Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till nordisk språkhistoria (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
(och l pers. minda genom analogi); skildir, skildi (och l pers.
skilda genom analogi) jämte de vanligare myndir, skyldir etc.
af verben munu ’skola’, skulu ’skola’, hvilka till följe af sin
användning som hjälpverb ofta vorq akcentlösa. Detta har
äfven varit fallet med verbet fikkia (så mycket ofta jämte
fykkia ’tyckas’), som också i viss mån har naturen af ett
hjälpverb; jmf. sådana uttryck som engi Jjóttist verf a saddr
äfvensom fåt fikkir oss nymæri, nysv. dét tycks oss vara £n nyhet
etc., i hvilken förbindelse tycks är akcentlöst. I de
sammansatta arminni ’åmynning’, dalminni (Oxfordordboken sp. 429;
jämte dalsminni, dalsmynni), ôsminni, fiarf ar minni och i
ortnamnen Mófu-minni, Dinu-minni etc. har -mynni blifvet -minni
i den relativt oakcentuerade senare kompositionsleden. Häraf
blef det en följd, att i stundom inträngde äfven i det enkla
mynni. minni med samma betydelse som arminni.
y i j
Subst. Jjykkia ’a thought’v etc. har däremot, såsom alltid
akcentueradt, «/-ljudet kvar i motsats till verbet fikkia, fykkia.
Äfven fornnorskan (eller åtminstone den norska handskrift
till Olof helges saga, som år 1849 utgafs af Keyser och Unger)
tillämpar regeln. Utgifvarna af denna handskrift upplysa
nämligen (s. VIII): "i bruges for y overalt i firir, wir, fikkia,
mindi, skilldi, Præt. af munu, skulu, samt ellers paa to Steder:
bisna 648, cindir 6715." Ordet býsna "blive overdreven" har
lång rotstafvelse. Under det att alltså firir, ivir etc. i denna
hskr. genomgående skrifvas med i, hafvautgifvarnakunnat
anföra blott från ett ställe ett ord med oregelbundet £,
nämligen cindir, part. nom. pl. af kynda ’upptända eld’. Och äfven
här är måhända i korrekt; jmf. fsv. qvindla ’upptända eld’.
Till regelns bestyrkande anför jag ur skriften några exempel
med akcentueradt y bevaradt trots det följande i (eller j),
hvilka exempel lätt skulle kunna betydligt förökas: spyria,
fylgia, fylgði, lyriáðu, fyngdi, fylda, fylcingu, bryniu, at öllu
kyni etc. etc.
I isländskan finna vi samma utveckling af det långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
