Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Mor blir väl galen, när hon får höra om det här sista»,
sade Thomas.
»Nå, så få vi göra henne klok igen.»
Fader Thomas tog upp ett rofstånd, på hvilket ännu icke
syntes någon knytning, betraktade det eftertänksamt och
sade:
»Tänk, att de tycker om rofvor på det här viset.»
»Måtte väl det! Men så ska’ de smaka ändå bättre, när
de äro fullgångna. Vi ha’ väl några kvar se’n i fjol, far?»
»Ett par spann eller så.»
»Det stoppar», sade Jost.
Och så gingo de hem med tunga steg. Men när de
kommo in till gärdet igen, hörde de ett förfärligt
grymtande, blandadt med skri och gnäll, och påskyndande sina
steg sågo de snart, huru en hel familj af de kungliga djuren
roade sig i rågen. Galten gick fram i åkern som en plog,
son rullade sig som en vält, så att de manshöga stråen,
som buro den blifvande skörden, lade sig ner som en matta;
och rundt omkring skumpade sex halfvuxna grisar och
harfvade så godt de kunde. Thomas och Jost uppgåfvo
samtidigt ett hojt både af raseri och af fruktan, blandadt
med hopp om att kunna skrämma bort djuren. Galten
upphörde med plöjningen och tittade under öronen på
fridstörarne; son stannade i den rullande rörelsen och
afvaktade på half rygg hvad galten skulle vidtaga för åtgärder,
och grisarne väntade på tecken från modern. Galten
återtog sitt arbete.
Då steg Jost upp på gärsgården och uppgaf ett skri så
gällt och ihållande, att mor svarade hemma på backen, ty
hon trodde, att de ropade på henne.
Då lyfte galten hufvudet och visade sina hvita betar,
sänkte det sedan och kom steg för steg mot Jost.
»Upp i trädet», skrek Thomas och var i en blink uppe
i en tall, men Jost stod kvar på gärsgården.
När galten såg Thomas’ snabba rörelse, tog han till att
springa mot gärsgården där Jost stod, och när han väl kom
fram, lade han hela bredsidan emot och började skubba sig
så våldsamt, att stängslet gungade. Därpå ref han ett hål
med betarne, stack in trynet, och nu tog han i, och
flåsande och blåsande bökade han hålet allt större. När Jost
såg att ställningen var ohållbar, sprang han ner och hastade
upp i en tall, han också. Och det var på tiden, ty strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
