Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - V. Uppkomsten af den katolska läran och traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
den fader, som förut gifvit dem lifvet. På samma siitt
skola under århundradenas gång traditionens fromma
legender af sig själfva framträda för att rättfärdiga och
försvara den dogm, ur hvilken den uppstått. Dessa legender,
hvilka man här måste nämna såsom komplement och
alster af den katolska läran om traditionen, uppstå på tre
punkter och utveckla sig, i det att de preciseras och
riktas från den ena generationen till den andra, på tre
parallella linjer.
1. Först finna vi episkopal-listorna, hvilka man från
omkring 180 börjar upprätta i alla stora kyrkor, för att
på ett materiellt och handgripligt sätt fastställa den
apostoliska successionens linje. För att upprätta dem hjälper
man sig med traditionella minnen och namn, som lånats
från de apostoliska skrifterna. Utgår man från Eleutheres,
som dog 188, kan man följa någorlunda säkra namn ända
till Sixtus eller Alexander omkring år 130; men längre
tillbaka ha de första påfvarnes eller romerska biskoparnes
listor absolut intet värde. Skälet härtill är enkelt nog.
I Rom fanns nämligen, efter hvad vi längre fram skola
få se, intet episkopat i egentlig bemärkelse före Hadriani
regering.
I kampen mot gnosticismens lärare eller montanismens
profeter behöfde man dessa officiella listor. Men såsom
man af erfarenheten vet, framkomma alltid de dokument,
af hvilka en auktoritet har ett praktiskt behof.3’
2. Jesu tolf judiska apostlar synas ha förbehållit sin
predikan åt sitt folk. Paulus låter dem icke deltaga i
evangeliets förkunnande för den hedna världen. Det är
en af historiens paradoxer, att de i slutet af andra
århundradet skulle bli de stora kyrkors skyddspatroner och
traditionella auktoriteter, i hvilkas grundande de hade så
godt som ingen del, medan Paulus och hans
medarbetare, en Titus, en Sosthenes, en Aquilas, en Apollos, alla
dessa djärfva banbrytare för den nya religionen, äro
glömda eller åtminstone hänvisade till andra rangen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
