Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid likvakan i Tistedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns något svagt! Och det syns alltid, när en släkt
går ut. Hade inte fadern motvilja att couchera med
sin lagliga gemål! Och blef det inte litet klent
med afkomman. Vår kung tog hvad som fanns och litet
till. Systern Hedvig Sophia blef gift, men hon
var inte rätt skapad, för hon hade ett litet fel,
litet men ändå ett fel – hon hade dubbla tummar, som
kanske ni inte vet – och hennes son blef svagelig
och hade svårt att tala, man sa’ till och med, att
han var nästan stum. Och vår nådiga drottning, Ulrika
Eleonora, är – unter uns – icke af naturen förlänad
med det öfvermått af andliga förmögenheter, som man
har hopp att vänta af en så framskjuten person ...»
»Mycket bra sagdt!»
»Med ett ord, och i betraktande af att äfven vår
nådige herre och konung lefde i en beständig olust att
skänka landet tronföljare, så vill det synas, som om
en hemlig drift hos naturen ställt så till, att det
blef en ända med den ätten. Naturen hade gjort sitt
och var trött. Den hade nog med Carlar, och det blef
slut med Carlar! ... Något fint arbete hade naturen
icke gjort i vår nådige Herre och Konung! Stort och
groft! Gärna; men icke fint. Tänk, denna hand, som
förde huggvärjan så stolt, kunde icke lirka fram den
lätta fjädern på, det glatta papperet ... då lydde
icke mekaniken, då vinglade det och krånglade, som
om han fått torgsjuka midt på det hvita fältet. Han
sa’ också, att han fick svindel, när han skulle
öfver pappersarket; Men det var inte bara det, utan
tankarne, som skulle marschera fram i riktade rotar,
de gick och satte krokben för hvarandra, trampade
ner hasarna på hvarann, och när jag läste ett bref
till systern en gång, som han bad mig att korrigera,
så låg orden där som i långa tanor, hopsnorade som
om man sett hela hjärntrasslet, uthaspladt ... nej,
det var inte fineradt! Och så tyckte han inte om rena
strumpor ... äsch! Det var en gris, det vet vi,
och det ska’ vi inte tala om.»
»Fy för fan, hvad ni är småaktig, medikus! Det hade
jag aldrig trott om er», afbröt löjtnanten och kastade
en blick neråt sina trasiga stöflar. »Dubbla tummar
och skitiga strumpor, hvad har det med mannen att göra!»
»Très bien, löjtnant Carlberg, jag talade egentligen inte
till er, för då hade jag med min otroliga förmåga att sänka
mig till mina åhörares låga ståndpunkt talat på ett annat
sätt ... Vi ska’ slåss i morgon, men inte i natt! – Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
