Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 2. Suffixet ja, jô och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nominalbildning. 55
(typ: got. driuso ’sluttning, brant*: driusan ’falla’): isl. ausa’öskar’: v. ärna
kanske af presens, eller möjligen analogiskt bildadt på part. pret., hvars rotvokal
ju hos de flästa starka verb uppvisar det svaga rotstadiet. De af de
reduplice-rande verbens pret. part. bildade n-stammarne kunna med afseende på tiden
för sin uppkomst likställas med de öfriga germanska "primära" n-stammarna;
ty den inom dessa verb skedda utjämningen är ju /urgermansk, hvilket ju
de äfven af Sutterlin s. 52 observerade, af v. Bahder ss. 32, 65 anförda *hlaupi
och *haisi oomtvisteligen visa; sia (- ty. seihe) ’såll’ : sia (== mht. siken
st. v.) ’sila’, eta ’kräftan’ Fr.2 : v. eta, fela ’skjul’ Fr.2 : v. fela (s. fela : s.
fulga = t. ex. got. brinnô : isl. brune), reka ’skofvel, spade’ (= sv. diall.) :
v. relca, seta ’kammarjungfru’ : got. sitan *), sJcafa ’skafjärn’ : v. slcafa, tinna
’flinta’ : germ. *tinþan (= mht. zinden st. v.).
sv. slängåka : v. åka, ättestupa : v. stupa, sv. diall. härdbjära ’ök att
bära vatten med’ Bz. : fsv. biæra ÖG-L.
Af svaga -é-, -o-verb, såsom lat. erro, -ônis ’som irrar’ : erräre:
isl. játe ’bekännare’ Fr.2 :ját(t)a I (och III)2), vise ’ledare’ : v. visa se
§ l (jfr 1. dux : duco), fsv. skaþi ’skadegörare’ VGrL. Noreen Ark. V. 386.
(ursprungligen dock starkt såsom i ägs., hvarpå ju äfven verb. adj. skétfr
visar).3)
isl. þurfca ’handduk’ Ygf. : v. purTca (såsom ofvan þerra d. s. : v. þerra),
vagga (= fsv., nsv.) ’a cradle’ Vgf. : y. fsv. v. vagga (Bonav. enl. Rqy. III4).
*) Detta verb kan dock i inf. hafva analogiskt ombildat ett äldre
*sit-jan (= isl. sitja) efter ljudlagsenligt j-lösa presensformer, såsom äfven ligan,
bidan - se senast Noreen Urg. judl. s. 109. - Med dessa nom. ag. eta och
seta jfr de formellt identiska eta, lega, seta f) ß) och verbalabstrakta lega,
seta i).
2 j Om detta verbs etymologi och bildningssätt se E. Liden Ark. III. 238.
Jag vill dock påpeka, att af den grundform L. ansätter för játta : *jihtion
man numera snarare väntade sig ett *itta [se analoga fall hos
Brate(-Noreen) A. VML:s l judl. s. 16; hvarjämte den där upstälda regeln styrkts med
flera - enl. min mening - säkra ex. af lic. J. V. Lindgren i en afhandling,
som just nu är under tryckning]. Detta *itta måste väl rent af en gång ha
funnits i språket: i isl. nit(t)a ’neka’ ser jag en analogibildning härtill. I
så fall måste man anta t. ex. rétta vara en yngre bildning af réttr (= got.
raihts). - Vidare vållar den omständigheten Liden svårigheter, att v. ját(t)a
äfven konjugeras efter typen kalla och detta (s. 239) t. ex. redan i St.
Hom,-bok. Detta förklaras enl. min mening däraf, att man ju faktiskt äfven för
flera af de västgermanska intensiverna och iterativerna på -atjan har att
ansätta biformer på -atjon (och itôn?) - se Kluge P. B. B. IX. 164; och
härmed bör naturligtvis konjugationsväxlingen i játa (analogiskt för *æta <:
*jå-atjan L. s. 238) sammanhållas, hvadan väl alltså den af L. s. 239 med
stor tvekan framkastade, fyndiga gissningen om möjligheten af ett tredje
verb, som skulle uppgått i det nord. ját(t)a, förfaller.
3) Hit skulle äfven föras kenningen (ragna rein-)vare eg. ’(gudarnas
gräns-)vaktare’ d. v. s. Heimdall (Húsdr. 2.) : v. vara I ’vakta’, asson. med
farbaute (Wisén efter God. Worm. får-, jfr dock Eg.). Men formen vare
(God. Beg.) på den plats den intager i versen, förbjudes af nu gällande lagar
för drottkvætt, som också Wisén anmärkt Garni. Norr. I. 133; och å den
andra sidan hindra oss etymologiska skäl att gilla den af Wisén efter God.
Worm. accepterade skrifningen vare. Jag föreslår, att med God. Beg.
ordagrant läsa: Farbauta mpgvare, hvilket vore en ny typ J- - \|w J- \ £^ \,
som visserligen strider mot antagna regler, men i och för sig själf icke
innebär någon orimlighet. Jfr näml. Wisén Carm. Norr. I, 177 ("Thesis
ple-rumque" etc.).
4) Antager man, att subst. vagga är en afledning af v. vagga, skingras
möjligen något det dunkel, som tyckes sväfva öfver den geminerade median
i substantivet. Möller K. Z. XXIV. 507 (Excurs II) tror -gg- uppkommet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
