Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tomsäckar, druckit sin egen ...! Så är det emellertid, och
nu skrika barnen efter mjölk.»
»Barnen! Tala inte om barn vid mig, som fått min enda
dotter våldtagen till döds i moderns åsyn! Den gången
var det jag, som tiggde om hjälp, men förgäfves; då haden
I de obotfärdiges förhinder. Åt helvete med barnen!
Hvarför sätten I dem icke öfver sjön, innan svensken fick sina
pråmar på vattnet?»
»Ett vilddjur ären I, borgmästare, och icke en människa;
I kanske helst sett, att man dränkt dem i påsar eller ätit
dem, som man gjorde i Böhmen, då Friedland huserade
den gången!»
»Ja, vi hafva blifvit vilddjur bland vilddjur, under trettio
år med mord och brand och rof och hor. Krig kunde det
ännu kallas, så länge svenske kungen lefde och förde
soldater, men sen har det varit mordbrännare, stråtröfvare och
Iroqueser, som härjat för härjas skull; Hunner, Goter och
Vandaler, som förstört af ilska, att de intet kunde
frambringa – – –.»
Ett skrik från gatan hindrade majorens svar och lockade
de tvistande ut på terrassen. Skockade kring de nyss på
land uppdragna tunnorna, syntes några vindragare slå in
bottnarna på kärlen, så att innehållet rann ut på gatan.
»Hvad är det ni har där nere?» ropade majoren.
»Åh, det är bara mjölk, som de njugga Schweizarne ha
skickat oss i stället för vin», svarades nerifrån.
Det hade kommit en kvinna med ett barn på armen fram
till stället, och när hon fick se den hvita strömmen på
gatan, började hon att upphäfva de förfärligaste skrik, lade
sitt barn ner på gatstenarne, att det skulle få dricka.
Lockade af ropet samlades snart flera mödrar, och som törstiga
digrisar fattade de små med sina händer girigt om
kullerstenarne, som om de vore de mjukaste modersbröst och
slickade den söta mjölken i sig, allt under det mödrarna
utslungade förbannelser öfver de råa karlar, som icke haft
en tanke för andra än sig själfva.
»Herr borgmästare!» upptog majoren, än mer upprörd af
det vidriga skådespelet; »låtom oss gå upp på taket och
se hvad svensken gör, så få vi tala om vårt mellanvarande
sedan! Som I sen, äro alla band slitna; den ena tager
hvad den andra icke äger makt att behålla; familjerna hota
att upplösas, och de unga lefva huller om buller; hvilken
stund som helst kan man befara ett upplopp – – –»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
