- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Elfte kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

ELFTE KAPITLET

Samhället hade nu nått höjdpunkten eller idealet av bakvändhet. Det nyttiga hade kommit i förakt och det onyttiga var ärat. Det var sålunda ärofullare att rita av ett äpple, för vilket man blev professor och riddare, än att odla ett äppelträ, för vilket man endast blev skattskyldig. Att spela en pjäs var ansett och ärat vida högre än att skriva en pjäs, och man såg stundom publiken spänna sig för en aktris´ vagn och draga henne från teatern, när man sett en riktigt god pjäs. Alla som ville hindra rättvisan, motarbeta en utredning av det eländiga tillståndet, öka nöden, straffa den oskyldige, utmärktes genom ämbeten, pensioner och äretecken.

Mest idealiskt utvecklade sig dock livet i städerna. I kungastaden bodde tre hundra tusen människor på en fläck som icke var större än några tunnland. Man kunde sålunda när man såg denna stengrav, som var invånarnes stolthet, genast räkna ut, på huru många lass orenlighet den vilade, ty staden rensades icke var dag.

Härav stank, som stadsboerne icke märkte, men vilken alstrade sjukdomar. Härtill bidrog även i hög grad det idealiska byggnadssättet. Man hade nämligen i stället för att lägga husen i terrasser mot solsidan byggt dem i långa strängar, mellan vilka lupo gångstigar, och dessa så smala an endast ett fåtal av invånarne hade ljust i sina rum. Likasom vissa folk som bo i dalar mellan höga berg, uppstod även här en sjukdom, som under namn av kretinism ändrar hjärnans funktioner och gör idiotismen ärftlig.

Stadsboerna blevo också så kretinösa, att en bonde icke förstod vad de talade. De hade sålunda också fått alla sina begrepp så förvirrade, att de, som hade råd, sovo om dagen och åto och drucko om natten, vilket naturligtvis framkallade ännu flera sjukdomar.

Hopträngda på en liten plats, lågo de beständigt i luven på varandra, vilket icke var underligt, då de ju måste störa varandra, knuffa varandra, trampa varandra. Med den tilltagande kretinismen följde en hjälplöshet, som närmade sig den under barndomstillståndet. Många tusen mark guld måste därför betalas åt väktare, som under namn av polis vandrade på gatorna, ledde hem överlastade, buro hem överkörda, sprungo efter vatten åt svimmade, letade reda på husnummer, talade om var barberarn bodde, var glädjeflickor hade sitt tillhåll, var elden var lös och så vidare.

Till dessa idiothem strömmade av lantbefolkningar alla gossar och flickor, som ej hade någon jordegendom att ärva. Gossarne blevo tagna som slavar, flickorna sökte plats som slavinnor eller väntade tillfälle att bli skändade. I staden var det nämligen svårt för unga män att gifta sig och därför skändades med polisens och deras eget medgivande alla flickor, vilkas barn ej kunde ha anspråk på att få någon syssla eller något ämbete.

Olyckliga som de voro i städerna, sökte de permanenta läkemedel i alkoholhaltiga drycker, vilka förtärdes på offentliga ställen. Vid varje förtärande i större mängd av alkohol, vilket endast försiggick i manligt sällskap, brukade man dricka ett särskilt glas alkohol för den hemmavarande kvinnan, vilken icke kunde vara borta från barnen, och ett glas för hemmet, där en säng och en hustru väntade. Vid riktigt stora berusningar började man dricka ett stort glas alkohol för kungen och ett för fosterlandet, ibland också ett för den rena helvetesläran.

Hela detta idealsamhälle av tre hundra tusen personer påstod sig arbeta för folkets väl. Men gick man till tullarne och torgen om morgonen, där bönderna förde in mat åt dem, fick man se vem som födde dem. I ersättning fingo bönderna litet pengar, som gingo åt till skatter, vidare fingo de se på oljefärgstavlor, höra föreläsningar, skådespel, som de aldrig hade tid att höra på, men det var deras eget fel, ty det stod dem öppet att höra dem när de ville, mot särskild betalning naturligtvis, vidare fingo de lärare, som lärde dem helvetesläran och berömmelseboken, mot särskild betalning naturligvis, samt om söndagarne en skopa ovett från prästen, som sade dem att de voro stora rackare och att de skulle bli kastrerade, om de inte betalade skatterna. Allt detta, som kallades bildningens välsignade frukter, fingo de (mot särskild betalning) för att de förde mat till stan åt dem som skulle svultit ihjäl, om bönderna en morgon underlåtit att komma till torget. Och det gick i bönderna!

Men i staden funnos alltid fattiga och missnöjda, och dem måste man slutligen ta hand om, ty de blevo farliga. För den skull inrättade man allmänna barmhärtighetshus, som kallades fängelser, där man anställde försök med huru litet en människa kunde leva på. Och när man fått reda på det, hade man upptäckt att arbetarne frossade. När arbetarne vägrade arbeta, ty arbetet var fritt, så gjordes arbetet ofritt, och man tvang dem med vapenmakt att arbeta.

När slutligen missnöjet och jäsningen blevo för stora, skatterna olidliga, och all skulden kastades på regenten, uppfann denne slutligen en nytt regeringssystem, som efter mycket bråk blev antaget under namn av parlamentarsystemet eller ansvaringssystemet. Likasom en mängd tidningsredaktörer av tryckfrihetslagen nödgats kringgå densamma genom an sätta så kallade ansvaringar i sitt ställe, så utvalde konungen numera ministrar, vilka åtogo sig ansvaret för hans dumheter, och därigenom skyddades konungen för allt åtal. Men ansvaret var icke farligare än att en minister, som stått bocken för en kunglig dumhet, fick ta avsked som länschef och kerubimerriddare. Dessa ansvaringsplatser voro därför också mycket behagliga och eftersökta.

I närmaste sammanhang med detta stod pratmakarsystemet eller det parlamentariska styrelsesättet. En hop rikt folk sammanträdde en gång om året och sökte genom klyftigt tal utse det nästa offer, på vilket en ny skatt skulle vräkas. När de voro varandra för klyftiga, kommo de om sams i godo att antingen icke vräka skatten på varandra, eller också bytte de och schackrade med skattebördor.

Ett eget och i sitt slag gott exempel på detta styrelsesätt var den parlamentiska akt, som avhandlade garverinäringen. Sex garvare hade i tjugufem år gjort dåligt läder för dåligt pris. En vacker dag börja jägarne, som ännu levde i grannskapet, taga sig för att införa gott läder för gott pris. Folket jublade åt nyheten, men de sex garvarne, som sutto i talkammaren eller parlamentet, gingo in med en anhållan att få tull på jägarnes läder. Den inhemska industrien måste skyddas, landets barn icke ätas upp o.s.v. De fingo tull på jägarnes läder! För dessa sex garvares skull måste folket fortfarande köpa dåligt läder för dåligt pris. Detta sätt kallades skyddssättet, emedan därigenom det enskilda intresset skyddades på allmän bekostnad. Ansvaringen ansåg sig emellertid passa på att söka en länschefsplats, låtsade stor förtrytelse och avgick, erhöll platsen samt tillika Kerubimerorden, vilken endast brukades som belöning åt store män.

Men det sorgligaste av allt var att kretinismen småningom blev medfödd likasom de kroppsliga svagheterna. Kretinerna, vilka kallade sig intelligenskotteriet (av intelligere, inse) emedan de icke insågo sin kretinism (lucus av non lucere), hade småningom så urartat, att de förlorat medvetandet om sin hjärnuppmjukning, och tvärtom ansågo sig vara de visaste i samhället. Som de hade krigsmakten till sitt förfogande, råkade samhällstillståndet i det närmaste likna ett dårhus, där patienterna gjort uppror och inspärrat sina läkare och väktare. Detta gav anledning till de allra befängdaste uppträden. Sålunda kunde man i talkammaren höra på fullt allvar sådana meningar förfäktas såsom att Atlantica, så hette nu riket, som endast ägde 50 000 krigsmän, skulle kunna försvara sig mot Akvilonia eller vilket annat rike som helst, vilket hade 20 gånger så många krigsmän. En annan gång förfäktades med framgång den meningen, att samhället skulle störta ihop, om icke folket ville betala skatt till vissa komedianter. En annan gång skulle staten ramla, om icke folket ville ge lön och professorsplats åt en herre, som trätt upp ett stort antal bobbor på zinknålar.

Följdema av att år ut år in se kretinismen vördad, avlönad och eftersökt blevo småningom att många olyckliga önskade delaktighet av kretinismen, emedan den gav ära och pengar. Och nu skulle den spridas genom skolorna, men det gick inte fort, ty folkets sinnen hängde ännu genom minnet vid det gamla som ägt mycket av förnuftighet om ock det var sämre i många stycken. Men när alltid och alltjämt de sågo huru endast det skänkte anseende att man ägde de mäktiges meningar, måste de mot sin vilja åtminstone uttala de godkända meningarne om också de icke hyste dem, och då de slutligen arbetat sig upp till sammma opinion som de övre, voro dessa tankar redan gamla.

Det blev sålunda en oupphörlig hetsjakt, en evig slitning och oro i samhället och ett aldrig tröttnande missnöje. Och när de vanmäktige rcste sig i massa mot de mäktige och berövade dem makten, såg man strax det gamla förnya och upprepa sig, så att de, vilka nyss varit förtryckta, efter varje resning befunno sig vara förtryckare varom de aldrig drömt.

Det är då som alla tänkande kasta sig med raseri över frågan om samhällets förbättring, och en mängd sekter uppstå eldade av heligt nit att till vad pris som helst göra ett slut på olyckorna, nöden och kivet.

En sekt, kallad mollskinns-skolan, förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom det starkaste skulle rå.

En annan, kallad samfundisterna eller småfågelskolan strävade för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom de svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.

En tredje sekt, benämnd Boschmanerna, ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalsprängning av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt ursprung.

Och medan dessa och flera sekter kämpade om överväldet fortfor samhället att bli vid det gamla, sökande i det förflutna bevisen för det närvarandes utmärkthet i alla avseenden, upptagande äldre tillryggalagda former, dikterande beslut och stiftande lagar, så att aldrig förr hade en sådan endräkt rått bland de styrande, vilka alltså därför ansågo och läto bevisa att detta var den sanna de lycksaliges ö, under det att de styrda alltjämt stärktes i deras gamla tro att det visserligen var de olycksaliges.


The above contents can be inspected in scanned images: 388, 389, 390, 391, 392

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:16 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free