Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På godt och ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ha vi icke öppnat våra skattkammare för all världens
folk? Ha vi icke lagt fram och slagit upp våra
böcker?»
»Jo», invände Antonius, »vi ha lagt fram de för oss
ofarliga böckerna, men vi ha låst in de farliga.»
»Nå, men man ska’ inte låta barn leka med knifvar.»
»Barn, nej! Men det här är fråga om stora
människor.»
»Kan någon säga mig», afbröt Franciskus, som var
rädd för den vändning samtalet tog, »kan någon säga,
hvad som menas med att kunskapens träd var på godt
och ondt?»
»Jag tror», svarade Martin, »att kunskapen gör
människorna godt därigenom, att den gör dem mäktiga,
och gör ondt därigenom, att den gör dem – hvad skall
jag säga? – ondt!»
»Jag tror», svarade Antonius, »att med kunskapens träd
på godt och ondt menades, att kunskapen bär både goda
och onda frukter, ty hvad som är godt för den ene, är
ofta ondt för den andre. Antag, att någon gick åstad
och upplyste folket om, att påfven icke kan förlåta
synder; den kunskapen skulle göra folket godt, men
påfven skulle icke kunna intaga och plundra det sköna
Sicilien, som han nu gör. När nu därför den påflige
nuntien kommer hit om en fjorton dagar att sälja aflat
för kriget mot Hussiterna, så skulle det tillhöra
oss att räcka folket den kunskapens frukt på godt.»
»Nej, nej, nu går Anton för långt», sade Martin,
»nu går du alldeles för långt. Man ska’ väl
inte förråda hvarandra heller! Man ska’ hålla
tillsammans. Tillsammans!»
»Inte ska’ man binda ris åt egen rygg, inte», hjälpte
Franciskus på. »Är saken rutten, så ramlar den af
sig själf, och vi behöfva inte knuffa på den.»
»Det vore ju ohederligt af oss att ange våra
medbrottslingar, då vi själfva äro brottsliga»,
sade Martin.
»Nå, men om andra göra det», invände Antonius.
»Det blir en annan sak», svarade Martin.
»Nå, men hvad skola vi göra med honom i så fall?»
återtog den frågvise Antonius.
»Vi? Vi lyda befallning», sade Martin. »Det är
gardianen, som får bestämma hvad som skall göras. Och
den, som ren är, kaste första stenen!»
»Skulle man vänta på en ren, då blef aldrig någon
sten kastad», vidtog Antonius.
»Hvarför skall det kastas sten då? Är det så
nödvändigt? Kan man inte lefva utan att kasta
sten? Nog kan jag det! Men vilja bröderna som jag,
så gå vi ut i trädgården och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
