- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

SJÄTTE KAPITLET

Tiden larvade fram, och Lasse satt i godan ro och tog sin tribut. Men följande år efter det stora offret väntade han förgäves, och hungersnöden var nära. Då utsände han Uffka klädd i en lång rock gjord av korpfjädrar för att kunskapa och avskrämma de uppstudsige deras tribut. När Uffka återkom, var han sönderriven och illa tilltygad. Folket trodde icke längre på honom och de behövde icke längre Lasses eldstenar, sedan Peter Snagg upptäckt var de funnos att få. Men Lasse hade annat i beredskap, ty han var en klok man och hade minnet i behåll. Att sammankalla stammarne lönade sig icke numera, utan han gick att uppsöka Peter Snagg och hans stam, ty han ville slå honom på hans egen mark och i vittnens närvaro. När han äntligen efter en ansträngande dagsresa hade kommit till Snaggska tältbyn, gick han fram och hälsade Peter vördnadsfullt, och efter erhållet enskilt samtal hade de ingått ett kompanjonskap om en ny uppfinning. Stammen sammankallades och Snagg höll följande tal.

- Jägarlivet har icke varit utan sina ansträngningar och olägenheter. Ibland hade de haft överflöd på kött, så att det legat och ruttnat bort, ibland brist. Svaga försök att genom torkning bevara av överflödet hade visserligen blivit gjorda, men bristfälliga metoder hade gäckat deras förhoppningar. Nu hade emellertid Peter Snagg och Lasse Hulling hittat på en hemlig sten, som kunde bevara kött, fisk och hudar mot förrunnelse. Följderna av denna tidevarvets största uppfinning voro oberäkneliga. Nu kunde man jaga på vissa tider och sedan sitta i ro, och att sitta i ro var dock livets största, renaste och säkraste njutning. Ville nu stammen giva Lasse och Peter tribut, skulle de få deras uppfinning.

Ett dundrande ja blev svaret.

Peter utdelade därpå en vit söndergrusad sten, som kallades salt, och uppmanade folket att varje vecka komma och hämta sitt förråd mot avlämnande av tribut. Och så återvände Lasse hem igen.

Men tributen blev icke så riklig, ty kapten Skägg hade hos sin stam redan infört metoden att röka köttet, vilket gjort honom till tributtagare, och Skäggarne ville icke ha något salt.

Efter saltets införarade började man få bättre om tid och bli stillasittande. Men nu var man så van vid sträng sysselsättning, att man fick tillfälle att uttänka nya uppfinningar. Så hade till exempel läkaren, vilken var tributtagare av en stam, hittat en röd metall, vilken med lätthet lät bulta sig och med stor fördel användes till pilar. Metallen var ingen annan än kopparen, och med dess införande gick jakten ändå lättare, varförutom man gjorde sig knivar och yxor, varmed träd fälldes. Men nu blev ett letande efter koppar överallt. Den kunde icke finnas på. De andra stammarna sände bud till doktor Gadd och bådo få reda på kopparns fyndort. Han nekade att delgiva hemligheten, men sålde knivar och pilspetsar mot salt och eldstenar, på vilka han hade brist, men han höll priset så högt, att de andra stammarne blevo onda, och en vacker dag bröt smeden Knip, vilken var hövding för en stam, in i hans by och tog doktorn och hans stam till fångar. Doktorn och hans folk bådo om sina liv och fingo verkligen behålla dem, mot att de arbetade åt smeden och hans folk, eller blevo deras slavar.

Men uppskrämd av den hotande faran hade Lasse, som även var avundsjuk på smeden och kaptenen, gått ut och letat en ny metall, som var vassare än kopparn och icke böjde sig för hugg, och med sina järnpikar och yxor beväpnade han sin stam, som nu gjorde smedens och kaptenens stam till sina fångar. Men nu fick Lasse mer att tänka på än han någonsin drömt om, ty det var svårt att föda och regera så många människor på en fläck, och jakten hade avtagit. Man måste vara betänkt på nya födoämnen, vilka man kunde ha under ögonen och icke behövde springa efter i skogen. Han lät till den ändan fånga uroxar, får och getter, vilka bundos vid träd ute på ängarne och vilkas mjölk och kött efter behag kunde tagas, och nu hade han ett herdefolk under sitt välde. Men om vintern måste djuren fodras och till den ändan ladugårdar och lador byggas samt hö insamlas.

Men snart ledsnade man vid den enformiga födan, och gamla minnen från den glada tiden på De lycksaliges Ö började förnimmas i magarne. Lasse, som väl använt sin tid, hade upptäckt ett par gräsarter, vars frön krossade och ältade med mjölk voro en läcker spis. Därjämte hade han funnit plantor med tjocka rötter, vilka voro beska, när de växte på mager jord, men söta, när de växte i fet. Som han icke hade plog eller tämjt dragare, lät han fälla skog och bränna. I askan sådde han sina gräs- och rovfrön, och därmed var åkerbruket i gång. Alla stammar följde icke genast exemplet. Men några gjorde det. Men med skogens fällande och brännande försvann vildbrådet. Klagomål över den farliga röken läto höra sig från grannarne, vilka även började få känna smaken på de odlade örterna, men icke ville lämna jakten eller förstöra skogarne. De gjorde därför då och då små infall på Lasses område och kunde icke erkänna hans äganderätt så långt, att de medgåvo honom rätt att genom svedjande förstöra landet och jakten. Lasse måste utdriva dem med vapenmakt, men under det folket var i krig, kunde de icke arbeta. Därför måste de andra föda och kläda dem, medan de voro ute och skyddade åkrarne. Sålunda påbjöd Lasse en allmän skyddsskatt

Nu började man emellertid bygga hus och hade uppgivit all tanke på att stryka omkring. Men behaget att få sitta stilla var dyrköpt, och Lasse hade numera aldrig en glad dag, ty han fick oupphörligt sitta och slita tvister och hitta på lagar och förordningar.


The above contents can be inspected in scanned images: 366, 367, 368

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free