Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
kasus kunnat få sitt omljud från nom. och ack. pl. och. äro
därför föga bevisande. Men att verkligen Sievers (Beitr. V, 112)
och Noreen (Isl. Gramm. § 306; jmf. ock Bugge: Forsaringen
s. 21 noten 1) hafva rätt i att i-omljudet ljudlagsenligt
uteblifvit i nom. och ack. sg. af i-stammar med kort rotstafvelse,
synes mig vara säkert, och i alla händelser motbevisas det
icke af det af Falk i Arkiv III 296 anförda. Om man
nämligen, såsom han synes vilja göra, uppfattar alla de i
"Wim-mers Fornnord. formlära § 41 b uppräknade orden såsom
urspr, i-stammar, så får man flera dylika med lång rotstafvelse
och omljud i nom., ack. sg. än sådana med kort rotstafvelse
och omljud i nämnda kasus. För att förklara frånvaron af
omljud i andra ord med urspr, kort rotstafvelse måste Falk anlita
analogi-inverkan; så skulle dansJcr (i motsats till bernskr) hafva
fått a från de urspr, trestafviga kasus etc. etc.1
Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon
öfverdrift, om jag på grund af det anförda, säger, att oöfverstigliga
svårigheter ställa sig i vägen för Falks åsigt.
Saken gestaltar sig alltså på följande sätt. Den vestgerm.
akcentueringslagen användes äfven af det samnordiska språket,
och åtminstone redan så tidigt som omkring år 750. På ofvan
anförda grunder måste denna akcentuering hafva varit
samgermansk. Detta står i råk strid mot den vanliga,
uteslutande på i- omljuds-teorien grundade, uppfattningen af den
samnordiska vokalförlusten. Emot denna i-omljuds-teori
strider ytterligare det s. 151 anförda faktum, att man i isl. har
Jer æn etc. med, men Jcvdnfang etc. utan omljud. Den frågan
framställer sig då själfmant: är verkligen den vanliga
uppfattningen af i-omljudet riktig?
Jag har redan ofvan gifvit ett nekande svar härpå och
1 Att med Falk antaga, det sådana komposita som kvánfang etc. utan
^-omljud skulle visa, att ^-omljudet vore oursprungligt i de enkla orden
kvén (jämte kván) etc., är efter min åsigt ytterst djärft, och j äg vågar
tro, att en fullt tillfredsställande förklaring nedan gifves af dessa ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
