- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

SJUNDE KAPITLET

Sederna blevo allt råare. Det rörliga livet i skogarne hade haft något upplivande på sinnena och omöjligheten att spara villebrådet för längre tid gjorde mänskorna generösa. Nu när man kunde gömma, blevo mänskorna giriga ocn småaktiga. De jägarstammar, som ännu rörde sig i närgränsande skogar, ansågo det vara en neslig sysselsättning att röva mjölken av korna, den naturen anvisat åt kalvarne, och några ädlare sinnen beslöto en gång att med våld hindra detta slags djurplågeri. Jägarne föraktade länge dessa "kalvar", som de kallade dem; men ändå mer föraktade de dem, när de fingo åse en, slakt, då under de råaste handgrepp de bundna djuren utan tecken till motstånd nerstuckos och blodet avtappades. Det var en syn så vidrig för jägarne, vilka sällan sågo dödskampen och aldrig en blodsutgjutelse. Peter snagg, som var chef för jägarne, kunde icke nog uttrycka sin sorg ocn sitt förakt över råhetens framsteg. Värre blev det, när man började bränna skogarne och människorna började äta "gräs som djur". För det första ansåg Peter, att skogarnes förstörande komme att fördärva jorden, vidare ansåg han fånigt att odla gräsfrön, då sådana ofantliga ytor upptagas av torra strån!

- Vilket snuskigt, eländigt, förfäat folk utbrast han, då han såg dem, böjda över hackan och spaden, gå ocn påta i jorden, som, när hon givit en skörd, måste gödas med spillning. Så långt har råheten kommit, att de äta träck! Släpa de inte ut sådan ur ladugården på åkern, och släpa de inte sedan in säden, som vuxit upp ur den, i ladorna. Fy raggen, ett sådant folk! Och så bygga de täta stugor av bjälkar, som inte luften kan komma in i; och där sätta de sig ner och stinka och elda, så att när de kommer ut i friska luften, så må de illa. Och så få de aldrig se annat av världen än sina brända åkerlappar och sina kära träckhögar utanför ladugårdsknuten. Tänk, vad de skola bli kvicka och trevliga av en sådan sysselsättning!

Lasse, som ännu någon gång sammanträffade vänskapligt med Peter, brukade disputera med honom och invände alltid, att åkerbruket gjorde människorna fredliga, ty den som hade sin gröda under bar himmel, den aktade sig för att få ovänner, som kunde ta bort hans skörd, medan han sov.

Men Peter invände återigen, att en människa, som ägde något, den kunde aldrig sova lungt och skulle alltid leva i oro för att mista. Och, fortfor han, huru bunden vid jorden skulle han icke känna sig, huru svårt skulle han icke ha att skiljas från detta eländiga livet, då han lämnade sina ägodelar vind för våg. Ett slagregn, en hagelskur, ett nerbrutet stängsel kunde ju när som helst tillintetgöra arbetets frukter. Ett räddhågat släkte skulle av allt detta komma att uppstå, ett slaviskt, förfäat folk skulle han få av dessa jordpåtare, vilka till sist skulle ingro i den föreställningen, att världen bara bestod av deras jordlappar.

Lasse fick snart se följderna. Trälarne, vilka voro dyrfödda och svåra att bevaka, måste frigivas. Dessa drogo strax till skogs och svedjade. Och snart var hela Lasses provins upptagen av åkerbrukare. Tvister om skogslotter och betesmarker uppstodo. Den enas kreatur gingo in och trampade ner den andres åkrar. Då blev ropet på en överenskommelse allmän, och Lasse fann sig nödsakad att åter krypa fram med lagens första balk, eller jordabalken, varigenom var och en erhöll äganderätt till den jord han tagit för sig. Men snart insåg man, att lagen icke åtlyddes. Man måste sålunda uppfinna straff. Som redan överbefolkning hotade att inställa sig, och fängelser skulle ha blivit en orättvis skatt för de oskyldige, och som därjämte alla önskade komma i fängelse för att få mat och husrum, utan att behöva arbeta, fann man det enklast att döda lagbrytarne. Livet var ännu icke någon så orimligt kärt, ty vid jämförelsen mellan det nuvarande och det förflutna sköna livet på De lycksaliges Ö tyckte man i allmänhet att livet var en börda. Dödsstraffet antogs sålunda med jubel och Missgärningsbalken var åter införd.

Men nya förvecklingar hotade. Lasse såg att sakerna började krångla ihop sig, men att reda ut dem var icke möjligt, återstod bara att gå på som man börjat.

Efter ett par års förlopp, under ideliga gräl och lagstiftningar om stängselskyldigheter, om vattendrag, som några stängt med kvarnar, varigenom fisket för andra förstörts, om vägars upptagande på andras mark, då den ena icke kunde komma till sitt utan att köra över andras mark, och mera sådant, hände en dag, att en boende eller bonde, som de nu kallades, vilka slagit sig ner omkring åkrar och betesmarker, helt hastigt avled. Han efterlämnade hustru och sex barn, varav tre söner och tre döttrar. Alla ville de ta gården, men den kunde inte söndersmulad föda alla, och Lasse ville hellre ha en bonde än sex torpare, därför måste Lasse ta upp gamla Ärvdabalken, varigenom äldste sonen dömdes sitta vid gården och underhålla modern. De övriga syskonen fingo gå ut i världen och söka tjänst. Varnade av detta, började de andra bönderna bli mera försiktiga vid framfödandet av barn, och man såg sedan sällan att en bonde födde mer än två barn, ty ingen ville ha sina barn till tjänare. Men nu började av dem, som redan voro födda och för vilka icke jord fanns att tillgå, en klass missnöjda uppstå. De voro mycket farliga, ty som de icke ägde något att förlora, fruktade de ingenting. De drogo till skogarne, ty de kunde icke finna något skäl, varför de skulle gå och slava åt andra, som togo frukten av deras arbete. Lasse stängde sig inne i många dagar med prästen och försökte utfundera ett skäl varför några skulle arbeta och andra äta, men de kunde icke finna något.

Emellertid, när nu jorden icke fick styckas, hände så ibland i goda år, att skörden blev så stor att överskott uppstod, och bonden hade mer av en sort än han kunde äta upp. Då fann han på att byta med andra av deras överflöd, och snart visste man precis på vilka tider och orter man kunde träffa dem, som hade något att byta. På marknadsplatserna träffades man, och dit kommo jägarne med sina skinnvaror, med salt, fisk och vildbråd och bytte dem mot säd, ost, smör och boskap. För att underlätta bytet uppfann man att begagna plåtar av zink, vilka stämplades med siffror och gingo som bytesmedel. Men när på detta sätt rikedomar begynte samlas, blev avunden hos de lottlösa och arvlösa så stor, att de slogo sig på rov och plundring.

Nu var samhället ytterst hotat och Lasse måste ta och värva en här med beständiga krigare av dessa nya missnöjda, varigenom den gamla hären än mer ökades och nya skatter måste påläggas. Bönderna betalade gärna skatten, bara de voro skyddade. Men dessa odågor, som sutto i det nybyggda tornet, åto, drucko, spelade och dansade. Ingenting hade de att göra och fingo därigenom en känsla av att de vore för mer än jordpåtarne. Deras seder voro råa och de hade icke respekt för Lasse. De drogo ut på vägar och stigar och plundrade de bytande, när de kommo från marknaden.

Länge hördes ett dovt missnöje från bönderna, vilka ej hade lust att föda tyranner åt sig. Dödsstraffet skrämde ingen, ty de väntade sig alla att efter döden få komma tillbaka till De lycksaliges Ö, och de gingo till döden som till ett kalas. Lasse var nu nödsakad att hitta på något, som skrämde dem för döden. Och han behövde icke söka länge.

Uffka, eller förre pastor Axonius, som nedsjunkit i ett slags fädvala, väcktes nu upp och sändes ut att predika den politiska eller helvetesreligionen. Denna sköna lära förnämsta punkter utgjordes av följande: alla människor, som icke fått jord, äro uslingar, Gud har skapat dem, men de voro olydiga, och olydnad mot överheten är den största synd, därför skulle också alla, som icke fått jord och icke ville arbeta åt andra, efter döden komma till helvetet, där de skulle stekas levande i evighet. Denna orimlighet gjorde i början intet intryck på folkets oförvillade sinnen, men vanans makt är stor och så småningom lyckades Uffka genom målade tavlor skrämma kvinnorna för döden. Detta var första steget. Men krigarne bara nojsade med prästen och voro oförbatterliga. Slutligen måste Lasse använda en annan metod med dem. Han mutade dem.

Landet indelades i län, över vilka en krigare sattes som chef. Nu hade man tämligen styr på bönderna, ty varje länschef hade ett torn och en garnison. Men dessa chefer utövade ett gränslöst förtryck över bönderna och hittade också på att ta skatt av varje handlande, som drog igenom deras område. Denna skatt kallades tull och uppgavs vara för att skydda handeln (mot "beskyddarnes" röverier nämligen).

Så gick det "framåt" med framåtskridandet.

Lasse hade gift sig och fått barn. Hans utgifter ökades och han måste ta upp nya skatter. Men då klagade bönderna. De hade själva så många barn att föda, sade de, att de ej ville föda andras, och pojkar och flickor gjorde barn alldeles ohejdat. Lasse såg sig tvungen att införa en ny institution, varigenom personer, som ej ägde jord eller egendom, förbjödos att vid stort straff göra barn. Och för att hålla sträng kontroll på dem, som födde barn, ålades var och en som ville gifta sig att anmäla detta hos Uffka, som först skulle ge dem en duvning i helvetesläran, vilken varje manbar yngling och giftasvuxen flicka måste avlägga ed på. Föräldrarne klagade och jämrade, men det hjälpte inte, ty krigsmakten avgjorde numera alla samvetsfrågor i första och sista hand. Därtill kom en annan omständighet.

Kvinnorna, vilka ställt sig under mannens beskydd för sina barns skull, hade därigenom kommit i ett beroende av männen, som närmade sig något tjänarens. Hon gjorde alla smärre sysslor inomhus och systrarne, som voro arvlösa, passade upp på bröderna. Som emellertid varje bondpojke, vilken ville gifta sig, fruktade att komma i dåliga omständigheter på grund av ökade utgifter, höllo flickorna på att bli ogifta. Föräldrarne hittade då på att ge dem en morgongåva och slutligen att ge dem halv arvsrätt. De som hade stort arv blevo sålunda lättare gifta än de som hade litet. Härigenom höllo egendomsägarne ihop emot dem som ingen jord ägde, och sålunda uppstod en jordadel bredvid, men under det råa våldets eller tjuvadeln.

Men tjuvadeln voro oroliga herrar, hos vilka glada minnen från jägartiden ännu levde, och för att ha något att roa sig med slogo de under sig de få jaktmarker, som ännu funnos kvar, och bönderna förbjödos att bära vapen. En annan uppfinning, som dessa tjuvar även gjorde och vilken väckte alla bönders rättmätiga harm, bestod i att tämja vargar, vilka dock aldrig blevo tamare än att de lydde sina herrar, men beto alla andra. De föregåvos vara för jaktens skull, men voro egentligen till för att skydda tjuvgodset, medan tjuvarne sovo rusets sömn. Detta tjuvarnes kompanjonskap med vilda djur retade bönderna ofantligt, men numera hade de icke något hopp om att göra sina röster hörda.

Slutligen började herrarnes jaktlystnad taga riktningen mot varandra, och de gjorde små utfall mot varandras torn. Bönderna blevo alltid de lidande, ty deras åkrar trampades ner av herrarnes hästar, ty herrarne hade även ingått förbund med dessa i krafter dem överträffande djur. Bönderna, som voro vapenlösa, förmådde intet mot beväpnade män och vilda djur. Men de klagade hos Lasse. Denne, som sett sakerna allt mer intrassla sig, fann icke på annan råd än att beväpna bönderna och med deras hjälp och sitt eget krigsfolk tukta herrarne. Och så gjorde han.

Därpå återstod endast att ta steget ut, och han lät utropa sig till hövding över alla hövdingar eller kung. För att ge mera glans åt företaget ställde han till en stor kröning. Klädd i en röd vargskinnspäls med igelkottsskinn och en bävermössa med fjädrar av nötskrikor, lät han ute på en stor äng smörja sig med tjära omkring munnen av Uffka, varpå hela folket måste avlägga en ny ed på helvetesläran och svärja på att Lasse var sänd av Gud, och att dynastien Hulling härstammade från Japhet Noaks son, varför alla de andra tornhövdingarne skulle vara honom undergivna och ge honom skatt. Detta senare var ingen svårighet för dem, ty de lade bara en ny skatt på sina bönder. Och sålunda var Lasse I av ätten Hulling smord till konung med Guds nåde. Men för att ge mera värdighet åt konunganamnet lät han skriva sig: Lasse I Hugo, av Hulling von Japhetson.

Nu inträdde en tid av tämligt stort lugn. Helvetesläran hade nämligen gripit omkring sig och fruktan för döden var så stor att få brott begingos.

Men en ny klass av icke-jordägare hade uppstått. Några av dessa, som numera icke kunde få fritt ströva omkring, ty det var straff på att ströva numera, några av dessa hade slagit sig ner omkring länschefernas torn och gjorde kläder och skodon åt den lata garnisonen. De fingo måttlig betalt, men åtnjöto chefens beskydd, det vill säga: de fingo betala skatt för att de arbetade åt lättingarne. Men människornas sinnen voro redan så förvirrade, att de stackars skräddarne och skomakarne icke genomskådade detta bedrägeri, och genom helveteslärans införande hade fruktan för döden blivit så stor, att man hellre levde till vad pris som helst, under vad tryck som helst och under vilka förödmjukelser som helst, än man ville våga på att dö. Men skomakarne och skräddarne skulle också äta och dricka, och omkring tornet växte ingenting.

Bönderna måste sålunda föra in mat till dem mot utbyte av kläder, skodon och pengar. Men herrarne byggde en mur, som hägnade ett område omkring tornet, och i muren satte de en port, vid porten en skrivare, ty man hade redan länge haft skrivare, vilka togo betalt av bonden för att han fick föra in och sälja. Bönderna kunde icke forstå, varför de skulle betala för att de hade besvär att föra in mat till stan, och ingen annan förstod det heller, men "det var så skrivet".

Slutligen gingo en dag några klipska handelsmän upp till Lasse och satte i honom att åkerbruket skulle förfalla, om bönderna reste in till städerna och schackrade; därför åtogo de sig att köpa upp av bönderna mot det att de betalade en viss skatt till "bävermössan", så kallades nu Lasse. Han gick in på förslaget, men då vägrade bönderna sälja. Hungersnöd uppstod i staden och bönderna ålades vid livsstraff att sälja åt köpmännen. Då satte bönderna i ondska så högt pris på sina varor, att Lasse genast lät skriva taxor, som satte pris på böndernas boskap och spannmål, och nu var stadens och tjuvarnes framtid garanterad och frid och lycka härskade under fem långa månader, varav Lasse av sina krigare fick namnet Lasse Fähuslås, emedan han själv liksom hade nyckeln till bondens fähus, som han öppnade och stängde efter behag.


The above contents can be inspected in scanned images: 369, 370, 371, 372, 373, 374, 375

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free