Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 Kock: tf-omljudet.
synas vara berättigade, tar lian ej förmått motbevisa min andra
förklaring av sautu. Denna är nämligen oberoende av inskriften å
den norska sten, som jag i ZJ-omlj. 20 anfört efter Liljegren 2020,
men som där måhända inkorrekt återgivits (se de av W. U-omlj. 21
anförda uppgifterna om stenen).
Som bekant ha i de östnordiska språken oomljudda former
tidigt inträngt på de omljudda formernas gamla område, så att
man t. ex. jämte Danmprk även uttalade Danmark (med a från
Dän-märka R etc.). En ristning tanmaurk, som egentligen motsvarade
uttalet Danmprk, har därför mycket ofta lästs Danmark. Vidare
finner man i runinskrifter mycket ofta så väl ristningen auft som
ristningen aft för att utmärka prep. "efter". Ristningen aft har
ursprungligen återgivit uttalet aft; auft åter det dialektiska uttalet
oft, men vid avläsning av inskrifter med auft har detta
säkerligen ofta blivit läst aft av personer från trakter, där detta uttal
brukades. Jag påminner även om att ordet ’och; mycket ofta har
formen ak (t. ex. Dybeck föl. I, 138 flera ggr) jämte auk 1).
Härigenom uppstod en osäkerhet i användningen av runorna au, så att
de någon gång fingo representera ä-ljud i hvilket ord som hälst:
sautu för sátu. Jmf. i viss mån s. k. omvänd stavning, när t. ex.
i fda. hwal kan stavas Tiwalff, emedan halff med gammalt -Iv
antagit uttalet hall men ändå behöll stavningen med -lffy eller då
fsv. synd subst. "synd" stavas syund i TJppl.L. K. 15, 8. I syn :
siun (syun) "syn" etc. hade man växelformer med y och iu (yu)
(de förra uppkomna genom i-omljud); man läste därför ofta siun
(syun) såsom syn och ansåg till följe därav iu (yu) kunna beteckna
y-ljud även i synd (syund).Troligen har intet uttal syund funnits.
Mot denna, väsentligen redan i iJ-omlj. gjorda förklaring har W.
ej framställt något motskäl.
Om en annan uppfattning av sautu se nedan.
Till det av W. redan i Horn. Ij. 147 diskuterade runristade
JSTununt (Liljegren 1028) återkommer han i f7-omlj. 17. Ehuru
W. på förstnämnda ställe själv anmärkt, att Liljegren, hvad första
runan (h) beträffar, företagit "ifyllnad af en mindre tydlig runa",
och man således icke riktigt vet, hvad där ursprungligen stått på
stenen, vill W. ändå använda ordet som bevis för sin åsikt. Han
menar att, fastän Liljegren, den enda källa som W. anför för denna
sten, har Ilununt, ristningen ändå skulle åsyfta ^ununt = Qnund.
"Ristaren skulle då (enligt W.), såsom icke sällan skett, först huggit
*) Förhållandet mellan dessa former kan vara följande. På urnordisk
tid hade man två ord för ’och’ nämligen jah (Kragehul, =* got. jah) samt
auk. Sedan j- förlorats i jah, uppstod genom kompromiss av *ah och auk
formen ak. Men även den uppfattningen är väl möjlig, att auk tidigt i
oakcentuerad ställning givit *ök (jmf. gen. *sunauR > *sunöR), hvarefter *ok
blev ak (jmf. *sunöR ;> sunar}. (Enligt Hirt i Beitr. XVIII, 280 skulle dock
ändeisens au i got. sunaus vara monoftong, som utvecklats redan på urgerm.
tid.) Senare har auk i oakcentuerad ställning som bekant givit ök (Kock:
Om några atona 17 noten 2; Svensk akcent II, 330).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
