Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
det inte här i trakten några människor, som man kan
umgås med?»
»Inte en enda», försäkrade zigenaren. »Det
är det värsta pack, allihop! Och de galnaste
svenskhatare! Nej, dem ska’ ni min själ inte slå er
i slang med, magister, tro mig på mitt ord, jag är
er vän, för jag är så att säga på sätt och vis också
svensk l För min farmor var svenska, och min farfar
var fransman - och fransmännen äro den förnämsta
af alla nationer. Och jag känner på mig, att jag är
franskfödd och att jag har svenskt blod i mina ådror,
och jag hatar det danska folket, jag hatar det!»
skrek han och reste sig med blodsprängda ögon. »Men
så hatar de mig också tillbaks! Det vill jag lofva!»
tillade han med öfvertygelse och hväsande röst.
Ivan, som hade kommit tillbaka med ett kredenskärl
af silfver, hade ställt detta på bordet och därefter
slagit sig ned. När förvaltaren fick se det, höjde
han handen och gaf pojken en sittopp, så att han flög
upp från bänken.
»Stå där, din hund!» vrålade han, när Ivan tänkte
gå. »Stå där och håll i kannan!»
Magistern hade beslutit att en gång låta zigenaren
prata ur sig om sina hemligheter, men för att insöfva
hans möjliga misstankar antog han en bifallande och
deltagande min, framkastade ett betydelselöst, men
uppmuntrande ord och spelade framför allt rollen af
den uppmärksamme åhöraren, den tacksamme lärjungen,
som andaktsfullt lyssnade till den vidterfarnes
ojämförliga visdom.
»Maxima debetur pueris reverentia», det är uttydt:
»barn äro skyldiga oss äldre den största vördnad»,
citerade han till stöd för zigenarens skamliga
behandling af sin bror.
Zigenaren gicl» i fällan, och efter att de tömt ett
glas till, blef han öppenhjärtig.
»Ser magistern, jag är af ringa härkomst, men jag
har talanger, och det kan folk inte tåla. Jag var
stolmakare-gesäll i Köpenhamn, och när jag var sjutton
år, var jag den skickligaste i min konst. Men jag
kunde inte få burskap för att jag var för ung. Och när
jag ändå öppnade verkstad, så kom polisen och ålderman
och ville stänga den, men då blef jag vild och kastade
ut allihop; jag tog den ena och slog den andra med,
tills vakten kom och satte mig i kurran. Nu trodde
de att de hade mig fast, men jag var slugare än så -
för jag gick till kungens råd, jag gick till kungen
själf, och polisen och ålderman fick stå där med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
