- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
Tschandala: Första delen

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Vi beklagar den låga kvaliteten. Texten är inte fullt korrekturläst än.

Tschandala

FÖRSTA DELEN

Den lärde magister Andreas Törner satt i sin kammare i korsvirkeshuset vid Lilla Gråbrödragatan i Lund en aprildag mot slutet av Carl XI:s regering och kände sig tungsint till humöret. Studenterna vid det nyligen stiftade universitetet, till större delen danskar, som skulle lära sig svenskt språk och svenska seder, hade efter vanligheten anstiftat spektakel och okynniga upptåg, men ställt till så klokt, att de skyldige icke kunde ertappas. Magistern, som aldrig steg upp i katedern utan att framtaga ur bakfickan en laddad ryttarpistol, som han med ostentation lade bredvid sitt vattenglas, hade i dag haft den oturen att strax vid början av föreläsningen sätta sig ned i golvet till följd av att stolen var sönderbruten och helt klent hoplimmad igen. Någon munterhet hade icke därvid kommit till utbrott, dess värre; ty nu fanns det ingen som han kunde lata umgälla saken, och att anställa undersökningar efter gärningsmannen var som att skjuta skarpt i tomma luften.

Magisterns missmod hade också en stund förut fått ny näring; ty nu, när terminen nalkades sitt slut, hade han gjort sig räkning på att få tillbringa sommaren i Växjö, varifrån han var hemma, men rektorn hade nyss meddelat honom kunglig resolution om att han, i betraktande av den jäsning som rådde i de erövrade provinserna, skulle stanna i landet och med sin närvaro inverka på de hårda sinnena, genom samkväm och ordskifte göra sig underkunnig om befolkningens tänkesätt och arbeta för uniformitetens införande. Det var icke något bekvämt göra att bekläda ett docentämbete i dessa tider, och för att ingjuta respekt hos studenterna brukade rektorn välja ut starka och manhaftiga karlar, som när så behövdes kunde taga nappatag med auditoriet, och magister Andreas hade anträtt sin akademiska bana beväpnad med en hagtornspåk, medelst vilken han under en och en halv timme hade tillbakaslagit stormningen mot katedern med den påföljd att han och sex studiosi måste tas in på sjukhuset.

Han var en hård man, hade i sin ungdom varit med i kriget, hade deltagit i slaget vid Lund och bar åtskilliga skråmor i ansiktet. Hans lärofack var politik och ekonomi, till vilket senare ämne räknades djur- och växtlära, hushållningslära och fysik. Nu när sommaren nalkades och hemlängtan efter födelsebygdens granskogar började pina hans sinne, men ingen utsikt fanns till att få denna längtan tillfredsställd, hade han hört sig om efter en sommarbostad nere åt kusten, där han kunde fa tillfälle att samla växter och insekter och bo i närheten av någon större skog jämte sin familj, som bestod av hustru och två barn. Dock hade han på förhand bestämt sig för att icke hyra in sig hos bönder eller fiskare, med hänsyn till det hos småfolket rådande agget mot Sverige, men han hade hört sig före hos de köpmän där han var kund, om någon herrskapsfamilj kunde vara hågad avstå ett par rum med kök och erforderliga uthus, och han hade just genom kramhandlaren fått vink om ett bra ställe, vars ägare kunde väntas in till staden en av de närmaste dagarne. Det var egentligen icke i dessa sommarfunderingar magister Andreas var försjunken, när han satt i sin läderstol och rökte holländsk knaster och det knackade på hans kammardörr. Vid hans tankspridda "stig in!" öppnades dörren först på glänt och efter några ögonblick på vid gavel av en svartmuskig karl av medellängd, klädd som en förmögen borgare och tämligen ung. Den inträdande kastade snabba blickar omkring i rummet, som om han letade efter någonting, undersökte skrivbordet och bokhvllorna och bockade sig ödmjukt och smilande för magistern, vilken anmodade honom om att säga sitt ärende. Men mannen tycktes inte vara böjd att tala så oförberett, utan slog bukter på kroppen och ville synbarligen avlocka den andre något, som han kunde svara på.

- Vem är Ni, sporde magistern till slut, på en gång otålig och orolig. - Jag ber så mycket om ursäkt, men jag kommer i anledning av en lägenhet att hyra för sommaren, svarade den okände, på hälften danska och hälften svenska.

- Jaså, sade magistern på bruten danska för att visa sig tillmötesgående. Vad har ni att bjuda på ? Den okände tycktes överväga sitt svar och känna sig före, som om det gällde att träffa den ömma punkten.

- Jag har ett slott! utbrast han äntligen. Magistern rynkade på näsan. - Det vill säga, om man så önskar. Törs jag annars fråga, vad herren vill ha ?

- Jag vill ha en bra lägenhet med trädgård...

- Ja, jag är trädgårdsmästare, inföll den okände.

Magistern tyckte icke hans vita hy tydde på att han var trädgårdsarbetare, men det fick gå.

- Är Ni ägaren, tog han upp tråden igen.

- Nej, det är jag inte, jag är bara förvaltare, men baronessan sitter själv nere i vagnen, om magistern vill göra sig besvär med att stiga ner. Då magistern kom ned, var den så kallade baronessan redan stadd i underhandlingar med magisterns hustru, baronessan sittande i en stor kaross från drottning Christinas tid, förspänd med två löjliga hästar, som buro seldon med friherrekronor på. Och på kuskbocken satt en karl klädd i papegojfärgat livre, vanvördigt flinande varje gång han såg sig om på herrskapet. Baronessan såg mycket konstig ut, ytterst simpel, men klädd i en grannlåtsdräkt från sista förmyndareregeringens tid. Enär inga ordentliga underhandlingar kunde äga rum med mindre man hade sett på lägenheten. antogo magistern och hans hustru inbjudningen att stiga upp och åka med till stället, som låg en mil utom staden vid stora kungsvägen mellan Landskrona och Hälsingborg. Under det att sällskapet åkte bort på den smutsiga vägen, fick magister Törner tillfälle att närmare taga sina blivande värdar i ögonsikte. Baronessan hade ett solbränt, runt kattansikte med fiskögon och dåliga framtänder. Hon såg ut som en grönsaksmånglerska eller trädgårdsmästarehustru och hade icke ett drag, som röjde bildning. Trädgårdsmästaren, eller förvaltaren, växlade uttryck var femte minut. Hans bleka ansikte var för blekt för en nordbo, hans stora bruna ögon med vitt utspärrade pupiller tittade mest mot marken eller åt sidorna. Kläderna sutto illa på honom, så att klädeströjan stack upp över kappkragen, och om halsen bar han en duk av röd sammet med guldbroderier, vilken såg ut som den vore utskuren ur en mässhake eller en dyna. Hjortskinnshandskarna voro tydligen för stora och drogos av och på som om de generade, och när de en gång blevo liggande på hans knän, lade magistern märke till en stor diamantring på en smutsig, ovårdad hand. Stenen i ringen var för stor för att vara äkta, ehuru infattningen nog var riktigt guld. I den bredskyggiga hatten satt en tuppfjäder, som inte hade något där att göra, och peruken såg ut som den var spunnen av hästhår. E:fter en stunds tystnad ansåg baronessan sig skyldig att göra sig angenäm, men ingen kunde höra vad hon sade för vagnens skrammel, och magistern såg blott hennes otäcka leende över de svarta tänderna, hörde hennes liksom av nattvak hesa röst och kände hennes kallvattenblickar fästa på sig. Han ville gärna se ut genom fönstret, men det satt för lågt för honom, och han var så fastklämd i vagnssätet mitt emot den fyrtioåriga damen, att han var tvungen se henne i synen och med minspel tillkännage att han hörde på hennes sladder. Landskapet såg härjat och ödsligt ut på båda sidor om vägen; man åkte förbi ruiner av slott, och halvt nedbrunna väderkvarnar visade hela hjulverket mot den klara vårluften. De samtalsämnen, som lågo till hands, voro farliga för sämjan, och man tillgrep ånyo tystnaden som den säkraste utvägen. Efter en timmes färd närmade vagnen sig en stor bokskog, som sträckte sig över den svaga landryggen mellan Landskrona och Hälsingborg, och efter ytterligare en kvarts förlopp stannade vagnen utanför en hög järngrind, som var upphängd på två massiva stenpelare, försedda med obelisker och kulor.

Sällskapet steg ut, och baronessan ringde med en gammal bordsklocka. Dess klang besvarades av ett dovt hundskall, som tycktes komma från jorden, ett mångdubblat, märkvärdigt dämpat skall liksom från en jakt långt borta i skogen. Förvaltaren vände sig bort med besvärad min, men kusken flinade ohöljt, som om han hade gjort något ont. Baronessan ringde en gång till, och ut kom en putslustig småsven med liderligt utseende; han såg ut som en morian, vilken hade svårt att hålla sig för skratt. Magistern, som på nytt hörde det hemlighetsfulla hundtjutet, tog sig friheten spörja, om man höll många hundar där i huset, varpå baronessan, husets vana trogen, svarade med en fråga:

- Tycker Ni inte om hundar?

- Jag avskyr hundar, svarade magistern.

- Det passar utmärkt, för vi har bara en bandhund, som jämt står i kedja, och så en liten, som ligger på sängen hela dagen, svarade den alltid tillmötesgående baronessan, medan kusken grinade alldeles hejdlöst och morianpojken såg ut som han hade haft en hjärtesorg. Emellertid hade grinden öppnats, och igenom en svart granalle vandrade man upp till slottet. Det var en mörk flygelbyggnad, rätt enkel, som tycktes kunna ha tillhört exempelvis en kronofogde. Men i hörnen hade man tillbyggt fyra vindsrum, vilka tjänstgjorde som torn, och framför den bristfälliga trappan var en portbyggning i okänd stil uppmurad. Allting såg bofälligt ut; takrännorna voro otäta, och kalken fjällade av murarna. Några fönsterbågar voro grönmålade, andra vita, som om färgen icke räckt till, och i källarvåningen hade man på måfå tagit upp ett fönster mitt på fasaden, och därigenom kunde man se en hyvelbänk med snickareverktyg. Genom allen hade man vandrat i smuts, och smuts låg i högar framför porten. Smutsiga voro dörrposterna, smutsiga fönsterrutorna, smutsigt portlåset - så att magistern gjorde miner till sin hustru att de skulle vända om. Men det var nu för sent, och man ville inte såra folket på stället, och när äntligen porten kunde öppnas, sedan man letat efter nyckeln en halvtimme, inträdde man i en ryslig förstuga, där en stank av ruttet kött eller våta hundar slog emot de inträdande. En trång trätrappa, som icke såg ut att ha blivit skurad pa år och dag, ledde upp till våningen. Ledstången hängde löst ned, men var icke dess mindre överklädd med röd sammet, fäst med mässingsstift; dock räckte sammeten endast halwägs opp i trappan. Pa sista stycket var ledstången bar, smutsbrun, översmord med någon hemmagjord färg och bärande spår av otvättade händer.

Då sällskapet hade hunnit upp i farstun till övre våningen, nödgades man klättra över färgpytsar, ölfat, murslevar och järnskrot - för att komma fram. Magistern vart vred och ville gå sin väg, men nu följde en störtsjö av ursäkter för reparation och dylikt, och i nästa ögonblick var man inne i en stor, praktfull sal, full av solsken, så att magistern klarnade upp, isynnerhet då han såg en dörr, ledande ut till en balkong, vilken bildade taket till stora porten. Salen var ekpanelad till manshöjd, taket gipsat i arabesker och prytt med målningar, och en gammal glaskronas slipade prismaglas bröto solstrålarna i regnbågens alla färger på den kolossala kaminhuven, som var prydd med ett söndrigt vapen. Möbleringen mot svarade icke det statliga rummets utsmyckning och bestod mestadels av musikinstrument i bristfälligt skick. Ett haltande klaver med få strängar, en harpa strängad med hampsnodder, en luta, en fiol, en basun funnos spridda här och där i rummet. På ett eländigt bord stodo två halvtömda glas, som hade avsatt ringar efter sig; vid sidan av glasen lågo brödkanter och en fläsksvål som lämningar av en måltid, intagen på det smutsiga bordshörnet.

Golvet var nersmort med kalk och lera och fläckat av jordklimpar, som buro spår av träskor. Men vad som i högsta grad gjorde vistelsen i rummet obehaglig, var en genomträngande stank utan like; samma blandning av diskvatten, orent linne, gamla kläder, ruttet kött och våta hundar, som magistern redan i trappan hade lagt märke till. Halvkvävd av den skämda luften öppnade han balkongdörren och lät vårvinden strömma in. Baronessan, som märkte vilket obehagligt intryck huset gjorde, avlägsnade sig nu för att hämta ett glas vin, och förvaltaren, som kände sig befriad från vittnen, började låta tungan löpa.

Detta slott var byggt av konung Christian den fjärde, berättade han, och den här salen hade allerhögstdensamme själv bebott, varför den också kallades kungssalen. Baronessans farfader hade varit hovman hos konung Christian och i förläning fått detta slott med tillhörande avelsgårdar, men hade efter landets erövring naturligtvis måst gå ifrån avelsgårdarne. Baronessan ägde nu blott denna gård, men uppbar stora räntor; hon levde tillbakadraget och umgicks aldrig med grannarna, därför att hon inte kunde tåla danskarne på grund av att hennes mor hade varit ryska - eller också av andra orsaker, som förvaltaren emellertid icke kunde förklara; meningen var emellertid att här i huset fanns inte något svenskhat, tvärtom. Förvaltaren själv hade aldrig trivts så bra som under det svenska herraväldet, och danskarne i trakten hatade honom och avskydde honom, utan att han närmare ville uppgiva anledningen därtill.

Sedan man hade besett de övriga rummen i våningen, vände man tillbaka till kungssalen, där baronessan redan hade infunnit sig med en kanna vin och glas. Medan vinet iskänktes, gick förvaltaren oförmärkt bort till ett stort ur, som stod vid väggen, och drog i ett snöre, varpå uret spelade en italiensk menuett. Därefter drack man vinet, men magistern vände sig bort och spottade ut sitt på balkongen, allt under det förvaltaren berömde vinet som äkta och påstod, att han hade införskrivit det direkt från Frankrike, vilket var svårt att bestrida, oaktat magister Andreas tyckte det smakade som ruttna äpplen. Efter en kort underhandling om priset på våningen, som var satt så lågt, att ingen meningsskiljaktighet kunde uppstå därom, gick man en trappa högre upp för att se på magisterns blivande studerkammare. Överraskningen var stor, då man vandrade genom en vind, fylld med allt slags bohag, kistor, möbler, järn, träsaker, lerkärl, kläder, paltor, sönderslagna glas, dörr- och fönsterkarmar, skiffersten, verktyg, allting av olika slag och allting mer eller mindre skadat. Förvåningen blev ej mindre, när man steg in i tornrummen. Där funnos garderober med kostymer från Gustav I:s och följande tider, hattar, peruker, solskärmar, kistor, helgonskrin, böcker och papper. När magistern hade sett tre rum och önskade se det fjärde, fick han det besked, att i detta bodde förvaltaren, och att man inte visste var nyckeln fanns. Sedan man därför bestämt sig för ett av de tre tillgängliga rummen för det fall man bleve ense, gick man ned i trädgården. Det var ett stort jordstycke med många fruktträd och många bärbuskar; landen voro kantade med låga buxbomshäckar, och där fanns gott om spaljergångar, lusthus och gräsplaner. Mitt i parken låg en karpdamm, vari det skulle finnas alla slags fisk, till och med gäddor, vilket föreföll magistern en smula otroligt, då där även fanns karpar och kräftor. Och i dammen

låg ett tempel, till vilket en bro ledde. Här stod en halv springbrunn av marmor, en sockel till en staty, en sönderslagen Delftkruka, ett stycke av en solvisare. A]lt såg förfallet ut; träden voro sammanvuxna och kastade redan skugga, ehuru löven ännu icke voro utslagna. Gångarna voro igengrodda, spaljeerna uppruttna, och allt var fullt av ogräs och förvildning. Men förvaltaren hade svar till hands på alla invändningar; anmärkte riktigt nog, att en trädgård inte tog sig något ut, förrän den blivit grävd och iordningställd; att vintersnön hade fördärvat det mesta, men att här nu på våren skulle komma tre trädgårdsmästare, och då skulle det bli annat av. Magistern tog skäl, och när han fick se drivhuset, där meloner redan kröpo mellan blomsterplantor av alla slag och körveln stod tumshög, blev han intagen i platsen. Efter slutad besiktning av trädgården gick man upp igen i kungssalen, där fruntimren hade samtalat om ett och annat som rörde köket. Förvaltaren fyllde på vinglasen, och nu hämtade baronessan fram en liten kista, ur vilken hon lyfte ett positiv, och i det hon föll på knä framför detta började hon spela upp en gavott ur drottning Christinas berömda balett, varunder förvaltaren försvann. Magistern och hans hustru sutto och utbytte blickar fulla av förvåning över de besynnerliga människorna och viskade i smyg anmärkningar om allt det hemlighetsfulla de hade sett och hört. En baronessa, som låg på knä i smutsen och vevade positiv, klädd som en tatterska, otvättad, okammad, glömsk av det ärende som hade fört gästerna dit ut, tömmande i botten glas på glas som en drinkare - det var lindrigast sagt någonting ovanligt. Under det de sitta och fundera på detta, inträder den lille morianen, bärande ett bord med en oren duk på, vilket han ställer ifrån sig mitt på golvet och plockar fullt med några föremål av besynnerligt utseende, varefter förvaltaren visar sig i taskspelarkostym och med en trollstav i handen.

Magistern tror nu att han har kommit in i ett dårhus, men avbrytes i sin misstanke av fönaltaren, som i skrävlande ordalag förklarar att han, utom det att han sköter sina göromål vid gården, också är trollkonstnär och i denna egenskap har gästat Europas största städer och gjort omätlig Iycka. Baronessan fortsätter oförtrutet med att veva positiv, och till ackompanjemang av hennes musik sjunger förvaltaren en visa om greven av Luxemburg, som troddes stå i förbund med djävulen och med giftblanderskor. Han hade nu fullständigt växlat utseende, och den ödmjuke trädgårdsmästaren sjöng och gick på och fäktade som en vilde, rullade med ögonen och visade sina stora vita tänder. Han ser ut som den onde själv, viskade fru Törner till magistern och ville gå därifrån, men magistern, som annars icke var rädd av sig, avrådde från att bryta med värdfolket, då man inte kunde veta i vad för slags hus man råkat in, om det var hos galningar eller banditer. Därnäst byter förvaltaren om mask och antar med grova åthävor den älskvärde taskspelarens fasoner. Han vill slå vad om vad som helst, att han skall kunna trolla fram ur sin hatt en kanna glödgat vin. Magistern, som kan den konsten och många ännu styvare, håller god min, spelar den förundrade och håller vadet. Vinet kommer verkligen fram, och förvaltaren stoltserar över , I sin inbillade skicklighet, medan baronessan beundrande

klappar händerna.

Emellertid har solen gått ner, och det lider mot 11 aftonen. Magistern anhåller att få göra uppbrott för

att komma hem före natten, och förvaltaren ger verkli- gen order om att spänna för hästarne. Men medan man väntar på att vagnen skall köra fram, nystar taskspelaren fram det ena konststycket efter det andra, dock av det allra tarvligaste slag, sådana som marknadsgycklare pläga bjuda på. En timme har gått, och vagnen är ännu icke framme. Då blir magistern vred och säger ifrån att han vill komma i väg, om han också skall hyra sig

vagn på närmaste krog. Hans hustru har suttit och frusit, och sjuklig som hon är börjar hon misstänka, att de äro narrade i ett bakhåll. Förvaltaren spelar ridderlig, hjälper frun pa med kappan, fyller i glasen ännu en gång, varvid han oförvarandes råkar att lägga sin arm om livet på baronessan, som tycks vara drucken. Skymningen har sänkt sig, och man skiljs åt, utan att ha avgjort något bestämt om våningen; dock har magistern lovat att lämna svar om åtta dagar.

På trappan hör man ånyo det underjordiska hundskallet, och då magistern stannar och lyssnar, ryggar han tillbaka för ett skri ute från gården, ett skri som av ett skrämt barn, en döende räv eller en kvinna i barnsnöd.

- Vad var detta ? frågade han vänd till förvaltaren.

- Vilket? frågade, denne, alltjämt trogen husets vana att icke svara.

- Hörde Ni inte skriket ? - Nej.

Magistern tog ett tag om sin hagtornskäpp och fixerade karlen för att se om han Ijög. Och så gick han ned. Vagnen var framkörd och den alltid flinande kusken stod bredvid och hade all möda att icke brista ut i skratt, i det han låtsades torka av hästarne med sin tröjärm. Och nu såg magistern, att hästarne voro bara skinn och ben; att skinnet, som en gång hade varit vitt, nu var nästan gult med stora svarta, bruna, ~1I rödgula fläckar, och att smutsen hängde i skovor på dem.

Efter en ström av försäkringar från förvaltarens sida 1 om att detta ställe var det bästa de kunde komma över,

det mest stilla och billiga, åkte magistern och hans hustru därifrån, fast beslutna att aldrig mera sätta sin fot i detta hus.

*

Följande morgon gick magister Törner in till kramhandlaren i Lund för att erhålla några trovärdiga upplysningar om stället "Bögely", som denne hade rekommenderat. Krämaren log och medgav, att folket där var litet besynnerligt och "apart", men tillade, att man aldrig hade hört något ont om dem. Mannen var av tattaresläkt och hade kommit till baronessan såsom kusk, hade sedan stigit till förvaltare och till slut blivit hennes älskare. Hennes far hade också varit en kuriös person och gått klädd i träskor och paltor, och hennes mor hade tidtals lidit av sinnesförvirring, vartill kom att äktenskapet var olyckligt, och föräldrarne hade därför i sitt testamente insatt det villkor, att dottern aldrig skulle få gifta sig; i motsatt fall skulle hon förverka sitt arv. Magistern ansåg sig ha fått nog med dessa upplysningar och slog bort hela saken som någonting likgiltigt, vilket icke angick honom. Men med det hemlighetsfullas och ovanligas makt trängde åsynen av det mörka huset sig åter på honom, och då våren i de första dagarne av maj bröt fram på allvar och hans försök att komma över en passande lägenhet icke kröntes med framgång, fattade han ett raskt beslut att hyra "Bögely", mest kanske lockad genom minnet av den vidsträckta gamla trädgården, där han väntade sig att finna sällsynta växter av intresse både för hans lärofack ekonomien och för materia medica. Och när så storkarna hade anlänt och näktergalen började sjunga, tog magistern allt sitt och alla de sina med sig, drog ut ur staden och slog sig ned i det hemlighetsfulla huset. Där låg allt i samma skick som förr, och det behövdes åtta dar för att skura, sopa och ställa i ordning. Allt var förfallet; inga fönsterhakar funnos där, och åtskilliga rutor voro ersatta med bleckplåtar; dörrarne hängde på ett gångjärn, alla lås voro sönder, så att magistern måste sova för öppna dörrar, men då han visste, att de som bodde i huset voro beskedliga människor i goda omständigheter, närde han inga misstankar,

68 Tschandala

utan lät slarvet ha sin gång, sedan han förgäves upprepat sin anhållan att få en smed dithämtad. På de spatserturer han nu i de vackra vårdagarne företog i trädgården, gjorde han emellertid den ena upptäckten efter den andra, som styrkte honom i hans tro, att han visserligen hade att göra med en halvtokig människa, men tillika med en lögnare. Dag för dag märkte han, att hundarnas antal växte, så att efter åtta dagars förlopp åtta större och mindre hundar ströko omkring, lågo på trapporna, skällde på solen, blåsten, kråkorna, på allt, som kom inom deras synkrets. Och alla sågo utsvultna ut, som illa stoppade kräk från Theatrum Zoologicum. Husets folk hade alltså Ijugit fräckt, och magistern skulle ha blivit rasande, om inte Jensen hade sett så undfallande ut och för övrigt gjort sig all möda att visa sig älskvärd.

Det fanns en bakgård, som skilde stallet från bonings- huset och som var ett praktstycke av oordning. Där vandrade djuren om varandra liksom i Noach's ark, två kvigor, magra som markattor, en ko utan juver, tre hästkrakar, höns, ankor, kalkoner. Och på taket till avträdet, som begränsade gården på ena sidan, var inrett ett kaninhus, försett med galler för att skydda djuren mot hundarne.

Men fastän Jensen och baronessan ständigt ordade om sin omåttliga kärlek till djuren, fingo dessa likväl nästan ingenting att äta; hästarne tuggade hackelse utan havre, korna slickade mossan och möglet från väggarne eller drogo ned halmstrån från det ruttna stalltaket, och fjäderfäet slogs om gödseln. I stallet fanns intet strö, och djuren sovo på sin spillning. Mitt uppe i detta elände spatserade dock två påfåglar och visade sin ståt för de avundsjuka kalkonerna, som ej voro sena att flyga i kammen på dem.

Magistern fortsätter sina undersökningar och kommer till källarfönstret på husets fasad, där han hade sett hyvelbänken. Då han tittade ned däri, möter han kuskens glada grinansikte och bakom detta i halvmörkret ett annat med rött skägg.

- Vad böveln, har ni snickarverkstad här också? frågade magister Andreas, förvånad över att se den livreklädde kusken stå där med en hyvel i utfallsställning. - Ja, vad har man inte allt för slag här i huset! svarar Madsen och ser illistig ut, men det förstås, det skall ingen veta om. - Vem sköter då jordbruket och djuren ? - Det gör väl Ivan, kan jag tro. - Vem är Ivan ? - Det lär ska vara förvaltarens bror, påstår man. - Den lille ? - Ja. - Nå, men är förvaltaren då icke jordbrukare? frågade magistern på nytt, allt mera förbluffad över denna hushållning, som var så full av överraskningar. - Förvaltaren ska ju vara stolmakare, svarade Madsen, och ett gapskratt hördes inne från källaren. Magistern ville icke göra sig till de underhavandes förtrogne eller medskyldige, varför han avbröt förhöret och gick ut i trädgården. Man var nu långt inne i maj månad, men ännu hade ingen spade varit i jorden. Ogräset stod högt, och Tussilago hade redan blommat ut och gått i frö. När han kom ned till drivhuset, såg han melonerna ligga torra, och alnshögt ogräs dolde blomsterplantorna. Magistern, som tyckte det vara synd att ett par månaders arbete skulle på detta sätt ödas bort, öppnade dörren och gick in för att rädda vad räddas kunde. Först nu, när han kommit ned däri, upptäckte han, att det icke var något uppmurat drivhus, utan ett brädskjul, byggt över en jordkula och övertäckt med halm och jord, varigenom blåst och regn hade fritt tillträde. Där fanns visserligen en värmeledning och en ugn, men allt såg ut som rent skoj, och fönstren voro tagna från drivbänkar, vilka lågo öppna och vanskötta, utan att ett frö ännu hade kommit i dem. Emellertid började magistern rycka upp ogräset nere i huset, men han hade icke plockat många strån, förrän han kände någonting kallt och obehagligt, som rörde vid hans hals. Han vände sig hastigt om, i det han steg åt sidan, och varseblev en stor svart snok, som hängde ned från taket och spelade med den utsträckta tungan. Magistern Iyfte ögonblickligen spaden för att slå ihjäl besten, då han i samma stund hörde en ängsligt bönfallande röst borta från dörren:

- Nej, för himlens skull, slå inte ihjäl min snok!

Det var förvaltaren. - Varför får jag inte slå ihjäl den ? frågade magistern förvånad.

- Jo, för att snoken är ett heligt djur och för Iycka med slg.

- Det finns inga heliga djur längre, svarade magistern, som i hemlighet var anhängare av Cartesius' filosofi. Men om den också annars bringar Iycka med sig, så synes det i alla fall inte här inne. Varför har Ni inte vattnat melonerna ?

Förvaltaren funderade ett ögonblick, och så svarade han: - Jo, ser Ni, de äro av en art, som inte behöver vatten.

- Vad är det för art ?

- Det är Haarlemska meloner! svarade förvaltaren, som fått tid på sig att tänka efter vad han skulle draga till med.

Magistern måste för sig själv tillstå sin okunnighet i ! och blev svaret skyldig.

Först när de kommit ut ur drivhuset, märkte han att förvaltaren hade rakat skägget av sig, varvid ett par stora läppar med en mängd spelande drag omkring blivit synliga. Dessutom bar han en gul sammetsjacka med blå halsduk, en besynnerlig mössa, sådan som endast hästskojare brukade begagna, och med en påfågelsfjäder i, samt röda strumpor och blond peruk. Det var svårt att känna igen honom.

Magistern följde honom fram genom trädgården, pekade på förödelsen runt omkring och frågade, om man icke snart skulle gräva upp landen. Jo bevars, vad där skulle bli fint, bara han fick ut den rätte trädgårdsmästaren från Rosenborg vid Köpenhamn, men denne var för tillfället upptagen. De klevo just över två långa trädgårdssängar, och upp ur dessa stucko mitt bland kardborrblad och mjölkört några långa, gröna stjälkar, som ådrogo sig magisterns uppmärksamhet. - Vad för slag ? Låter ni er sparris skjuta upp fria luften, utbrast han. Bryr ni er inte om att göra något åt den ? Förvaltaren trummade med fingrarna på hakan, sköt fram överläppen för att se förnumstig ut och svarade: - Nej, vi skördar dem inte i år, för de bli bättre när de få stå över en sommar. - Ja, men jag har hört att de bli träaktiga, om de inte skötas och skäras, genmälde magister Andreas. - Nå, det må så vara, att det är på det viset längre norr ut, menade förvaltaren, men i den här lösa jorden är det kanhända en annan sak, svarade den aldrig svarslöse. Och så gingo de vidare. Då de hunnit genom trädgården och kommit till ägorna, väntade en ny överraskning den förbluffade magistern. Så långt ögat kunde nå, sträckte sig en jämn åker med den skönaste mylla, men därav lågo fyra femtedelar i träde, beväxta med ogräs, en del av återstoden var gräsmark, ett stycke visade litet grön blandsäd, och på sista biten var slutligen Ivan sysselsatt med att harva. - Har ni inte sått ännu ? vågade magister Andreas sig fram med en ny fråga, som han dock icke ville ge någon förebrående ton. - Nej, svarade förvaltaren raskt efter inlärd vana, men utan begrepp om eller förmåga att hitta på nya skäl. Nej, vi sår alltid sent, för pa det viset kan man vara säker på att utsädet inte ligger och ruttnar. - Det var högst besynnerligt! genmälde magistern. Är detta en ny metod ? - Ja, en alldeles ny. De promenerade vidare utåt ägorna och stannade vid grönfodret. I)etta var en blandning av råg och korn, tistel och cikoria, rovor och ärter, ja där fanns till och med purjolök. Magistern skrattade i mjugg, men ville inte gå rakt på saken.

- Var har ni lärt er jordbruk ? frågade han för att fråga om någonting. En obehaglig tystnad inträdde.

- Jag har lärt hos greve Bille-Brahe på Fyen.

- Och ni brukar er gård utan folk ?

- Jag brukar den själv, och Ivan brukar den också, och han kan arbeta styvt, så liten han än är.

- Vem är Ivan? frågade magistern för att pröva hur långt förvaltaren kunde driva sin dumma fräckhet.

- Han är en fattig torparson från Landskrona- trakten, som jag hjälpt fram, svarade zigenaren. I detsamma körde harven förbi, hoppande fram över den oplöjda marken, medan Ivan låg ovanpå med tömmarna om nacken och sjöng med full hals. Magistern hade sett nog, men hade icke Iyckats utforska vad slags folk han hade att göra med, om det var galna människor eller banditer eller bägge delarna.

Emellertid blev baronessan osynlig i ett par veckors tid; det hette att hon var sjuk, vilket icke hindrade att det spelades och sjöngs halva natten i hennes rum. Och magistern lade märke till att man aldrig hörde förvaltaren gå upp på sitt vindsrum. Och då han en gång för att komma på det klara med den saken frågade Ivan, var förvaltaren bodde, pekade denne på ett fönster i första våningen, vilket just var den lägenhet baronessan bebodde, och till vilken det var ingång från samma förstuga, som ledde upp till magistern våning. Dörren till hennes bostad var alltid stängd, och när magistern eller någon av hans hushåll knackade på för att fråga efter någon av husets folk, öppnades dörren på glänt först efter ett ändlöst bultande, och besked togs emot igenom dörrspringan, under vilt larm från en mängd hundar. De, som hade rakat titta in genom dörren, hade blott sett någonting kolsvart och märkt en olidlig stank. En dag, när magistern satt i sin stora sal, hörde de en

tupp gala i rummet innanför den stängda dörr, som ledde till baronessans rum. Tjänsteflickan påstod, att hon även hade hört killingar bräka och turturduvor kuttra därinne, men när man nu en gång var därute och kontraktet var bindande till den första oktober, tog man till regel att inte blanda sig i andras angelägenheter eller genom närgångna undersökningar väcka misstro och agg. Magister Törner hade i trots av sina lovande föresatser i sådant avseende en hård strid att bestå mot sin nyfikenhet. Uppfostrad till forskning, hade han fått för vana att aldrig släppa en undersökning, förr än han hade funnit kärnan, och allt, som vid första ögonkastet föreföll honom oförklarligt, eggade i högsta grad hans forskningslust. Så gick nu med det hemlighetsfulla huset och dess konstiga innebyggare. En baronessa, som ägde förmögenhet, men tyckte om att ha det smutsigt och obekvämt omkring sig; en djurvän, som svälte sina djur; en zigenare, som var stolmakare, bönhas, taskspelare, trädgårdsmästare och lantbrukare, men inte kunde så mycket som sätta en hake på ett fönster, som inte kunde göra konster och inte förstod sig på sparris eller visste, när rågen skulle sås; som Ijög i vart enda ord han sade, som gick utklädd och bytte om skepnad två gånger om dagen - här fanns mycket att gräva i och mycket att utrannsaka. Enär han från sitt tornfönster hade utsikt över gården, trädgården och ägorna, och då hans fönster dessutom lågo rakt ovanför baronessans, hade han gott tillfälle att iakttaga och Iyssna, och eftersom det delvis hörde till hans uppdrag att lära

känna folkets tänkesätt, lugnade han lätt nog sina samvetsbetänkligheter över att så där snokå i deras hemligheter, isynnerhet som han aldrig ämnade använda upptäckterna till annat än sitt eget nöje.

En förmiddagsstund i juni, då solen stod högt på himlen och klockan kunde vara elva, låg magister Andreas i

sitt tornfönster och rökte pipa. Det hade varit en stormig natt nere hos baronessan, ty förvaltaren hade sjungit, spelat och druckit till fram på morgonen. Därefter hade det varit tyst ända tills nu, det vill säga nere i våningen, men ingalunda ute på bakgården. Hästarne stampade av svält i stallet och beto i krubborna, kon bölade, getterna bräkte, tupparne golo, kalkonerna skrockade och påfåglarna skriade som besatta, och så hade de hållit på i sex timmar, alltifrån soluppgången. Till sist öppnades ett fönster, och förvaltarens svarta hönstjuvperuk sticker ut, och ett ögonblick efteråt visar sig hans gula jacka nere på gården. Han öppnar först en liten glugg för hönsen, som komma sättande i vild fart och så ivriga att se solen, att de fastna två och två i gluggen, varefter de erövra gödselhögen. Så komma ankorna rultande, skölja halsen med en brun vätska, som har samlat sig i hjulspåren, och öppna därefter belägringen av gödselhögen, varifrån de driva bort hönsen genom att bita dem i stjärten. Påfåglarna åse en stund högfärdigt, huru ankorna göra rent hus; så löpa de till storms mot gödselhögen, viska ankorna om näbben med sina långa stjärtfjädrar och nappa dem i nacken med sina rovfågelsnäbbar. Då de erövrat positionen uppe på högen, hissa de sin flagg, vända de sig runt om i triumf, smällande med sina chokoladfärgade undervingar, och stöta i trumpet för att utmana kalkonerna till tvekamp. Dessa låta icke vänta pa sig, och de två tupparna böja nacken tillbaka mot ryggen, pumpa upp rött blod i bröstkråset, spänna ned vingarna som sköldar och springa upp på den mjuka vallen. Men de ha svårt att vända, och de rikta sina angrepp från sidan med vingar och sporrar, och när påfåglarna icke kunna hålla stånd, lyfta de och flyga ett litet hopp, utan att dock uppgiva gödselhögen.

Förvaltaren, som nu har släppt ut hästarna, tar en piska, och med några välriktade klatschar på kalkonernas halspåsar bringar han dem till lydnad.

Hästarna gå runt omkring och nosa efter halmstran, utan att hitta något. Kon kommer ut och lägger sig genast. Getterna gnaga på avträdesdörren, som är hopspikad av obarkade bokribbor, och hela bakgården är nu ett virrvarr av djur.

Förvaltaren tar en lie på marken och går ut på gärdena, och magistern kan se huru han hugger in på den halwuxna rågen tills han mejat av en liten stack, som lassas på en kärra; Ivan, som kommit dit, hjälper till med att köra in den på bakgården. Nu blir det ett liv! Hästarne bitas och slåss, kon reser sig upp, och getterna stå på bakbenen och riva ned av kärran så mycket de komma åt.

Under tiden går förvaltaren upp på avträdestaket med ett fång grönt till kaninerna, varefter han lägger sig på rygg i solskenet med piskan i handen och skickar små klatschar ned över huvudena på djuren, när de slåss alltför ilsket.

Så kommer baronessan ut i himmelsblå klädning, med ett bärnstenshalsband om den bara halsen, träskor på fötterna och bärande en diskbalja, i vilken hon skall mjölka. Hon är okammad och otvättad och kliar sig emellanåt i huvudet, som om hon hade kvistiga tankar att reda ut. Kon sparkar och ger icke någon mjölk, men mjölkas skall det ändå, och när baronessan uttalar förvåning över att det inte blir något av, svarar förvaltaren vresigt från sin liggplats, att "kon är visst med kalv", och då kan den inte ge mjölk. Baronessan undersöker ytligt förhållandet, men kan inte komma till någon visshet. Så blir det tyst igen på gården, och förvaltaren faller i sömn på taket med piskan i hand.

Magistern, som hade den sovande rakt under sig, kunde nu betrakta hans ansikte, medan det icke var

under en vaksam viljas herravälde. Det var dödsbleka drag, vilda linjer, som tycktes strida inbördes, djupa fåror, likasom urholkade av laster och lidelser, och under ögonlocken tecknade sig de stora ögongloberna, som ännu under sin betäckning tycktes vilja dölja blickens oro. Kaninerna smögo sig omkring den sovande, nosade på honom och kilade därefter tillbaka under några brädstycken; kommo åter fram, luktade på kläderna och rynkade på näsan; klippte med öronen och lade ihop dem, när de hörde den dödfulles stönande under sömnen. Så långt hade magistern kommit i sitt studium av karlen, att han trodde sig ha skäl för sin åsikt när han tog honom för en storljugare och tjuvnatur. Alla upplysningar, som magistern hade gett om trädgårdsskötsel och jordbruk, hade förvaltaren rättat sig efter, men utan att tillstå vem han hade dem att tacka för och uhn att säga tack. Sålunda hade han både vattnat och beskurit melonerna efter magisterns råd, men skröt själv efteråt med sin visdom. Likaså hade han en dag tagit av sparrisen och med en triumferande uppsyn visat magistern, hur han förstod sig på att odla sparris. Magistern hade hållit god min som alltid, men frågat sig själv, huru en zigenare, som inbillade sig att vara så listig, kunde vara dum nog att tro, att den andre ; varken kunde minnas eller begripa. A andra sidan hade

förvaltaren betygat magistern en hundaktig tillgivenhet, sådan som man visar en människa, av vilken man mottar gåvor; som man har lov att ostraffat narra, och som man tillskriver en hög grad av oegennytta och heder- lighet. Zigenaren älskade honom, efter vad han försäk- rade, och ärade honom såsom ett med högre vetande utrustat väsen, som med fulla händer strödde omkring sig en upplysning, vilken kunde utmyntas i ekonomiska fördelar. Själv uppvuxen bland idel kältringar, böjde

han sig för en människa, som han icke tilltrodde att kunna Ijuga, men i hans beundran låg en smula medlidande med denna människa, som inte hade nog förstånd till att genomskåda en annans svek. Och sin tjuvnatur trogen kunde han icke låta bli att lura sin oegennyttige välgörare och vän. Så hade magistern upptäckt, att det vin, som förvaltaren skröt med att ha importerat från Frankrike, icke var annat än äppelvin, som han själv pressade av ruttna frukter - ruttna, emedan det därvid rann fram en tjock brun saft, som liknade spanskt Alicante, vilket han förväxlade med franskt vin. Hade magistern bett förvaltaren köpa matvaror hem åt sig, kom han alltid med skämda saker och till högsta pris. Att få tillstånd till att plocka några blad av den persilja, som växte halwild bland trädgårdens ogräs, kostade tre gånger så mycket som på torget i Lund. När därtill lades en mängd småsaker, som förvaltaren i kontraktet hade förpliktat sig att prestera, men som han svängde sig ifrån - så ansåg magistern sig ha tillräckligt material till att bedöma karlen. Men han blev inte vred på stackarn. Då han kände människonaturens tvång under de rådande förhållandena och uppfostran, rasbestämd ' heten och nationella egendomligheter, var han endast

glad åt att kunna åse detta skådespel av en paria, som hade ernått en viss ställning i samhället och från fattig- dom kravlat sig upp till välstånd samt ingått förbin- delse med en gren av en efter vad man påstod gammal- adlig ätt.

Emellertid, när magistern hade ätit middag klockan tolv och kom upp i sin tornkammare, låg förvaltaren j li ännu i godan ro nere hos kaninerna och sov. Vid det

buller, som magistern gjorde med fönstret, vaknade han, gned sig i ögonen, ropade på Ivan och befallde, att alla hästarne skulle spännas för välten. Därefter hoppade han ned från taket, tog en säck med utsäde och gick ut på fältet.

Magistern åsåg en stund det tokroliga skådespelet av huru zigenaren i sin gula jacka gick och sådde på den oplöjda marken, som Ivan hade harvat så att tist- larna lågo med roten i vädret. Han gick med gravite- tiska steg och gjorde stora taskspelargester med handen, när han kastade ut säden, medan läpparna rörde sig som om han reciterade någonting. När han hade pro- menerat en halv timme, slutade han upp, som om han blivit trött; visslade på Ivan, som körde fram välten med trespannet; svingade sig upp på sätet, fattade tömmar och piska och smällde på. Det var en syn att skåda. Zigenaren, i brabantisk hatt med påfågelsfjäder, uppe på välten, hästarne magra som skelett i blänkande seltyg med skinande friherrliga kronor och tofsar - ty det fanns bara en uppsättning av seldon - och trespan- net i fyrsprång släpande välten efter sig som en kanon- vagn, när den kör fram till drabbning. Arbetet var fär- digt på en kvart.

Det var nu strax före midsommar som han sådde två skäppor havre på oplöjd jord.

Efter denna ansträngning gick han ned i lusthuset ute i dammen och beställde en kanna öl. Med den satt han i tre timmar och tittade på karparne. Därefter befal- ler han fram en ridhäst och travar i väg ned mot kusten. Om aftnarne, när solen var nära sin nedgång och magistern hade spisat kvällsvard, gick han vanligen ned i trädgården, ensam, ty hans hustru var ständigt sjuk och barnen kommo tidigt i säng. Att gå omkring i den igenvuxna, smutsiga trädgården var honom en plåga, och den enda rena och torra plats han kunde uppehålla sig pa var lusthuset i dammen. Där hade han med gäddrev en hel månads tid försökt att fiska de omnämnda gäddorna, tills Ivan en dag råkade att prata bredvid munnen och berätta, att det aldrig hade funnits gäddor där och inte heller några kräftor, något som emellertid

icke gjorde vidare intryck på magistern, då han nu visste vad han hade att vänta sig av förvaltaren.

Medan han satt där och lyssnade till näktergalens slag i vinbärsbuskarna och kände sig betryckt till sinnes av förödelsen runt omkring, av vantrevnaden och den olidliga smutsen, hörde han en larmande sång nära invid, vilken närmade sig från en lönnalles mörka djup, tills förvaltarens gula jacka blev synlig i solnedgångens röda l~us.

- Jag är greve av Luxemburg, traralalala, lalalala! sjöng han med full hals och hälsade med en hovmans sirliga maner, fastän överdrivet och smaklöst. Han var alldeles vit i synen, som om han varit med om ett större slagsmål; ögonen rullade och sprutade eld, och hans läppar voro blåsvarta. Bakom honom kom Ivan, klädd som page och med värja vid sidan, bärande en bricka med vinkrus och gröngula glas. Magistern såg ångestfullt på det rysliga vinet och de smutsiga glasen, men han varken ville eller tordes avslå inbjudningen. Förvaltaren tycktes vara upprörd och tämligen drucken. Först började han tala övermodigt och högljutt.

- Magistern går här och har tråkigt, men nu kommer snart trädgårdsmästaren från Kristiansborg, och då skall det bli annat av ! Det är den förnämsta trädgårdsi mästare i de tre nordiska rikena, och han skall ha hundra daler i månaden, utom fri kost! skrävlade han.

- Men säg mig nu - föll magister Andreas in - finns det inte här i trakten några människor, som man kan umgås med ?

- Inte en enda, försäkrade zigenaren. Det är det |~ värsta pack, allihop ! Och de galnaste svenskhatare !

Nej, dem ska ni min själ inte slå er i slang med, magis- ter, tro mig på mitt ord, jag är er vän, för jag är så att säga på sätt och vis också svensk! För min farmor var svenska, och min farfar var fransman - och frans- männen äro den förnämsta av alla nationer. Och jag känner på mig, att jag är franskfödd och att jag har svenskt blod i mina ådror, och jag hatar det danska

folket, jag hatar det ! skrek han och reste sig med blodsprängda ögon. Men så hatar de mig också tillbaks ! Det vill jag lova! tillade han med övertygelse och vä- sande röst.

Ivan, som hade kommit tillbaka med ett kredenskärl av silver, hade ställt detta på bordet och därefter slagit sig ned. När förvaltaren fick se det, höjde han handen och gav pojken en sittopp, så att han flög upp från bänken.

- Stå där, din hund! vrålade han, när Ivan tänkte gå. Stå där och håll i kannan!

Magistern hade beslutit att en gång låta zigenaren prata ur sig om sina hemligheter, men för att insöva hans möjliga misstankar antog han en bifallande och deltagande min, framkastade ett betydelselöst, men uppmuntrande ord och spelade framför allt rollen av den uppmärksamme åhöraren, den tacksamme lär- jungen, som andaktsfullt Iyssnade till den vitterfarnes ojämförliga visdom.

- Maxima debetur pueris reverentia, det är uttytt: barn äro skyldiga oss äldre den största vördnad, cite- rade han till stöd för zigenarens skamliga behandling av sin bror.

Zigenaren gick i fällan, och efter att de tömt ett glas till, blev han öppenhjärtig.

- Ser magistern, jag är av ringa härkomst, men jag har talanger, och det kan folk inte tåla. Jag var stolmakargesäll i Köpenhamm, och när jag var sjutton år, var jag den skickligaste i min konst. Men jag kunde inte få burskap för att jag var för ung. Och när jag ändå öppnade verkstad, så kom polisen och ålderman och ville stänga den, men då blev jag vild och kastade ut allihop; jag tog den ena och slog den andra med, tills vakten kom och satte mig i kurran. Nu trodde de att de hade mig fast, men jag var slugare än så - för jag gick till kungens råd, jag gick till kungen själv, och ålderman fick stå där med lång näsa; men jag slapp iös! Och från den stunden hatar polisen mig, men den kan inte göra mig någonting; ingen människa på jorden

kan kröka ett hår på mitt huvud, och den som försöker med det, den är dödens man ! Jag har varit i finkan, det medger jag, men jag har aldrig varit straffad, aldrig! Och ni, som är en hedersman, ni ska tro mig på mitt ord! För jag håller av er som en broder, en vän! Jag älskar er, för ni är den första människa som har behandlat mig som människa. Ni vet inte ni, hur elaka mina grannar ha varit från första stund jag kom hit till trakten ! Bara spektakel och retfullheter; än river de ned stängsel och släpper in sina djur, än stjäl de som korpar, än lägger de stenar på vägen för mina hästar, så de slå sig fördärvade, och jag har aldrig gjort dem annat än gott ! A, jag har många tusen daler utlånta utan ränta, och dem får jag aldrig igen; och baronessan, som är god som renaste guldet (här skrek han för att höras uppe i byggningen), hon har fött och klätt traktens fattiga i år och dag, och nu blygs de inte att bestjäla henne. Hon är en ängel, en ren och rättfärdig kvinna, som det inte finns någon fläck på, fast de baktala henne så nedrigt, så nedrigt ! Men det är bara avundsjuka, ser ni, avundsjuka, för att hon inte vill umgås med någon och stänger in sig för sig själv med sina djur, som hon älskar högre än allt annat; och djuren, magister, de äro mycket bättre än människor - mycket bättre! De äro tacksamma och förstå att sätta värde på en välgärning, men det göra människorna inte. A, fy, så usla människorna äro ! Han hade gått på och talat så att fradgan stod om munnen på honom, och magistern, som redan förstod att översätta hans lögntexter, kände sig betydligt mera på det klara med mannen än förut. På en vink av zigenaren hämtade Ivan positivet och ställde det på stenbänken. Förvaltaren, som kände sig lättare till sinnes nu när han trodde sig ha förjagat magisterns alla dåliga tankar om sig, erfor behov att giva sina glada känslor luft och på samma gång visa maviitprn sin överlä~senhet i musikalisk riktninv. kanske också få tillfälle att låta ana någonting visst hemlighetsfullt hos sin person, något, som just felades eller åtminstone blott fanns i mycket tarvlig form. Med skärande rå sångröst och med ett uttryck, som skulle föreställa någonting övernaturligt, men bara blev marktschrejartjut, drog han till med sin favoritvisa, medan Ivan vevade positivet:

Och jag är greve av Luxembur tralalalala lalala ! Om dag, om natt, med hund och lur i skogens djup jag har min gång, vid åsen sjunger jag min sång, Men den som hör mitt horn, blir tyst på stund, ty jag med Satan ingått ett förbund !

Därefter följde flere strofer om den på denna tid så hemskt betraktade marskalken greve Luxemburgs hemlighetsfulla levnad med banditer och giftblanderskor samt hans underbara räddning ur polisens och häxkommissionens klor. Berusad av vinet och sången började zigenaren bli vek, och i ett anfall av ädelmod bjöd han Ivan sitt glas, som denne tömde med blottat huvud och knäböjande som det anstår en page. I trots av sitt ynkliga och svultna utseende gjorde han detta med en viss grace, så att magistern fann sig föranledd att belöna honom med en uppmuntrande nick. Då kunde zigenaren inte längre styra sin glädje och stolthet, utan glömsk av sina föregående lögner lät han undfalla sig: - Det är min bror, ska magistern veta. Jag uppfostrar honom strängt, men han skall bli en stor man - kanske riksamiral, om vi få leva! Magistern utbredde sig med iver om sjömaktens snabba utveckling i Norden och om den Iysande karriär som detta ädla yrke erbjöd nu i jämförelse mot förr, gav goda råd och vinkar om huru en ung man skulle

uppföra sig och vilka vägar han skulle gå och vilka kunskaper han måste förvärva sig för att komma sig fram som sjöofficer.

Under tiden hade det blivit natt, men den ljusa sommarhimlen gav ännu så mycket ljus, att magistern kunde se, hur baronessan kom smygande genom lönnallen. Förvaltaren hade redan fått öga på henne och med hatten i hand gick han henne till mötes på bron, bad henne vara välkommen och frågade, om hon ville dricka ett glas i magisterns sällskap. Baronessan tackade och satte sig ned, drack på bönders sätt ur samma glas som förvaltaren och tycktes redan på förhand vara onykter. Zigenaren visste inte, på vilken fot han skulle stå. A ena sidan ville han hedra sig själv med att visa sin älskarinna största vördnad; å andra sidan ville han få fram i vilket förtroligt förhållande han stod till den förnäma damen, och detta kunde endast ske genom en närgångenhet, som emellanåt kom in på det ohöviskas område. Så räckte han henne ena stunden glaset med böjt knä och blottat huvud, än tog han henne om livet liksom av oaktsamhet, titlarna växlade mellan ers nåd och du på ett mycket dumt sätt.

Sedan baronessan en stund skrytsamt berättat om sina höga förfäder, som hade tjänat under Christian IV - tydligen den ende kung, som hon och förvaltaren kånde till - bad hon zigenaren, som hon kallade Jensen, s~unga om greven av Luxemburg.

Greven av Luxemburg tycktes spöka i bägges huvu- den till en grad, som gjorde magistern ännu mer orolig med hänsyn till deras conduite, och när zigenaren nu sjöng visan om igen och kastade blickar av hemligt förstånd på baronessan, gapskrattade denna, som om han hade hittat på någonting riktigt finurligt, och när sången var slut, frågade hon magistern, om han tyckte om den. Varpå denne svarade, att Jensen vore en stor och eminent sångare, som förtjänte att tillhöra kungens berömda kapell. Därefter blev zigenaren som tokig

och sjöng ännu en visa om Ulspegel, och när han slutat den, reciterade han utan att be om lov hela sagan om Fortunatus med lyckohatten. Magistern fann uppträdet outhärdligt, och han frågade sig, hur han kunde sitta och lugnt höra på en inbilsk, men talanglös gatgycklare. Han reste sig till slut och sade god natt, varefter sällskapet bröt upp och man följdes at genom trädgården. På förvaltarens och baronessans slingrande rörelser kunde man se, att de voro betydligt överlastade, och som det var många saker att bära, erbjöd magistern sin hjälp och tog vinkannan och kruset. När man kommit upp i förstugan, öppnade baronessan, glömsk av alla försiktighctsregler, sin köksdörr och bad artigt magistern stiga på.

- Här ser så oordentligt ut, sad hon ursäktande, men magistern är en snäll människa, och nu skall Ni för resten se mina små djur. Den syn, som nu företedde sig för den oinvigde besökaren, övergick allt vad han kunnat tänka sig i sina vildaste drömmar. Det var ett fullständigt häxkök. Väggar, golv och tak voro svarta och blänkte av sot. På spishällen stod mellan grytor och matrester en hel rad glasflaskor och retorter till alkemistiskt bruk. På golvet lågo högar av rovor, kål och lök, och på en vägg hängde en fårbringa så högt, att hundarne icke kunde komma åt den. Hundarne sprungo omkring de inträdande, viftade på svansen och nosade på den främmandes strumpor. I en fållbänk låg en ung människokropp under ett lakan, och man kunde endast se ett lurvigt bakhuvud. På huvudgärden hade en tupp flugit upp; han började gala, när zigenaren tände ett talgljus. - Det är min gamla änglagris, kelade baronessan med det brokigfärgade djuret, som hon hade tagit i sin famn. Har magistern nånsin sett en tupp, som varit tjugu år och blind ? Det ondsinta djuret högg efter magisterns finger, som han sträckte fram för att kittla det på halsen.

Nu öppnades en dörr till, och man steg in i ett mindre rum. Det första som där föll i ögonen, var en mycket stort tilltagen säng med sänghimmel och gardiner. I sängen stodo två gula danska hundar och fortplantade sig utan att någon av de inneboende tog notis därom. Rummets enda fönster var upptaget av fågelburar med grönsiskor och turturduvor. I taket hängde en uppstoppad stork med utbredda vingar och med en förtorkad huggorm i näbben. I ett hörn lågo på golvet två stora magra hundar vid sidan av en bur med kycklingar; i en korg sov en katt med sex ungar, och ur en dragkista framtog baronessan en kull ankungar. Alla dessa djur spredo naturligtvis en förskräcklig stank, och golvet var nedsölat av orenlighet. Baronessan, som hade förevisat alla dessa sina älsklingar, gick nu att öppna dörren till det tredje rummet, och ehuru zigenaren gjorde en mängd otvetydiga grimaser åt henne för att hindra detta, släppte hon in magistern dit. Och han befann sig i en stor sal, så fullproppad med möbler och varjehanda föremål, att det knappt fanns en bar fläck där. På golvet kunde man endast med svårighet sätta foten utan att trampa på någonting, ty där lågo högar av kläder och bjävs, böcker, planscher, kartor; i fönstren stodo bägare, vaser, kokkärl; och utmed väggarna trängdes skåp, stolar, sekretärer om varandra och ovanpå varandra, så att hela rummet såg ut som ett klädstånd men icke som ett boningsrum. Efter slutad besiktning inbjöds magistern att sitta ner i sängkammaren och dricka ett glas vin av en ännu finare sort, och eftersom natten nu i alla fall var tillspillogiven och det led mot dagbräckningen, roade det magistern att se dessa människor blotta sina hemligheter. Zigenaren slog i glasen och började på nytt att skrodera, pratade om sina ägodelar, om sin gård, sina djur, och sedan han hade gått på en stund, for högmodsdjävulen åter i honom och han ville sjunga, men magistern, som hade tröttnat på att vara narr åt en sådan kältring, stämde då lutan, som stod obegagnad, och räckte den till zigenaren, som med missnöjd uppsyn sköt den ifrån sig med den förödmjukande förklaringen, att han inte kunde traktera den. Magistern försökte med fiolen och harpan, men med samma resultat.

- Men baronessan spelar väl? frågade han, vändande sig till denna. Nej, inte hon heller. För att hämnas frågade förvaltaren spotskt, om inte magistern ville spela själv, varpå denne svarade med att spela en gavott. Förvaltaren hörde på med andakt ,men såg nedslagen Ut, obehagligt överraskad, som om han blivit narrad av den andre. Därefter sjöng magistern och ackompagnerade sig på harpan, spelade danser på violinen och berättade till sist en saga. Baronessan var hänryckt, men zigenaren satt där lik en våt hund, som fått stryk, och var redo att när som helst taga upp utmaningen till sångarstrid. Under en paus sprang han också upp, harskade sig och utbrast: - Nu skall jag be att få ta ett nummer! - Tig han vackert stilla, Jensen, med sin Luxembur ! avbröt baronessan honom. Zigenaren skummade av avundsjuka och ilska och satt och lurade på hämnd. - Ja, magister Andreas är nog en riktig trollkarl, utbrast han, men ta fram kycklingar ur en hatt, det kan han ändå inte ! - Kan jag inte ? Jo, min gode Jensen, jag kan alla hans konster och fler därtill! svarade magistern godmodigt. - Nej, det få vi lov att se ! det få vi lov att se ! ropade baronessan och slog ihop händerna. Magistern lät be sig en stund; därpå tog han upp ur fickan en liten flaska och en penna och bad om en bit brevpapper. Vätskan i flaskan var färglös, och när han hade skrivit på papperet, syntes där inte ett spår till skrift. Därpå förseglade han brevet med harz. När han gjort detta, bad han zigenaren öppna brevet och läsa. Zigenaren, som verkligen kunde läsa, vart alldeles vit i synen, när han fick se det ord, som nu mycket tydligt framträdde i blå skrift, och under det att baronessan förgäves sökte utleta dess betydelse, utbytte zigenaren och magistern en blick, som inte bådade gott. - Nej, men vad står där för slag ? frågade baronessan, som blev allt nyfiknare. - Det står bara ett latinskt ord, Romani, som betyder romare, svarade magistern, under det han med sitt ena öga lät tattaren förstå, att han mycket väl visste, att romani även var zigenarnas namn på sig själva. Tattaren utkämpade en invärtes strid om, huruvida han skulle ge sig eller göra motstånd mot denna avrättning av hans personliga företräden gent emot baronessan; men en brännande törst efter att komma i besittning av den andres kunskaper gjorde att han gav efter. - Det kostar väl stora pengar att få sådant där bläck ? frågade han, på en gång butter och underdånig. - Nej, det kostar rakt ingenting, svarade magistern. Ni kan själv gå ned i trädgården och plocka den blomma, som kallas Ringblomma, och pressa saften ur den. - Ringblomma, upprepade zigenaren. Men formeln, som man skall läsa, då ? - Formeln? - Jaså, tror Ni verkligen på allvar, att jag befattar mig med att signa och besvärja? Jag skall säga Er en sak, Jensen! Om jag hade velat föregiva mig äga kunskap om förborgade ting, så skulle jag aldrig ha visat Er flaskan, men skulle haft i beredskap en bit papper, som på förhand var fullskriven. Och så skulle jag ha ljugit för Er och sagt, att ingenting stod skrivet där, när jag visade det vita papperet för Er, och så skulle jag ha läst: pax + max + nis + skaris. Men nu visade jag ringblommesaften för Er, och jag säger: så och så är denna saft beskaffad, att när jag låter värmen från lacket inverka på den, så blir den blå. Varför den blir blå, det är mera än jag vet; jag vet bara, att den blir så!

Zigenaren kunde inte förstå, att någon ville lära bort så värdefulla konster, som kunde användas till tysta förbehåll i förskrivningar. Men det plågade honom ännu i själen, att han dragit det kortaste straet i denna tävlan, där han så länge fatt gå och inbilla sig att han var den starkaste, och plötsligt for han upp, tog fram en smutsig kortlek ur fickan och skrek: - Pass på nu, magister, så skall jag spå Er! - Det kan Ni inte, svarade magistern med förnäm överlägsenhet. - Kan jag inte ? väste zigenaren, som tilltrodde sig fullkomlighet i den konsten. - Nej, det kan Ni ingalunda! försäkrade magistern. Och Ni kan det inte av den orsak, att Ni inte känner mig, inte känner mina föräldrar, inte min hustru, mina barn, mina förmän, och hos alla dessa vila en del av mitt öde. Ni kan inte spå mig av den orsak, att Ni inte anar, vad jag vet och kan, inte har begrepp om, vad som sker ute i världen nu för tiden, och inte vet, hur människors öde styres ! Men jag kan spå Er, utan några kort och utan att läsa och signa ! Vill Ni tro det ? Zigenaren hade sjunkit ned på en stol och vred sin kropp som en orm under en stövelklack. - Hm ! Jaså, Ni kan spå mig ! blossade han upp igen. - Ja, därför att jag känner Er, svarade magistern lugnt och bestämt. - Ni, å, Ni vet ingenting om mig, inte det ringaste! skrek zigenaren till med det sista försök till självförsvar. - Såå! inte det, slutade magistern ordbytet, i det han med sitt tonfall antydde, att han visste mera än han egentligen gjorde. Därpå reste han sig. Solen hade redan gått upp och föll igenom gardinerna in i rummet. Turturduvorna kuttrade och grönsiskorna sjöngo. Baronessan hade somnat på sin stol, och Ivan låg och snarkade i den stora sängen emellan de två gula hundarna. Zigenaren ville slå i mera vin, men magistern sade bestämt nej, varefter hans värd följde honom ut i köket.

Där satt nu på sängkanten en ung flicka halvklädd och drog på sig strumporna, stirrande förvånad på den främmande så att hon glömde att dölja sina behag.

- Skäms du inte, din slyna! skrek zigenaren och gav henne en örfil, varefter han kastade ett täcke över henne.

Magistern skyndade sig att ta avsked och gick upp på sin kammare för att sova ut efter den genomvakade natten.

Magister Törner hade icke fått en blund i ögonen efter den märkvärdiga natten nere hos baronessan. Han frågade sig upprepade gånger, hur det hade gått till, att hans själ hade kommit i beröring med en så lågt stående individ som zigenaren, så att hans tankar sysslade med denne, vare sig han var vaken eller sov. Kunde det vara en följd av den allmänna attraktionslagen, som drager fluida i skilda djurkroppar till varandra, som driver människor att söka varandra, som åvägabringar ledning eller rapport mellan alla individer ? Ensamheten, vanan att dagligdags flere gånger träffa endast en och samma person, ackommodationsförmågan, som gör umgänge mellan människor möjligt, intresset av att skåda in i själens hemliga verkstäder och särskilt i en själ av ovanlig beskaffenhet, som stod på det lägsta trappsteg och som en universitetsmagister icke ofta i sitt liv kunde få tillfälle att se - allt detta sammanlagt hade åstadkommit, att zigenaren hade trängt sig in i magisterns tankar och borrat sig fast där som en integrerande beståndsdel, vilken han ej kunde driva ut igen. Han hade för att själv få vara i fred velat hålla umgänget indifferent, men denna natt hade deras själar ett ögonblick törnat ihop, en gnista hade hoppat över från den ena till den andra, intressen hade korsats, och det var som om det låg strid i luften. Magistern hade tröttnat på sin tarvliga roll som beundrare av stackaren, hade visat sin överlägsenhet utan att ta i på skarpen, men hade oförsiktigt nog antytt, att han sysselsatte sig med den andres person och angelägenheter. Zigenaren, som hade trott sig väl skyddad bakom sina lögner, hade märkt, att han tagit miste, hade känt ett öga vila på sig, ett finger röra vid sina inälvor, och så hade han vaknat ur sin säkerhet. Magistern märkte detta, och utan lust att spilla tid och krafter på att inlåta sig i en gagnlös strid med en lumpen och ärelös person, beslöt han sig för att på nytt insöva honom i ro och låta det oundvikliga umgänget antaga så likgiltiga och vänskapliga former som möjligt, gömma sig inom sig själv och tillsluta ögonen för allt som han nödgades se och höra. Med denna föresats gick han på söndagsmorgonen ned i trädgården för att få sig en promenad. Man var nu i början av juni månad, men ännu var intet land uppgrävt, och allt hopp om att se något planterat var förbi. Kvigor, getter, får och hästar gingo tjudrade vid fruktträdens stammar och betade ogräset. Getterna stodo på bakbenen och gnagde på dyrbara buskar och unga fruktträd; gangarne voro nedsmutsade av kreaturen, buxbomshäckarne nedtrampade, hönsen åto de omogna vinbären, och i körsbärsträden häckade skator och starar. Det var en förödelsens styggelse, som magistern icke kunde fatta att dessa människor med penningtillgångar ville finna sig i att skåda på; ty om de också inte behövde inkomsten, skulle man tro att de åtminstone inte ville undvara nöjet att kunna spatsera i trädgården. Och allt detta feta ogräs, som såg så mörkt och giftigt ut, förhöjde det intryck av smuts, som framkallades av djurens orenlighet, nedtrampad runt omkring i rabatterna, de små svarta mullvadshögarna, murkna grenar och brunt fjolårslöv. Kardborren och nässlan, som alltid följa människans uttömningar, stodo där till flere alnars höjd, röjande vad som brukar döljas, tistlarne hade, bortdrivna från fälten, slagit sig ned här; Tussilago, som folket på skämt kallar ymnighetshornet på grund av dess otroliga fortplantningsförmåga, hade brett ut sig i stora grågröna mattor, och i de mörkaste vrårna hade, som mörksens gärningar, den otäcka bolmörten stuckit sig undan med sin kadavergula blomma, påminnande om lik med levrat blod. Magistern, som kom att tänka på de faror, som den giftiga örten kunde utsätta barnen för, lyfte sin käpp och anstiftade ett blodbad på djävulstyget, da zigenarens jämrande röst hördes bakom en buske. Magistern blev ej särdeles överraskad, ty han var nu så van att se dennes smygande skepnad dyka fram och försvinna överallt bakom buskar och inhägnader - överallt där det fanns någonting att gömma sig bakom. - Slå inte min bolmört, magister, bad zigenaren. - lir den ocksa helig? svarade denne, med skämtsam häntydning på snokmordet. - Nej, det är den inte, men jag gömmer fröna! - Jaså, vad gör Ni med dem då ? frågade magistern. - Jo, de kan vara bra för många saker, svarade zigenaren med en lömsk blick, som skulle antyda att han visste reda på mera än han ville ut med. Magistern påminde sig långre fram denna tilldragelse med bolmörten och trodde sig därigenom fått bekräftelse på sina tidigaste intryck av att det låg något misstänkt över husets innebyggare och deras f(irehavanden. Emellertid var detta endast inledningen till det som zigenaren ville säga; ty han grep genast tillfäl]et till att sätta giftörten i förbindelse med någonting annat, som tycktes ligga honom på hjärtat. - Här finns för resten en och annan, tog han upp ämnet med en eftertänksam min och sköt fram läpparne på ett djupsinnigt, hemlighetsfullt sätt, sa som han alltid gjorde när han ljög, här finns en och som brukar döljas, tistlarne hade, bortdrivna från fälten, slagit sig ned här; Tussilago, som folket på skämt kallar ymnighetshornet på grund av dess otroliga fortplantningsförmåga, hade brett ut sig i stora grågröna mattor, och i de mörkaste vrårna hade, som mörksens gärningar, den otäcka bolmörten stuckit sig undan med sin kadavergula blomma, påminnande om lik med levrat blod. Magistern, som kom att tänka på de faror, som den giftiga örten kunde utsätta barnen för, Iyfte sin käpp och anstiftade ett blodbad på djävulstyget, da zigenarens jämrande röst hördes bakom en buske. Magistern blev ej särdeles överraskad, ty han var nu så van att se dennes smygande skepnad dyka *am och försvinna överallt bakom buskar och inhägnader - överallt där det fanns någonting att gömma sig bakom.

- Slå inte min bolmört, magister, bad zigenaren.

- Är den också helig ? svarade denne, med skämtsam häntydning på snokmordet. - Nej, det är den inte, men jag gömmer fröna! - Jaså, vad gör Ni med dem då ? frågade magistern. - Jo, de kan vara bra för många saker, svarade zigenaren med en lömsk blick, som skulle antyda att han visste reda på mera än han ville ut med. Magistern påminde sig långre fram denna tilldragelse med bolmörten och trodde sig därigenom fått bekräftelsc på sina tidigaste intryck av att det låg något misstänkt över husets innebyggare och deras förehavanden. Emellertid var detta endast inledningen till det som zigenaren ville säga; ty han grep genast tillfäl]et till att sätta giftörten i förbindelse med någonting annat, som tycktes ligga honom på hjärtat. - Här finns för resten en och annan, tog han upp ämnet med en eftertänksam min och sköt fram läpparne på ett djupsinnigt, hemlighetsfullt sätt, så som han alltid gjorde när han ljög, här finns en och annan, som nog kunde behöva en portion bolmört. - Vad menar Ni med det ? utbrast magistern, som kände sig förlägen likt en som orättvist misstänktes eller hotades. Vad är det som har hänt ? - Jo, det har hänt det, att någon i morgse har stulit den ena påfågeln, sade zigenaren med så stark betoning, att den skyldige måste känna sig träffad. Magistern log vid tanken på att han skulle kunna misstänkas, men lät genast narra sig till att ga med på att diskutera saken, fast den icke angick honom. Det mystiska i själva tilldragelsen, att en påfågel blivit stulen mitt på blanka förmiddagen tätt under husets fönster och från den inhägnade gården, där husfolket kom och gick, - allt detta framställde han genast som invändningar, då i detsamma baronessan, Ivan och den lurviga pigan kommo dit under larm och klagorop, jämrande sig över förlusten av fågeln. Misstankarne kastades än på den ena än på den andra; platsen undersöktes, och man hittade ett stycke av fågelns långa stjärt. - Det är naturligtvis räven, försäkrade baronessan, för han brukar alltid plocka stjärten av hönsen. Zigenaren låtsades först gå med på denna åsikt, men tycktes likväl vara villrådig om vad han skulle tänka och lät de andra tala. Magistern ansåg det för alldeles otroligt, att räven skulle mitt på ljusa dagen ha vågat sig in, då den ju hade natten för sig, i det att påfåglarne sovo i det fria. Sedan man hade pratat fram och tillbaka, blev magistern ensam med zigenaren. Saken vändes och vreds nu på alla möjliga håll, och magistern stannade förståndigt vid den mening, att endast en av själva husfolket hade kunnat föröva tjuveriet. Och när man så gick igenom personalen, måste misstankarna helt naturligt vända sig mot d två nästan alltid osynliga snickarne. Men nar samt llet började vända sig åt det hållet, gjorde zigenaren plötsligt helt om.

- Nej, det kunde inte vara tal om; snickarne voro fullkomligt hederliga; men det fanns en annan, som säkert var den skyldige, och det var grindvaktaren, som bodde i stugan strax intill Magistern, som icke kunde tänka sig möjligheten av att en främmande mitt på ljusa dagen skulle kliva över stenmuren och in på den öppna gården för att stjäla, ville icke genom motsägelse göra saken ännu mera invecklad; han lät därför samtalet falla och gick upp på sitt rum, obehagligt berörd av hela äventyret, som han ej kunde förklara. På aftonen, när han kom ned i trädgården, mötte han zigenaren, som gick och slog dank. Av brist på samtalsämne föll talet på påfågeln. De hade först kommit i närheten av kalkonhuset, där tuppen redan hade krupit in, medan hönsen ruvade äggen ute under en liten halmstack. Magistern, som inte visste vad han skulle säga, lät nu det yttrande undfalla sig, att det vore omöjligt för en människa att taga en påfågel med händerna. - Jo, det skall Ni fa se att man kan, svarade zigenaren, vars motsägelselust tycktes bli eggad. Kan man ta en kalkontupp, så kan man också ta en påfågel. Och i ett nu hade han slagit armarna om den stora argsinta fågeln och tryckte den tätt till sig som en kattunge, och för att ytterligare bestyrka möjligheten av grindvaktarens förmenta tjuvnad, försäkrade han sig ha sett personer, som kunde fånga en duva på marken. För resten fanns det folk, som kunde så många konster; han kände - det vill säga, hade hört talas om folk, som lockade andras höns och ankor till sig med korn, som de lade i långa strimmor, och mest durkdrivna av alla voro hästmånglarne. Aret förut hade de stulit en röd häst från grannen, bonden uppe vid korsvägen, och man hade sedan aldrig sett ett spår av den. Men han visste nog, hur de buro sig åt. De kunde förändra färgen på en häst genom att smörja in den med någonting så att håren föllo av, och de nya hår, som växte ut, fingo aldrig samma färg som de avfallna, och dess utom kunde man alltid genom några snitt med en kniv ställa till med en bläs på hästen, ty det blev alltid vitt på de ställen där man skurit. Detta var idel nya och okända saker för magistern, så att han i sin iver efter att höra pa glömde att fråga, var förvaltaren hade inhämtat kännedom om allt detta. Och de promenerade vidare, fördjupande sig i ett samtal som tycktes djupt intressera zigenaren. De övergingo till stölder i allmänhet, och zigenaren uttryckte sitt förakt för tjuvarne, som i regeln inte förstode de två viktigaste punkterna i all tjuvnad. - Vad är det då för slag? sporde magistern i så oskvldig ton som möjligt, medan de satte sig ned på en stenbänk vid brädden av dammen. - Jo-o, ser Ni - här funderade zigenaren ett ögonblick - den ena är att alltid vara utan medbrottslingar, och den andra är att ha två vittnen i beredskap. - Ni menar för att konstatera alibi ? Vet ni vad det vill säga ? Zigenaren såg begrundande ut ett par sekunder ocll tycktes ej veta något om alibi, men ville som vanligt icke röja sin okunnighet, varför han svarade: - Säg Ni först, vad Ni menar med - hm, så skall jag efterat säga min mening. - Alibi, tog magistern till orda, är det viktigaste vid varje defension, ty om jag kan bevisa, att jag vid det ifrågavarande tillfället har varit annorstädes än där som förbrytelsen begicks, så är jag frikänd. - Just vad jag tänkte säga, avbröt zigenaren ivrigt Iyssnande och med oförställd glädje i sitt bleka ansikte. Men, fortfor han, att vara ensam är ändå den första regeln vid all stöld. - Ja, det kan nog så vara, menade magistern, men viktigare är dock att icke under någon form lämna efter sig någon corpus delicti. Vet ni, vad corpus delicti är ? Ja, det visste han nog så där tämmeligen, vad det var för slag, men kunde inte uttrycka det så bra, och därför ville han gärna höra magisterns mening först, så skulle han sedan säga, orn han menade samma sak. - Corpus delicti, svarade magistern, som nyligen hade studerat juridik, kan vara ett föremål, som finns i den anhållnes ägo, eller också ett föremål, som tjuven lämnat efter sig på det ställe, där stölden begåtts - eller t.ex. vapnet, om det är ett mord, tillfogade han. Var det så, Ni mente? - Ja, i det närmaste, svarade zigenaren raskt, ehuru något lång i synen. - Vidare, fortfor magistern, som inbillade sig vara i katedern - något som var en farlig vana hos honom - vidare bör den anhallne alltid erkänna alla detaljerna, men förneka huvudsaken. Mördaren skall vidgå, att han var tillstädes på mordplatsen, för den händelse någon har sett honom, men han skall alltid ställa det så att han med något sken av sanning kan påstå sig ha varit där i ett annat ärende. Det dummaste man kan göra är att neka till allt; da trasslar man bara in sig i motsägelser. Och det aldra dummaste är att icke halla tand för tunga, utan ge sig luft i hotelser och önskningar, så att man efteråt, ehuru oskyldig, kan bli tagen för huvudet för saker, som man aldrig har begått. Ni är en oförsiktig karl, Jensen! Här om dagen uttalade Ni en önskan om att åskan måtte slå ned i stallet, så att Ni kunde få ut brandassuransen och bygga ett nytt. Tänk nu, om stallet brunne i natt ! Jag skulle naturligtvis genast misstänka Er, alldenstund Ni hade yttrat en önskan om att det måtte ske och alldenstund Ni skulle ha fördel av att det skedde, utan att Ni därför behövde vara skyldig. - Skulle Ni angiva mig ? insköt zigenaren hastigt. Nu måste magistern tänka sig för, och det gjorde han grundligt. - Ser Ni, tog han slutligen till ordet, det finns nagonting man kallar antydningar och någonting man kallar angivelser. Antydningar betyder, att jag hyser misstanke och enskilt meddelar myndigheterna denna min misstanke i den avsikt att de skola anställa självständiga undersökningar, på vilka de uteslutande äga att bygga den eventuella häktningsåtgärden. Men - fortfor han, det finnes i vårt rättsväsende så mycket föråldrat och dåligt i förfaringssättet, att jag för min del kunde önska att se mycket däri förändrat. - Säg mig en sak, tänker Ni inte att utpeka grindvaktaren såsom möjligen skyldig till stölden av fågeln? Zigenaren svarade hastigt: Nej, detvågar jag inte, för han står väl hos myndigheterna. - Det borde Ni laga att Ni också gjorde, svarade magistern, som ville ge den andre en liten påminnelse. Och jag förstår inte, hur Ni kan hata den, som beskyddar er egendom och utan vilken Ni inte skulle kunna sova lugnt en enda natt. Zigenaren utbröt i förbannelser mot grindvaktaren, lät förstå, att denne vore den värsta rackare man kunde tänka sig, och hetsade upp sig till den grad, att det slutligen undslapp honom, att han önskade se honom med avskuren hals på en dikeskant. Därpå hejdade han sig plötsligt och vände ånyo talet på förbrytelser och förbrytare i allmänhet. Magistern, för vilken en ny, okänd synkrets öppnade sig, och som hade undrat över att zigenaren, som misstänkte grindvaktaren, icke stämde honom, beslöt nu känna sig före, om det möjligtvis kunde finnas något hemligt skäl till att zigenaren icke vågade röra vid grannen. Han anslog därför åter sin docerande ton, som om han fortsatte sitt föredrag om rättegång och rättsskipning från rent filosofisk synpunkt. - Ett mycket vanligt förfaringssätt hos durkdrivna förbrytare är att implicera i saken den person, som kunde väntas bliva det farligaste vittnet. - Vad menas med implicera? frågade zigenaren ivrigt och nyfiket. - Det finns många sätt att implicera på. Ett sätt är att låta det vittne, man fruktar, få se så mycket av förberedelsen till brottet, att vittnet vid gärningsmannens häktning kan uppgivas vara invigd i förbrytelsen och ha förtegat den någon tid; men på samma gång gäller det att inte låta honom få se så mycket, att han vågar anmäla saken för myndigheterna. Begriper Ni dilemmat eller snaran ? Vare sig vittnet angiver eller icke angiver, kommer han att hänga med i saken eller impliceras i den. - Det är storartat! skrek zigenaren utom sig. Det är storartat! Och hans ansikte strålade av hänryckning. - Ett annat sätt, fortfor magistern, som förbrytare av rang också pläga begagna, är att i förväg söka etablera inhabilitetsskäl mot vittnet. Vet Ni, vad inhabilitet är ? Som inhabilitetsskäl räknas släktskap eller till och med endast trolovning eller lös förbindelse med släkting till den instämda; vidare räknas såsom inhabil att vittna en uppenbar ovän eller avundsman. Således skulle era snickare vara inhabila som vittnen mot grindvaktaren, om det vore bevisligt, att de hade levat i fiendskap med honom. - Nej, är det verkligen sanning! skrek zigenaren och ville fatta magisterns hand. Vad Ni måtte ha läst och studerat många slags skrifter för att kunna ha reda på så mycket ! Därpå ångrade han att ha visat sig hänryckt, och högmodsdjävulen for i honom igen. - Ja, jag skall för resten säga Er, att jag också har läst en hel hop, upplyste han; magistern har kanhända inte läst historieboken om greven av Luxemburg? - Nej, det har jag inte, svarade magistern sanningsenligt. Men jag har hört talas om honom, och jag har hört Er sjunga visan om honom. - A, det är en bok det, ska Ni tro, sade zigenaren och gjorde sig viktig över den andres okunnighet, det är en bok, som var människa kan lära någonting av, och så är den sa rolig. Tänk bara, en greve, som stjäl och mördar och som polisen aldrig kan få tag i, hur gärna den än vill! Det var en förslagen karl, må Ni tro. Tänk Er, han gick ut på kyrkogårdar och galgbackar, där man grävde ner lik, och så förgiftade han nålar, som han efteråt satte fast i stolsitsen hos dem, som hall villc g.ira sig av med; för ser Ni, lik äro förgiftaae Och när han tvg n3got, sa tog han aldrig annat än pengar, för se dem kan man inte känna igen, och de rullar i väg igen som de kommer; men klenoder och juveler tog han aldrig, så att när polisen kom och skulle göra undersökning, stod inte det ringaste att finna ! Han hade talat med värme, men höll nu plötsligt inne, som om han ångrade vad han sagt. Och för att överskyla det fel, han begått, vände han sig argt mot grindstugan, som kunde skönjas mellan buskarne, knöt näven och for ut: - Ja, det finns så många rackare här i världen, och det är en elak sälle, den där grindvaktaren! Magistern kände sig illa till mods efter detta samtal, och i det han till hälften ångrade sig vid tanken på allt som han sagt under loppet av denna afton, gick han orolig till sängs.

*

Åtta dagar senare tog magister Törner sin vanliga morgonpromenad i mycket betryckt sinnesstämning; ty den föregående veckan hade varit rik på tilldragelser, som kunde ha rubbat även en lugnare naturs jämvikt. Dagen efter samtalet om förbrytelser och förbrytare hade magistern på sin vandring i skogen funnit några blå bröstfjädrar av den stulna påfågeln och hade tagit dem med sig hem; hade förevisat sitt fynd och trott sig därmed ha fritagit grindvaktaren från misstanke, eftersom det funna bytet så gott bevisade, att rävcn var den skyldige. Men man hade mött hans påstaenden med misstro, och zigenaren hade invänt, att riktigt utstuderade spetsbovar alltid förstodo att avleda uppmärksamheten och anbringa en falsk "corpus delictum". - Där fick magistern nu igen sina lärdomar för första gången - corpus delictum! Men nästa morgon hade magistern funnit nagra av slagvingarnes fjädrar skarpt avskurna med en kniv, och när han kom hem med dem, triumferade zigenaren och förklarade, att räven väl ändå inte gick med kniv i fickan.

Påföljande natt var kalkontuppen bortstulen, utan att man kunde upptäcka ett spår av den. Nästa afton hade magistern stått vid järngrinden tillsammans med zigenaren, då lagmannens son, som var egendomsägare, hade kommit ridande, hallit inne sin häst och häftigt frågat, om han kunde få köpa ankbonden, som han såg rulta omkring på gräsplanen. Zigenaren svarade honom hövligt, att han icke kunde sälja den. Om natten försvann ankbonden. Det fanns här några omständigheter, som gjorde tilldragelserna rätt oförklarliga. Om räven hade tagit kalkontuppen, som satt inne i ett skjul på sin pinne och hade krafter att försvara sig, varför hade han då inte tagit hönan, som låg på ägg i halmen på den öppna platsen utanför - så mycket mera som sakkunnigt folk försäkrade, att räven icke kunde ta en kalkontupp, men väl en höna ? Och vidare: varför skulle ankbonden just bli bortstulen natten efter lagmanssonens besök ? Att fatta misstanke till en rik och förnäm man skulle vara rena vanvettet, och ingen på garden vågade antyda något i den riktningen. Låg det nagonting bakom detta, eller var det ett tillfälligt sammanträffande av omständigheter? Nå, men fjädrarne, som med uppenbar avsikt voro utlagda i magisterns väg, för att han skulle hitta dem ? Vad kunde meningen vara med det ? Om grindvaktaren var tjuven, skulle han väl ändå inte gå och lägga fram bevis för att det inte kunde vara räven ! Lika litet skulle snickarne göra det, om de varit skyldiga. Vem hade då lagt dit fjädrarne, och i vilken avsikt? Idel gåtor! Dessutom hade i dagarne både fogden och gevaldigern kommit till Bögely för att undersöka stället, där stölderna begåtts. Baronessan och zigenaren hade berett fogden ett festligt mottagande, bjudit på vin och skickat efter magistern, som de hade föreställt såsom ivrig danskvän, varefter de hade berömt honom och skrutit med honom omåttligt, som om de ville skrapa guld av honom för att därmed förgylla sig själva och sitt. Zigenaren hade till och med framhållit magistern som sin gode och intime vän, sin lärare, sin förtrogne, sa att magistern slutligen kände sig beklämd och, så vitt det var möjligt utan att såra, hade tillbakavisat detta smicker. Och det märkvärdigaste med den historien var att alldeles samma presentation hade upprepats vid gevaldigerns besök, som ägde rum kort efter fogdens. Därefter hade i stor hast grindvaktaren blivit instämd för birkedomaren i Hälsingborg, icke för stöld av fåglarne, men av några träplankor, och skulle därför i arresten, då plötsligt zigenaren i egenskap av kärande hade uppträtt som ädelmodig och avstått från allt yrkande på straff, varefter grindvaktaren med tårar i ögonen hade tackat sin välgörare, vilken också av birkedomaren erhöll beröm för sitt vackra beteende. Men dagen innan parterna gingo inför rätta, voro de två snickarne försvunna och ersatta med två nya, som fingo uttrycklig befallning att icke sätta sin fot inom dörren hos grindvaktaren, som hölle lönnkrog. Händelserna hade hopat sig på varandra, så att magister Törner icke hade kunnat följa med och utleta betydelsen och sammanhanget, allraminst av följande senast inträffade, som överraskade honom mera än alla de andra tillsammans. Han hade nämligen en morgon på sin kammare funnit den burrhariga flickan sysselsatt med att bädda upp hans säng, och vid efterfrågan hos sin hustru hade han fått veta, att hon blivit anställd hos dem som tjänsteflicka på rekommendation av förvaltaren, hos vilken frun hade hört sig för efter en piga, som kunde gå henne till handa i huset. Därtill kom, att pigan av snickarne i huset hade uppgivits vara zigenarens syster, något som denne icke ville erkänna, så att hon liksom Ivan måste titulera sin bror för monsieur. När magistern nu hade hunnit igenom bokskogen och beträdde granparken, där en övertäckt stig av unga granar förde vandraren uppför en backe - det var där han hade hittat påfågelsfjädrarne - hade han dock någorlunda ordnat sina intryck och som huvudsumma fått ut, att där i huset försiggingo hemlighetsfulla saker och att man var i full gång med att spinna omkring honom ett nät, till vilket han kanske själv hade lämnat garnet utan att veta det. Vad avsikten var med allt detta, kunde han icke utleta, ty zigenaren gjorde sidosprång och ställde till med villospår liksom haren på snömark, och han förmådde icke följa hans förvirrade hjärnas nycker. Men gent emot alla sina misstankar kunde han ställa upp endast ett motskäl: mannens goda ekonomiska ställning, som måste fritaga honom från frestelsen att bli tjuv. Mellan zigenaren och magistern hade under de senaste dagarne ett gott förhållande rått, måhända mera vänskapligt än eljest från den förres sida och mera krypande; men den gamla självsäkra tonen, som denne under den första tiden hade antagit, återkom nu, då magistern icke längre tryckte honom med någon oombedd visdom, vare sig i musik, jordbruk eller trollkonster. Baronessan visade sig aldrig, och sången och musiken hade förstummats där nere, varav magistern slöt att zigenarens uppträdande som artist icke mer gjorde någon verkan på hans karesta, men varav han också drog den för honom själv obehagliga slutsatsen, att det hade blivit något agg kvar från den där kvällen, då han hade överglänst charlatanen och baronessan hade tystat ned dennes sång. På skogsstigen sken solen ned mellan de unga granarne, och magistern gick och betraktade färska fotspår, som stodo tecknade i de nedfallna barren och som icke kunde vara hans egna, då i samma stund en skata flög upp inifrån det täta buskverket och skrikande försvann ovanom grantopparne. Magistern tvärstannade, stirrade in i mörkret och fick syn på boet, som låg mellan grenarne och stammen pa en ung gran. Ett knippe solstrålar bröt in och kastade ett gulgrönt ljus på stammarne. Plötsligt häftade magisterns blick vid ett träd, i vars bark åtskilliga tecken voro inristade med en skarp kniv och sa djupt att det vita träet Iyste fram och kådan hade runnit i tårar och strimmor ända ned till granens fot. Magistern betraktade de ganska tydliga tecknen, vilkas utförande vittnade om mycken övning och en säker hand, och det, som därvid först slog honom, var deras likhet med de tecken, som de vilda indianska folkslagen i västern brukade och som han hade sett avbildade i en resebeskrivning från Nya Sverige vid Delaware-floden. Men det föll icke honom in att sätta de två skriftarterna i någon förbindelse sins emellan. Emellertid kunde han förstå så mycket, att bildskrift eller hieroglyfer torde vara besläktade hos alla folk, och då han här såg en hand, en nyckel och ett öga avbildade, drog han den slutsatsen att det genom jämförelse, undersökning och någon kombinationsförmåga skulle bli möjligt att tyda dessa teckens mening och därigenom komma på spåren hemligheter, som kanhända anginge honom mera än han ville tro. Han tog emellertid upp sin anteckningsbok och avtecknade hieroglyferna så noggrant han kunde. Men i stället för att vända om hemåt, sedan han gått stigen ut ända bort till grinden, vandrade han vidare bort mot inhägnaderna för att sätta i verket ett beslut, som han länge hade närt, att göra besök hos sin granne för att få några närmare upplysningar om de människor, hos vilka han hyrt sig in och vilka nu tycktes förehava hemliga planer med honom och vilja blanda in honom i sina angelägenheter. Det var emellertid med det fasta beslutet att icke säga ett ont ord om sin värd eller kasta den ringaste misstanke på honom, som han en halvtimme senare trädde in i hemmansägaren Virups förstuga och träffade en piga, som han bad anmäla sitt besök. När han steg in i spiselrummet, såg han värden sitta på ugnsbänken och med sina skarpa grå ögon betrakta den inträdande utan att resa sig, i det han bad om ursäkt för att han blev sittande, emedan han hade gikt i benen.

Magistern var på det klara med, vad den där gikten hade att betyda, och begrep, att den skulle bemantla ohövligheten; han tog därför utan vidare plats i bästa länstolen och behöll hatten på, ursäktande sig med att han led av huvudvärk. Därefter framförde han sitt ärende. - Jag kommer, yttrade han, både för att hälsa på hos en granne och för att be om en tjänst. Ni vet förmodligen vem jag är, men säkerligen inte, vad jag har att uträtta här i trakten. Jag är emellertid bland annat växtsamlare, och för detta studiums skull nödgas jag emellanat stiga över gärdsel in på andras mark; tillåter Ni, att jag går in på edra fält, om jag lovar att inte trampa i säden ? Hemmansägaren gav utan betänkande sitt tillstånd, ovan vid så mycken artighet från fienders sida, ja han veknade så att han själv ansträngde sig för att fortsätta samtalet, som från början icke tycktes vara lockande för honom. - Nå, knöt han vid, Ni bor således på Bögely; vad tycker Ni om er värd ? Det var just den frågan magistern hade längtat efter, och han grep den begärligt: Det är en rask karl, synes det mig, så vitt jag kan döma. - En smula slusk, eller hur? flinade hemmansägaren. - Det har jag inte märkt, svarade magistern. - Han förstör ju både baronessans pengar och egendom. - Anser Ni verkligen det? frågade magistern på nytt, fast besluten att genom motsägelser få fram sanningen. Han är ju dock förvaltare utan avlöning och går själv som en dräng bak plogen, slår gräs och vattnar djuren, så att man kan tycka han gör skäl för födan. - Jo, jag vet, att Ni är god vän till honom, svarade hemmansägaren, och därför vill jag inte säga något ont om honom!

Nu hlev magistern rädd. God vän till honom! Men han ansåg det ännu vara för tidigt att draga sig ur elden. - Hans vän ? Vad menar Ni med det? Vänskap kan endast finnas mellan personer av samma bildningsgrad, citerade han ur Ciceros De amicitia, och någon förtrolighet har jag icke hedrat förvaltaren med. - Ja, naturligtvis, svarade hemmansägaren och såg menande ut, jag vet naturligtvis ingenting annat än man berättar ! - Här i trakten gäller han för den största tjuvstryker som gått i ett par skor, och kommer inte baronessan på fattighuset före mikaelisdag, så är det min själ ett underverk. - Nej, vad säger Ni ? Tror Ni verkligen det ? utbrast magistern. Är baronessan då inte välbärgad ? - Ja, hon har ju ägt åtskilligt, men det har den där sällen förslösat, och det har redan gått så långt, att man gör utmätning för skatter och väghållningsavgälder. Men han är en förslagen karl, och när fogden kommer och skall ta djuren, så äro de skrivna på Jensen, såsom hans egendom. Magistern hade fått bekräftelse på det viktigaste av det, varpa hela hans byggnad av misstankar vilade, eller att baronessan var utfattig; och nu begrep han, varför gården fick förfalla, varför man där kokade skämd mat, varför... Här stannade han, och för att inte komma i frestelse att utveckla sina tankar högt, lät han det vara nog med frågor, reste sig, tackade för visad välvilja och tog avsked. Hemmansägaren såg förvånad ut över samtalets bråda avslutning, och glömmande sin gikt reste han sig för att följa gästen ut. I förstugan föll det magistern in att han borde säga allt och med kraft tillbakavisa varje misstanke om att han var zigenarens vän, något som folk lätt kunde tro, när han på detta vis utan vidare avfärdade varje meddelande från grannen, som denne kanske hade gett i vänskapligt syfte. Men den ena tanken korsade den andra, och hemmansägarens ansikte uttryckte redan en sådan köld, att han icke kom sig för att säga någonting, utan lyfte på hatten och gick. Han hade en känsla av att han hade begått en dumhet, medan han gick ut genom grinden för att över ängen vandra hem igen. Men det var för sent att vända om, isynnerhet som han såg zigenaren gå och vakta utanför trädgården i närheten av gärdslet och han troligtvis redan var upptäckt. Han ville ogärna utsätta sig för ett möte med Jensen just nu, när han kom från grannen, för vilken han ju blivit varnad, men här fanns ingen möjlighet att undkomma, och det enda han kunde göra var därför att gå rakt mot fienden. Jensen gick med böjt huvud, höll en stång i handen och låtsades uppmäta marken, utan att låta märka att han såg magistern nalkas. Denne hälsade högljutt god morgon. Zigenaren spelade förvånad, men sade ingenting, varför magistern beslöt att själv gå rakt på saken och säga allt, som kunde sägas, utan att sanningen kom alltför tydligt fram. - Jag har varit över till vår granne för att be om lov att få gå över hans mark, förklarade han. Zigenaren framtvang ett leende, som skulle vara vånligt, men på samma gång likgiltigt för den sak som forelåg. Han teg fortfarande. Atertåg var ej möjligt för magistern; han måste gå på, till och med om han skulle råka vilse, vilket han då också grundligt gjorde, ty ett oemotståndligt behov att ursäkta sig kom plötsligt över honom. Ni har icke vänner här i trakten, Jensen, sade han. Hemmansägaren därborta talade illa om Er. - Det Iror jag, det! svarade zigenaren. Ty han gick på sin tid och slog efter baronessan och hennes pengar, men när det inte tog skruv, fick jag soplåren över mig. Detta var säkerligen lögn, tänkte magistern, som var van vid att zigenaren alltid torkade av sin smuts på andra; men han låtsades sätta tro till beskyllningen. - Det sade jag honom också, fortfor han, och jag sade honom mera därtill, därför att jag kunde höra, att han var avundsjuk. Jag berömde Er, Jensen, som en rask karl och en oegennyttig karl, som själv gick och arbetade på åkern, fastän Ni var förvaltare, och det gör ingen annan förvaltare i hela landet; och jag lät honom veta, att baronessan inte gärna kunde hysa någon godhet mot Er, när hon låter Er släpa så där utan lön. Här lät zigenaren narra sig, ty han trodde obetingat på att magistern icke kunde ljuga, enär han icke hade ljugit nagon gång förut; och i tacksamheten över att ha lyckats intala magistern sina lögner, grep han hans hand och tryckte den med oförställd rörelse, prisande sin lyckliga stjärna, som låtit honom äntligen träffa på en hederlig människa, vilken talade gott om honom. Och han gav efter för sin rörelse, öppnade sitt hjärta, berättade om de senare årens missväxt, som hade ruinerat dem, om elaka människor, som hade narrat dem på pengar de lånt av dem, om sina bekymmer med att var vecka skaffa mat åt människor och djur, om allt, som kunde väcka medlidande med hans person och hans ställning. Magistern begagnade tillfället, medan mannen var vek om hjärtat och tycktes vara hågad att lyssna till ett gott råd, till att föreställa honom det tokiga i att icke odla jorden, som ändå kunde ge bröd, och sökte övertyga honom om att det vore en bättre ekonomi att hyra folk till att sköta jorden och arbeta ute på ägorna, än att förvaltaren själv gick och förspillde sin tid med detta. - Om Ni ligger på en bänk, röker pipa och håller öga på ert folk, så är det mycket mera värt än om Ni, som är stadsmänniska med fina vanor, går här och släpar, slöt han sin förmaning. Detta att ligga på en bänk och röka pipa måtte ha tilltalat zigenaren i högsta grad, ty för första gången medgav han, att magistern var en vis man, full av goda råd, som han tacksamt skulle dra nytta av. Magistern lämnade sin tacksamma discipel med det medlidande man känner för en olycklig, som nedlåter sig till att beklaga sig, och med den lugna tillfredsställelse, som känslan av att ha gjort en annan sig förbunden medför. Han kände sig efter detta utbrott tryggare gentemot zigenaren, och då han icke längre var rädd för honom, försvann allt agg över små oförrätter och oförskämdheter, och han glömde alla sina misstankar, som dock nyss hade bekräftats av de upplysningar han fått om mannens ekonomiska ställning. I särdeles ädelmodig sinnesstämning gick han genom trädgården, då han fick se en människa ligga framstupa på marken vid foten av solvisaren; han upptäckte genast att det var den burrhariga pigan. - Varför ligger Magelone här ? frågade han, förundrad över att se flickan ute vid denna tid på dagen, då hon brukade städa hans rum. Flickan reste sig långsamt, och i det hon med handen dolde sina av gråt svartstrimmiga kinder och röda ögon, snyftade hon: - Frun har kört bort mig ! - Varför det då, mitt barn, sporde magistern vidare. Pigan teg en stund och framsnyftade därpå: - Frun sade, att jag inte var fin nog, men jag har bara den klädning jag går och står i, och det kan jag inte hjälpa. Magistern såg på den lurviga pigan, som var mycket smutsig, men utpyntad med två pärlhalsband och ringar i öronen. Och ehuru han mycket väl insåg rätta förhållandet, hade han icke hjärta att säga henne vad han tänkte om saken; han bad henne därför icke vara ledsen på frun, som var mycket sjuk och säkerligen inte hade menat illa. Pigan tittade på magistern genom de utspärrade fingrarna och frågade med så bedjande röst hon kunde: - - Men magistern tar nog tillbaks mig igen ? - Ja, ser du, mitt barn, de där sakerna lägger jag mig inte i. Dem har min hustru att ställa med! svarade hall och fortsatte sin väg, förstämd över detta försök att begagna honom till att avgöra en tvist, som han ej kände något om. När han kom fram till trappan, stod hans barnflicka där och piskade sängkläder. - Vad är det som har hänt med Magelone ? frågade han. - Jo, det är en snygg jänta, svarade flickan. Hon har gått och fört med sig ohyra i sängarna och så har hon skaffat barnen utslag. Frun har ofta förbjudit henne att kyssa dem, men ändå så gör hon det. Och när hon nu blev oppsagd, väste hon som en katt och svor och förbannade sig pa att det skulle det svenska packet nog fa betala. Medan pigan gav luft åt sin harm, märkte magistern, att någonting rörde sig bakom en gardin i våningen där baronessan bodde, och han förstod att man lyssnade. - Det var en ledsam historia, sade magistern liksom för sig själv, medan han gick upp på sin kammare, uppfylld av oroliga aningar, efter allt vad han kände till om tattares oförsonliga hämndlystnad, när de på något sätt kränkts. Men så mindes han det vänskapliga samtal han nyss haft med brodern, och därefter gingo tankarne vidare tillbaka till morgonvisiten hos grannen, de upplysningar han där fått, de hemlighetsfulla inskrifter han hade sett. Och allt det mörka och otrevliga, som tilldragit sig i huset, upprullade sig för honom, så att han i ett ögonblicks våldsam längtan efter att vara utanför alltsammans fattade det beslutet att resa bort från alltihop, sak samma vart, bara så fort som möjligt ! Här, det kände han på sig, förehades ting och spunnos ränker, som började draga sig tätt ihop om honom och hotade att kväva honom.


The above contents can be inspected in scanned images: (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/11_1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free