Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svandammen och hört de unga gnabbas, sjunga, spela och
gnabbas igen. Lifvet hade legat så idel ljust, att hon
endast väntade höra kyrkklockorna ringa hvarje stund, ty så
söndagslikt hade allt synts henne. Hon själf och
människorna gingo ju söndagsklädda, rummen voro ju
söndagspyntade, trädgårdsgångarne krattade som till söndag, och
söndagsmat, ja, helgdagsmat bestods hvarje dag, och intet
gatubuller hördes, intet spring i portar eller boddörrar, inga
slagsmål, ingen vakt, inga gesäller.
Men i går på aftonen hade ett enda litet moln dragit
förbi solen. Fröken Ebba, som visserligen syntes vara
betagen i den unge baronen, hade dock stunder af lynne, då
hon tycktes hysa agg till honom, och då hon roade sig
att plåga honom, som man plågar en fluga, utan orsak.
I går afton hade hon kastat en hans gåfva, som han med
stor möda hade samlat till, i svandammen, och när efter
något gnabb fröken Ebba aflägsnat sig, hade Tekla sett
ynglingen gråta. Medlidsam, hade hon frågat, hvad som
vållade sorgen, och då hade han fallit på knä, lagt sitt
hufvud i hennes sköte och öppnat sitt hjärta. Han trodde,
sade han, att fröken Ebba aldrig skulle komma att älska
honom riktigt, därför att hans mor varit en utländsk kvinna
och en vanbörding.
Då hade det uppstått ett band mellan de två vanbördiga;
och köpmannens hustru, gevaldigerns dotter, hade tröstat
den vanbördigas son, smekt hans vackra hufvud med de
svarta lockarna, och den betryckte hade kysst hennes
händer, kallat henne syster och bedt, att hon skulle bli hans
vän. Och därpå hade de vandrat i parken, tills månen
gick upp, då de ropades in af fröken Ebba, som sedan
visat sig älskvärd hela aftonen.
Tekla kände, efter detta, att hon blifvit någon, något
mer än lifrädderska, hvilken man sökte betala så godt man
kunde. Hon hade af en slump inkastats i dessa människors
lif, råkat att bli en liten del af det stora drifhjul, som satte
deras öden i rörelse, och fann på samma gång, att hon
blifvit mycket främmande för sina egna förhållanden. Och
detta senare blef henne på ett förskräckande sätt klargjordt,
då ögonblicket därefter kammarpigan inträdde med ett bref,
hvilket anländt med postjakten och af hvars stil hon genast
såg, att det kom från mannen.
Sedan hon lämnat hemmet, hade hon ej haft en tanke
på honom eller en längtan efter sitt eget. När hon nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
