Äkta makar. Historiska noveller / En fallen kung (1925) Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

EN FALLEN KUNG.

Decembersnön faller så tätt, så stilla, med stora, vänliga, stjärnformiga flingor, vilka tyckas ha brått att få de fattigas täcke tjockt och mjukt och höljande. Flingorna berätta också sagor för de små barnen och de gamla, vilka stå utanför verklighetslarmet.

I den vackra staden Basel, vilken liksom klängt sig fast vid den branta Rhenstranden, bor detta år, 1820, en av livsödenas armaste stigmän, som biltog flackat det mesta av Europa runt i ett decennium, och under denna tid förlorat land, hem, makt och skydd -- allt hade den irrande stackaren mist utom samvetsfrid och en stark tro på den Högstes nåd.

I denna stad, vilken förut endast varit honom en punkt på kartan och ett främmande namn bland de många Sparren och Armfelten sökt inpränta i hans hjärna, hade han nu fått en tillfällig fristad i ett av de ringaste husen på vänstra flodstranden, där det uråldriga »Gross-Basel» utbredde sig. Det föreföll både honom

246

och andra mycket längesedan han nämndes »majestät». Nu är han rätt och slätt överste Gustavsson. Som en krökt stör är hans hållning, och när han -- beständigt ensam, företar sina timslånga vandringar och då ofta stannar en stund på den klumpiga bron från 1200-talet, där kapellet Käppelin joch reser sig, blir han mestadels förbisedd, men det händer också att någon fotgängare intresserat viskar till sitt sällskap:

»Den där mannen i blå surtuten, som posterar så orubbligt, är en avsatt kung. Han har regerat i Sverige och ställt till så många galenskaper, att han måste rymma hals över huvud. Drottningen är tyska. Hon har gift sig morganatiskt med sin sons hovmästare, påstås det.»

Bättre underrättade uteslöto versionen om konungens flykt och berättade istället, att hans eget folk »lejt» ett parti, som skulle ta honom till fånga. Avsättningen kolorerades saftigt, och än grellare färger bestodos på Gustav Adolfs äktenskap och hans erotiska utsvävningar.

Han hade låtit skilja sig från den änglalika Fredrika, därför att han önskade ingå en ny förbindelse, sades det, och det tillades -- av de sanningsömma med förlägen tvekan -- att f. d. drottningen tröstat sig i greve Polliers famn. Denne var dock inte prins Gustavs hovmästare,

247

utan guvernör. Att exdrottningen skulle ha gift sig med greven, förnekades av de initierade. Så vävdes dikt och verklighet samman till ett brokigt stoff för skvallret att slita i, kopiera och förvanska.

Överste Gustavsson bekymrade sig till synes alls inte om folkets bavardage. Han brydde sig icke ens om att dölja den hetta i blodet han erfor vid åsynen av unga, vackra kvinnor, helst borgardöttrar och värdshusflickor. Oförställt kunde han stirra på dem, kanske följa efter dem, men oftast försvann helt hastigt det lidelseväckande intrycket, och han stelnade in- och utvärtes redan efter några steg och ändrade kosa.

Den forne suveränen, vilkens barndom höljts i glans och prakt, bebodde nu en torftig lägenhet på tre rum och kök, ursprungligen avsedd för någon lägre tjänsteman. Det enda behagliga med det fattiga huset var den stora altanen, som vette åt Rhen, och varifrån utsikten var vidsträckt och härlig.

Men en vinter som denna med täta snöfall och dessemellan skarp köld, var altanen omöjlig att begagna. Så snart vinden låg på från det hållet vräkte snön upp sig i höga drivor, vilka stängde utgången.

Det är efter en misslyckad pilgrimsfärd till

248

det heliga landet den trötte f. d. kungen hamnat här. Hans fantasi -- ett underligt instrument, på vars brustna strängar han ständigt klimprar -- hade föregycklat honom en skön fred i Herranom om han besökte Jerusalem. Han måste också bekänna, att han hyst vissa andra planer, vilka dock Gud ej ville tillstädja honom att utföra. Så hade hans pelerinage blivit fruktlöst, och han begav sig till Basel, till den gamla staden vid den mångbesjungna floden.

En beskedlig herre av hans tillfälliga bekantskaper hade föreslagit honom strandhuset, och så flyttade översten in där, ty hyran var särdeles rimlig, och fattigdomen tryckte beständigt Gustavernas ättling. Menade man, att denna myntnöd var frivillig? Ja, kanske det, ty allmosor avvisades i vilken form de än förekommo. Allmosor! Gisselslag för stoltheten.

Så inreddes då den allt utom kungliga bostaden. Det yttre rummet namnes mottagningsrum, men det kan gå månader om, utan att någon inträder där, ty oftast avvisas de fåtaliga besökarna redan vid porten. Möbleringen -- om det kan kallas så -- består av en lång soffa, klädd med svart tageltyg, och ett divansbord med repig skiva. Det enda av intresse för blicken att dröja vid är ett porträtt i olja, vilket dominerar på den fuktbuktande väggen. Strålande

249

vackert är gossansiktet på duken. De ljusa lockarna glänsa i mjuka ringlar mot panna och kinder. Ögonen äro stora, klara och allvarliga, de röda läpparna med sitt bestämda, förnäma drag fint formade. Mot den lilles mörka sammetsdräkt bryter det vattrade, ljusblå, handsbreda serafimerbandet bjärt av, och som solglimtar skymta guldbroderierna.

De båda inre rummen äro helt och hållet privata. Hitin släpps endast »tjänstepersonalen», trotjänaren Iver Naijen och Lisette, en liten näpen slarvunge med brinnade rött hår, bländvitt skinn och duvoblå ögon. Lisette skall städa och damma, jollra och smeka. Den ensamme mannen i det förfallna huset inbillar sig stundom att han håller henne kär. Hon var fasligt nyfiken första gången den slutna dörren till våningens inre öppnades, men knappt hade de blå duvorna flugit åt alla håll ett par tag, förrän deras upptäcktslust slappades.

»Ä», sade hon med eftertryck, »var det alltihop!»

Hennes utrop måste anses berättigat. Det var övermåttan armt både i förmaket och sängkammaren. I det förstnämnda rummet utgjordes föremålen av en urmodig clavesymbale och -- en värja, vilkens ära det var, att en gång ha tillhört det nordiska lejonet, tolvte Karl.

250

En enslig stol fyllde efter bästa förmåga vid det ena av de två fönstren, vilka saknade gardiner, men hade höga halmjalusier.

I sovrummet stod en enkel tältsäng och ett provisoriskt tvättställ, vidare ett par stolar och framför fönstret ett furubord utan duk. Prydnader saknades fullständigt, men på bordet låg alltid en svensk bibel med tryckår 1774 uppslagen. Fyra år före hans födelse hade denna omarbetade bibelupplaga blivit färdig, och hans herr far hade redan på hans andra födelsedag skänkt honom detta exemplar.

Överste Gustavsson vandrar inne som ute; det är honom en olidlig plåga att sitta länge stilla, och när han då kommer fram till bordet, stöder han sig mot dess kant och läser i bibeln. Nästan alltid samma sidor: tredje kapitlet av Jeremias klagovisor.

Det händer, att han under det rastlösa vankandet av och an genom de ödsliga rummen gör halt vid clavesymbalen, slår an en ton och börjar sjunga, mässa fram som ett slags recitativ de ord, han nyss läst i bibeln.

Visserligen kan han det mesta av den heliga skrift utantill, men han vilar ändå ofta blicken på de kära, kända typerna, vilka så orubbligt mana från det grova papperet.

Just denna snöhöljda, blåsiga december glida

251

hans vilsna, värkande tankar tillbaka till den ohyggliga fängelsetiden på Gripsholm. Då hade de trånga kamrarna och frihetens förlust synts honom svår att uthärda. Men nu! -- Nu minns han med saknad en tid, som skänkt honom hans makas ömma och trägna omsorger, hans små barns smeksamma tillit. Han hade kunnat ropa, och de hade skyndat till honom. Han hade fått lägga sitt huvud mot ett varmt kvinnobröst i medvetande om att det hjärta, vars slag han hörde intill sitt öra, led med honom, älskade honom, kämpade som han för att behålla modet. Frivilligt hade icke hans Fredrika övergivit honom. Han måste fly för att undkomma henne, och dessutom försäkra -- vad han för övrigt själv trodde vid det tillfället -- att hans kärlek var komplett utslocknad, för att hon skulle underskriva skilsmässobrevet. Väl ställd inför en oåterkallelig upplösning, hade hon ryckt till sig barnen, både Gustav och de tre små döttrarna, och han överlät dem. Ville ej tvista om oskyldiga väsen.

Där han står krokig och tunn vid clavesymbalen, huttrande av köld, ty det eldas ytterst sparsamt härinne, fantiserar han feber sjukt över sina utståndna lidanden, hätsk gent emot den enda människa, som offrat honom år av sitt liv, och som aldrig svikit honom. Fredrika, hustrun,

252

vilken villigt som hans kamrat och tröstarinna skulle stått vid hans sida till sin levnads slut, hade han, eljest så försynt, i lågande harm slängt ifrån sig, när hon nekade, att dag och natt vara hans älskarinna.

Att hon begärt barnen, var sant, hon var alltför helt mor för att kunna avstå från dem. Var skulle han också gjort av dem under sitt skygga, ovissa nomadliv? Men han sargas av ensamheten, isas av kölden och anklagar den minst straffvärda, ty endast henne kan han ibland hata.

Han sjunger mullrande dovt:

»Min själ är fördriven från friden; goda dagar måste jag förgäta.»

Och han går igen. Tankarna skrälla som hornstötar i hans pinade hjärna. Han har aldrig kunnat fördraga jakt, men är han icke själv vorden ett hetsat villebråd.

I skrovlig, förtvivlad mollton halvsjunger han:

»Mina fiender hava besnärjt mig liksom en fågel utan sak.»

Händer det, att Lisette visar sin rödtopp i dörren, just när överstens humör nått till svartaste svart, blir hon utan vidare avsnäst, men

253

trippar hon in, medan harmen, vilken lika mycket är längtan, sjuder, och Fredrikas vana bild skall knuffas undan, får hon ett så stormande välkommen, att hon andfådd och skrattande väjer undan. Lisettes skratt springer som små gnisttroll över de svällande läpparna, och de trollen ha roligt åt allt utan urskiljning.

Fram emot jul slår den envisa kölden sig, och det är då det börjar snöa igen, mildare och barmhärtigare än någonsin förr under denna redan så långa vinter. Som om stora, goda moderhänder bäddade åt trötta barn, faller snön. Vit och mjuk och trygg blir bädden för den, som sjunker ned på den och somnar. Stilla, stilla lägges täcket tillrätta över jordens stackars fredlösa. Bäst, att de aldrig vakna mera.

Överste Gustavsson är fredlösare än någonsin, men han går inte ens ut till den vänliga snömor, som bäddar oförtrutet. Hans oroliga hårda steg mäta golven i de tre låga rummen. Fram och åter vandrar han, kliver över de höga trösklarna, sätter ned klackarna i tiljornas gropar; en golvplanka knarrar, en annan sviktar. Han märker det ej.

Sådan har han varit alltsedan den dag hans näpna rödluva kom inhoppande med duvoögonen fuktigt glänsande och läpparna korallrött lystna.

254

Hon ropade med sin snattrande diskant, i det hon pekade upp på gosseporträttet:

»Överste Gustavsson! Överste Gustavsson! Kan ni tänka er, att jag har sett honom där alldeles livslevande. Och han är en prins, en riktig prins. Det har ni aldrig talat om.»

»Det är något, som inte rör Lisette.»

»Rör mig! Ha, ha, ha, så lustigt inbiten översten är. Men jag vet något, jag!» Hon lade huvudet på sned och satte de vita små händerna mot svajande höfter. »Han, den alltför söte, den gudomlige kallar sig prinsen av Vasa och vill gruvligen gärna råka kära pappa.»

Enslingen slog ut med handen som för att hindra en surrande insekt att irritera honom längre. Men Lisette lät inte hejda sig:

»Han gav mig en handfull guldmynt, bara för att jag sa', att jag -- ha, ha, ha, hade tumme med er! Pardon cher monsieur, var i tjänst hos er! -- Å, en så förbålt gentil och vettig ung kavaljer! Han hade gjort allt, sa' han, för att få träffa er, men ni lär undvika honom. Fy, det är stor synd! Han var så grann! Och han besvor mig att försöka övertala er. Se så, en puss på bägge kinder skall ni få av er lilla Lisette, om ni ...

Där tvangs den yra pratmakerskan att avbryta, så skrämd blev hon av överstens vilt

255

rullande ögon i det med ens mörkröda ansiktet, vanligen elfenbensvitt. Stelt lyfte han ena armen och utan att mala ett enda ord grep han med iskalla, hårda fingrar den unga flickan om handleden och förde henne genom den trånga, mörka farstun ut på gatan.

När porten dånande slagit igen efter henne, sköt han regeln för. Skälvande som en stormskakad fura stod han där. Han andades mödosamt och stönande. Hjärtat tycktes vrida sig i smärta. Pannan var våt av kallsvett.

»Min son! Min son», mumlade han tonlöst. »Min son här.»

När han slutligen återhämtat sig och långsamt gick tillbaka in, fick hans ansikte igen sitt orörliga uttryck, och hans hållning blev rak, fientlig. Med fasta steg mätte han det yttre rummet både på längd och bredd, så stannade han framför porträttet, höjde armarna och vände det om med framsidan mot väggen. Därefter öppnade han till köket och ropade:

»Naijen.»

Den gamle soldaten visade sig ögonblickligen och gjorde ställningssteg.

»Porträttet skall hänga så, Naijen!»

»Väl, ers maj.. herr överste.»

»Porten skall hållas tillbommad hela dagen.»

»Som befallt, herr överste!»

256

»Fönsterluckorna åt gatan få icke skjutas ifrån.»

»Som befallt, herr överste.»

Gustav Adolf sneglade på honom. Hur mycket visste han, den sluge dansken? Visste han, att -- att Gustav befann sig i Basel?

Inte spörja -- inte blotta sin sinnesrörelse, stänga sorgen inom sig och -- smäleken, ty efter att ha förskjutit sin far och handlat mot hans vilja, som Gustav gjort -- ledd av sin mor -- var det ett hån att söka upp sina dagars upphov. Det skulle förmodligen ånyo bjudas allmosor.

»Du släpper inte in någon -- inte heller Lisette -- ingen, ingen.»

»Som befallt, herr överste.»

»Du får köpa hem några skålpund talgljus av de billigaste.» -- -- --

Och översten skingrar efter denna dag det rådande mörkret omkring sig med en enda talgdank i en malmstake. Inom honom förblir det ogenomträngligt mörkt, och hans grubblande tankar treva, klösa och riva som instängda, hungriga djur.

Han går och går. Stundom talar han med sin oro som med en sjukling, vilken envist begär en föda, som skulle sätta ned motståndskraften.

257

»Det duger inte att klema med känslor», säger han, »jag har intet att förebrå mig emot Gustav. Hela min förmögenhet har jag avstått åt honom. Och jag har givit honom goda, ärliga råd, som han otacksamt förkastat. Det är ett oförlåtligt fel av honom att ej vilja avstå från anspråken på Sveriges tron.»

Han stannar framför det avigvända porträttet, höjer rösten och ryter: »Jag vill inte ha med skälmar och odågor att beställa. Min son hör till dessas antal, när han ej som varje annan hederlig yngling söker sig en tjänst.»

Somliga dagar ligger översten kvar i sängen, orörlig och på rygg. Då stönar han oavbrutet som ansatt av olidliga plågor. Det är minnena, som värka. Han längtar det förflutna till sig, längtar efter de kära små barnen och efter det aldrig sedda barnbarnet, den lilla Alexandrine. Varför hade de kallat barnet så? Hans ständiga misstänksamhet är på vakt. Har det skett för att han skulle erinras om sin ungdoms dårskap, sin Rysslandsresa och sin tilltänkta förbindelse med furstinnan Alexandra?

Han kunde borra sig in i dylika föreställningar som om han iklädde sig en sargande tagelskjorta, och ju ondare såren gjorde, dess oresonligare blev han.

Iver Naijen tassar med allt annat än

258

soldatsteg omkring sin arme husbonde. Hans strama, militäriska hållning har slaknat, och med darrande stämma meddelar han en dag sin herre, att prinsen av Vasa enkom rest från Heidelberg hit för att få träffa sin far och söka förlikning. Han hade hyrt ett hus mittöver gatan för att strax kunna komma, om den lyckan att bli kallad skulle vederfaras honom.

»Hör på Naijen», säger Gustav Adolf med majestätisk värdighet och vänder sitt askgrå ansikte med den hängande underläppen mot trotjänaren, »hör och minns! Aldrig tar jag emot prinsen. Han har tredskats. Han har visat uppenbar olydnad mot min faderliga myndighet. Han har låtit sin mamma, exdrottning Fredrika regera sig. Intet vill jag ha med honom att beställa, förr än han kristligen och ödmjukligen gör det rätt är.»

Han tystnar tvärt, men fortsätter i tankarna, envist och oböjligt: »Han skall avsäga sig Sveriges krona. Mitt folk har fördrivit mig. Det är inte längre värdigt att styras av min son.»

Naijen har sällan hört sin käre herre tala så mycket om något, som rör det förflutna. Han tycker så synd om kungen. För Naijen förblir Gustav Adolf majestätet.

»Vatten», befaller översten plötsligt häftigt. Och när han får det, tömmer han glaset i ett

259

drag. Naijen kan ej hjälpa, att tårar långsamt rinna ned för hans väderbitna kinder. Det är som såge han kungen tömma en smärtsam kalk till botten. Han hade ärnat yttra något om den gode unge furstens tillgivenhet för sin höge far, men orden skrumpna som frostbrända. Här finns ingenting att säga.

Den dagen ligger tystnaden som ett obrutet sigill över det skröpliga, snötäckta huset, men morgonen därpå, när Naijen serverar frukost, bestående av ölost och bröd, spörjer Gustav Adolf hastigt:

»Har prinsen sin guvernör med sig?»

»Ja, herr överste.»

»Det är en coquin, min gubbe, en coquin.»

Iver Naijen förstår, att detta fransyska ord inte är menat för det bästa, men han har sett greve Pollier och tycker, att det är en grann karl med ett par glada, vänliga ögon. När Naijen gått på vakt utanför överstens port och frusit i sin tunnslitna mundering, har det hänt ett par gånger, att prinsen och greven kommit, stoppat en rulle tobak i en av hans fickor, några silvermynt i en annan och i en tredje en plunta med värmande fluidum, och så ha de språkat så gement och vänligt, bett honom försöka övertala sin herre och försäkrat honom, att de vilja göra allt för överstens trevnad och behag.

260

Prinsens stora, milda ögon ha ivrigt blickat mot de slutna fönsterluckorna, och hans unga, klara röst har låtit så sorgsen, när han utbrustit: »Ack, om min far ville låta mig betyga honom min sonliga kärlek!»

Naijen förmår dock intet, hur gärna han vill det.

På sitt sätt är prinsen av Vasa också halsstarrig. Han kan icke -- vill icke ändra sina politiska åsikter. Men han fattar ej, att detta oåterkalleligen måste skilja honom från fadern.

»Käre greve», säger han förtroligt till Pollier, »ska vi verkligen nödgas resa härifrån med oförrättat ärende? När vi sist därhemma firade min fars födelsedag, lovade jag mamma, att jag skulle göra honom allt gott jag kunde.»

»Drottningen är rörande trofast», mumlar Pollier. »Värdigas förlåta mig, ers höghet, att jag tycker hon överdriver sitt ädelmod som nu att varje år fira en förlupen gemåls födelsedag, och att outtröttligt vilja sörja för hans behov.»

Gustav ler och slår sin vän och lärare på axeln.

»Ja, hon är oövervinneligt trofast», svarar han, »stackars Pollier! Men -- skulle vi dyrka henne som vi gör, om hon vore annorlunda?»

Den unge fursten hyser en obegränsad tillit till modern, och han brås mera på henne än

261

på sin far. Efter landsförvisningen 1809 har den vackre fursten omfattats med det livligaste och varmaste intresse av de europeiska hoven. Till och med Sveriges drottning, Hedvig Elisabeth Charlotta, har försökt understödja hans tronanspråk. Denna famnande hjärtlighet har tagit brodden av all bitterhet, och Gustav är glad, älskvärd och tillgänglig. Med naturlig sympati har han tagit emot deltagande, understöd och råd. Hans ynglingahåg har eldats av de nya vännernas intresse för hans framtid, och enligt deras och hans övertygelse, bör Sveriges krona tillfalla honom.

Under de första landsflyktsåren hade Gustav hört sin far berömmas som en ädel människa, men så småningom förändrades omdömet. Man fann exkonungen överspänd och moraliskt hållningslös. Nästan med avsky berättades det om hans äventyrliga förbindelser, och hans löjeväckande försök att skaffa sig en position, ömkades överlägset.

Endast prins Gustavs mor fäller aldrig en hård dom över den make, som nästan skymfligt övergivit henne. Hennes ömhet är oföränderligt densamma. Och hur brutalt ryktet förtäljer henne om hans tarvliga amourer, förblir hon sin kärleks minnen trogen. Med rörande omsorg och nästan barnslig glädje (ty

262

drottning Fredrikas väsen växer aldrig ifrån de små fröjdernas hjärtevärme) har hon valt ut några gåvor, ämnade till julklappar. Just detta år, då hon själv känner sig så lycklig i familjekretsen och vid åsynen av sin gifta dotters unga hem, plågar det henne mer än annars att veta Gustav Adolf i nöd. Hon hade vid avskedet lutat sitt vackra huvud mot sonens skuldra och viskat:

»Du anar inte, hur stark kärleken blir genom lidandet. Nu vet jag, att jag älskat din far. Så länge vi levde tillsammans, trodde jag det inte alltid.»

Hon hade också ängsligt varnat sonen för att förråda, att julklapparna voro från henne.

»För Guds skull, låt honom inte få en aning om det. Då kastar han dem tvärt på elden, och jag är ändå säker, att han väl behöver både resskärpet, handskarna och den lilla silkesduken, min tjuriga slarver!» Hennes egendomligt barnsliga leende bröt sig igenom tårarna. Sådan var hon, glad och modig, färdig att mota bort misstämningen med ett lustigt uttryck, ett muntert upptåg, men ändå så oändligt varm och vek.

Gustav älskade detta ljuva, vemodiga ansikte. Han kunde gått i döden för sin mor.

Hans systrar hade inte sett sin far på många

263

år och inte firat någon jul tillsammans med honom sedan 1809, då de ombord på fregatten Euridice fördes från Sverige. Östersjöns vintriga vågor hade dånat som tungt rullande kanonkulor mot fartygets sidor, och den fördrivna kungafamiljen satt huttrande och snyftande i salongen, där ljusen ej kunde vara tända för stormens skull.

Prinsessorna skulle för länge sedan ha glömt sin far, om ej modern talat med dem om honom, berättat om »söta pappas» barndom och ungdom och lärt dem fira hans födelse- och namnsdagar.

Det var de, som virkat det långa, granna resskärpet, som Gustav fått med.

Gustav själv ägde många ljusa, goda hågkomster av fadern, särskilt från fängelsetiden vid Gripsholm, då han ofta fått promenera med föräldrarna och även spela schack med fadern eller sjunga till dennes ackompagnemang på pianot. Han önskade intet högre än att än en gång få tillbringa förtroliga stunder med fadern.

Dennes öde rörde djupt prinsens unga, mottagliga sinne. Han hade hoppats på Lisette som medierska. Hon stod tydligen högt i gunst hos enslingen med det stolta hjärtat.

Emellertid måste Lisette erkänna, att hon ingenting förmått hos »herr översten».

264

Högst förgrymmad berättar hon, att hon blivit utkörd.

»Han tog mig i armen och kasta' mig på dörren, som om jag varit en skyffel med sopor.»

Prinsen fyller hennes små knubbiga händer med mynt och ber henne försöka sin lycka på nytt.

Hon knycker kokett på nacken och ler smickrad.

»Ja, inte för pengarnas skull», säger hon lent och obeskrivligt trovärdigt, »men för en så galant och ung herre, skall jag göra mitt bästa.»

Hon beger sig till den maskstungna ekporten för att med energiska bultningar »få liv i murmeldjuret», men det är det gamla Göta lejons ättling, som slumrar därinne. »Med öppna ögon sover» han.

Tyst och översnöat ligger det lilla huset, en gånggrift, vari en vålnad vankar av och an.

Varken den gången eller senare slappes Lisette in. Översten håller ut. Hans son gör detsamma, reser icke sin väg utan hoppas alltjämt, att fadern skall låta beveka sig. Han spionerar på Naijen, och är som en pil hos gubben, när denne kommer lunkande. Han kan åtminstone sticka till trotjänaren en sedel att köpa något åt sin herre för. Det plågar den unge fursten övermåttan att hans far skall försaka de

265

läckerheter, vilka förekomma dagligen vid prinsen av Vasas bord.

Så blir det till sist julafton.

Nu är den blida snömor färdig med allt sitt bäddande och har lagt sitt vita täcke helgslätt över den åldriga stadens krokiga gator, branta hustak, vinkliga torg och bågspända broar.

Klockorna ringa med sina gladaste röster från kyrkor och kapell; de flesta ha ringt in Kristusfesten i sekler, men de bli unga på nytt i klangen och rytmen var gång julen gör sitt intåg. Och människorna lyssna, visserligen ännu upptagna av mångahanda bestyr, men dock medvetna om, att de snart skola slutas i julfredens famn.

Medan alla andra portar gästvänligt öppnas dubbelt så ofta som eljest, förblir överste Gustavssons sluten, och det förefaller icke som om de helga klockljuden från templens torn och tinnar skulle kunna tränga in i det tillbommade huset.

Tidigt på förmiddagen öppnar gamle Naijen försiktigt en liten port, vilken endast han har nyckel till, ett slags köksväg, som vetter åt den smala gränden, vilken sluttar starkt ned mot floden.

Både prinsen av Vasa och Lisette ha försökt tubba Naijen att släppa in dem i hemlighet genom bakporten, men förr skulle den grånande

266

soldaten låta hugga huvudet av sig än inlåta sig på något sådant.

Genom den oskottade snön vadar han fram till gatmynningen. Och strax är prins Gustav där.

»God jul», nickar han.

»Glædelig jul», svarar Naijen.

»Hur har min far det.»

»Som vanligt, ers kunglig höghet.»

»Ja, men det är ju julafton. Bryr han sig inte om det?»

»Jo, han har allaredan bett julbönen för vänner och fiender.»

»Då måtte väl hans hjärta vara försonligt stämt, gamle Iver! Tror du inte, att han tar emot mig? Jag vill så gärna kyssa hans hand och önska honom god jul.»

Naijen skakar bekymrad sitt stora huvud med den gammalmodiga, pudrade stångpiskan.

»Det går nog inte för sig, unge herre. Det sker inga tockna underverk hos oss. Översten har senast i dag upprepat sin befallning, att ingen får släppas in.»

Prinsens blå ögon flamma till av harm och vrede, och han mumlar vanvördigt:

»Ärketjurskalle!»

Men den uppbrusande häftigheten ebbar strax bort. Han gripes av bittert missmod och säger sakta:

267

»Om det aldrig blir frid bland människorna, vad tjänar då helgen till?»

Naijen står och ser ner på. den solbelysta, blåskimrande snön,

»Klockorna ringer så vackert», försöker han tafatt trösta, rätar så på sig, gör ställningssteg och honnör, för nu har han inte tid att stå här längre.

»Iver», utbrister prinsen och lägger en välförsedd plånbok i hans hand. »De här pengarna är dina. Du ska ha dem för att det ska bli jul hos min far. Köp det bästa du kan få tag i. Han tycker om kalkon och burgunder. Köp vaxljus och några blommor, men ingen julgran, det skulle kanske göra honom ont. Säg Iver, tror du inte, han skulle vilja ta emot några julklappar? Drottningen och prinsessorna ha skickat -- -- -- --»

»Nej, ers kunglig höghet, det går aldrig», avbryter Naijen helt förfärad. »Hans maje.. herr översten, menar jag, skulle bli rent utom sig.»

Den unge fursten blir åter mörk. Solstrålarna som klättra upp på hans rygg och kittla honom i nacken, avvisas med en tvär vändning av den ranka gestalten.

»Ja», infaller han dystert, »det är nog troligt, att han skulle reagera mot vänlighet och minnesgodhet på det viset.»

268

Tårarna hota att bryta fram, han är dock bara en yngling, och för att ej den gamle soldaten skall beklaga honörn med ord, vilka skulle göra honom än svagare, nickar han hastigt och brådskar därifrån. I hans förmak står Pollier.

»Vi reser flux, Pollier», flämtar prinsen.

»I dag, Ers höghet?»

»Ja, genast. Jag uthärdar inte en minut längre.»

»Så säger jag till om packning, Ers höghet!»

Greve Pollier går fram till prinsen och lägger faderligt sin arm om hans skuldror:

»Stackars min gosse! Så brast den illusionen.»

Julklapparna tagas ej upp ur kofferten. Prinsen av Vasa, som går fram och åter i sängkammaren, efter att ha gjort toalett för resan, stannar dock plötsligt inför ett omsorgsfullt lackat föremål, vilket lakejen av någon anledning lagt på en stol bredvid prinsens bordsilver.

Gustav tar det mjuka paketet, vilket under hans grepp kurrar levande och nästan som om det hade egen värme. Det är den vita silkeshalsduken, som hans kära, lilla mamma virkat åt f. d. kungen. Mjuk och len, som sammanfogad av friska rosenblad är den. I varje maska har det virkats en längtande, saknande, innerlig tanke.

269

Den julklappen kan han icke återlämna. Hur skulle han kunna stå ut med att se moderns tårar glittra i detta nät av minnesgod ömhet? Han tycker sig höra hennes snyfta, så hjärtskärande bittert, att det är som om smärtan skulle slita sönder henne.

Han måste kunna säga henne, att halsduken kommit hans far till hända. Hastigt sliter han upp förseglingen, ty i sigillet står ett F med krona över. Hans gullemor hade i sin kärleksfulla iver förbisett, att signetet skulle förråda vem presenten var ifrån. Kammartjänaren får hämta papper och lack. Omsorgsfullt sveper Gustav det skyddande silkespapperet om halsduken, så ett styvare karduspapper och slutligen lackar han och jämnar ut de röda fläckarna med tillhjälp av en ljussax. Pollier får skriva adressen. Han låter också förmå sig att bära det lilla paketet över gatan och lägga det på stenavsatsen vid porten.

Ett par timmar senare sjunga klingande bjällror på den vanligen så tysta gatan, och två präktiga slädar ila förbi de låga, helgsmyckade husen. I den första släden sitta prinsen av Vasa och greve Pollier. Prinsen har en djup rynka mellan ögonbrynen, och han glömmer sätta på sig pälsmössan, vilken han vördnadsfullt hållit i handen, när de passerat överste Gustavssons kvarter.

270

Framåt eftermiddagen, när det redan är skumt eller skulle varit det, om icke månen skyndat sig att efterträda solens helgfirande, och nu redan fermt hunnit silverbeslå alla fönsterposter, gesimser och utsprång, öppnas fönsterluckorna och skjutes regeln från porten i överste Gustavssons hus, på skvallersystrarnas kafferep kallat: kungliga slottet.

Gustav Adolf trängtar efter frisk luft. De sista dagarna har han otåligt sport Naijen, om icke hans kunglig höghet begivit sig av än. I dag har han genom slutna fönsterluckor hört den ståtliga bjällerklangen och därefter av trotjänaren erhållit det meddelande han vill inbilla sig vara hugsamt, att sonen avrest.

Och nu skrida de avmätta stegen genom rummen och den långa korridoren ut till porten, vilken han öppnar mot den månskensbländande gatan. Mager och böjd, i en urmodig blå rock och en svart halsduk hårt virad flera varv om halsen, står han där.

Ingen observerar honom. Han behöver ej lägga band på sina bedrövade känslor. Var människa måste väl begripa att en far älskar sin son och önskar att sluta honom i sin famn. Men ett ohörsamt barn är en styggelse, och ett brott mot fjärde budet.

Nu är emellertid det olydiga barnet borta,

271

och Gustav Adolf vill unna sig saknadens smärta. Förtvivlad stirrar hans stela blick upp mot den mörka fönsterraden mitt emot.

Över hans gråbleka ansikte gå kvalfulla ryckningar och hans smala, kantiga axlar slutta tunnare och ledsnare än vanligt, medan han sjunker ihop under sin längtans klubbslag.

Då råkar han med handen stöta ned det lilla paketet från stenpelaren, det faller till hans fötter, och i den stämning han nu befinner sig, tycker han sig se en död svala ligga där med blodfläckar på de hoptryckta vingarna. Det gör honom ont, men han bannar plötsligt sin blötsinthet och rätar på den värkbrutna kroppen, pinsamt styv i lederna.

»Iver», ropar han, »kom hit!»

Den gamle soldaten är alltid beredd på att bli kallad, och ögonblicket efter står han bredvid sin husbonde.

»Vad är det där?»

Kungen utan land och hem pekar på sin enda julklapp. Han förstår med den snabba intuition, vilken hans eljest förvirrade och trassligt tänkande hjärna äger, när det gäller bibehållandet av isoleringen, att här kan möjligen en hund ligga begraven. Det är törhända meningen att överrumpla honom.

272

Iver tar upp det ovant och ganska klumpigt inlagda paketet.

»Det är adresserat till herr översten», säger han, och även han tänker, att här ligger nog en hund begraven. Hans kungliga höghet hade ju talat om julklappar; det var nog han, som låtit lägga dit paketet, och med sin outrotliga danska slughet -- han är från Fyen, gubben Naijen -- tillägger han ytterst oskyldigt: »Månne det kan vara en julklapp från Lisette. Stackars lilla yrhättan, hon är väl så kuschad, att hon rakt inte torts försöka än en gång att slippa in.»

»Från Lisette», upprepar Gustav Adolf långsamt, och nu tar han paketet i handen, men det är med ens ett alldeles vanligt sådant, ingen svala. Blodet, som hans fantasi stänkt fram, är illa påsatta lackklumpar. Den tarvliga personen har ej ägt tillgång till det enklaste sigill.

»Från Lisette», upprepar han än en gång, »ja visst, vilken annan skulle komma ihåg mig numera.»

F. d. kungen återvänder in. Fötterna släpa sig så ovilligt fram, den vänstra armen hänger slappt, men den andra håller han krökt mot bröstet med handen till hälften instoppad under rockuppslaget. I den handen kramar han det, som han vill kalla Lisettes julklapp.

273

Naijen följer efter, och översten befaller kort, pekande på porträttet av prins Gustav:

»Vänd det där rätt. Gå sedan!» -- -- --

Den ensamme mannen står mitt i det kala rummet och ser, hur månljuset strömmar över sonens älskliga ansikte och gör de allvarliga dragen outsägligt vemodiga, under det att serafimerbandet får förhöjd glans som om silvertrådar spunnits in i moarésidenet.

Hårdare kramar Gustav Adolf paketet, prässar det som en mjuk hand mot sitt bultande hjärta, medan han talar till gossen på väggen.

Han bekänner sin aldrig utplånade kärlek, sina stolta, till spillror slagna drömmar, sin sönderrivna, en gång så fasta tro på att sonen skulle fullborda regeringsverket och göra det dyra fosterlandet, vartill Finland skulle höra, ärat vida över Europas gränser.

Och honom hade han kunnat få träffa, få höra hans stämma och spörja honom efter -- -- -- Nej, det skulle han icke gjort. Hastigt drar han fram handen ur rockens gömma, och med en instinktiv rörelse av nyfikenhet, hopp och fruktan lossar han lacket på paketet, tar av det yttre omslaget.

En svag, nästan odefinierbar blomdoft andas emot honom från det matt ljusröda silkespapperet. Den doften är kungen alltför välbekant.

274

Tusen gånger har dess kyska mildhet väckt hans rasande passioner, och den har också -- vresigt medger han det -- skänkt honom den högsta salighet. Endast en, som han känner, nej har känt, använder denna parfym. Han förnam den först vid ryska kejsarinnans hov, där han träffat lilla Fredrika, och han hade tänkt: »en späd viol bland prunkande, bombastiska stockrosor!»

Vilken sällhet, när den violen blev hans, och sedan -- hur skiftade ej lyckan allteftersom denna knappt märkbara doft kom i hans närhet eller skyggt gömde sig.

Han stampar till, knyter händerna. Minns! -- Minns!

Så faller huvudet dinglande ned mot bröstet i sin vanliga tröstlösa ställning och tunga tårar droppa på rockens blekta kläde. Han glömmer tid och rum.

Sent omsider smyger Naijen sig in för att elda. Kölden smäller i knutarna. Frosten har kommit igen. En stor, värmande julbrasa skall herr översten få och sedan glödgat vin, nötter, äpplen och konfekt.

Gustav Adolf stryker med handen över ögonen; han märker, hur dödstrött han är och mumlar:

»Sätt fram en stol till eldstaden, gamle Iver.»

275

Det sker prompt, och den biltoge sjunker ned. Hans hand omsluter alltjämt den julklapp, som icke var från Lisette. När Naijen ånyo lämnat rummet, vecklar han upp den vita halsduken, trycker den hårt mot ansiktet och snyftar dovt som i olidlig värk.

En stund förgår, det är en strid, som den vapenlöse utkämpar. På sitt sätt blir han segrare, ty han får mod att slunga halsduken rätt in i brasan, där flammorna illuminera den, slicka runt dess ådernät av maskor, sticka eldnålar genom den och slutligen svärta den och förvandla den till svedda flagor.

Hela tiden stirrar Gustav Adolf in i elden. Hans ögon äro blanka och vassa, underläppen hänger. Bröstet häves och sänkes oroligt, och det märks, att han drages mot det brinnande vita silket, som vore det en len kvinnokropp, vilken han ville rycka till sig. Han gör det icke. Han är ståndaktig. Han låter sitt begär och sina minnen förkolna.