Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: L. F. A. Wimmer om runemindesmærker (Erik Brate)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
96 Brate: Anmälan.
kommas, som man eljest sökt uppnå genom att verkställa
undersökningen vid olika tider på dygnet. För de inskrifter, som icke
kunna bringas i ett läge möjligt att fotografera, måste ju annan
utväg tillgripas.
Så ofta sig göra låter, användes translitteration med vanliga
bokstäfver spärrad stil i stället för run typerna, hvilket ökar
lättfattligheten utan att minska tydligheten. Särskildt
efterföljans-värdt synes mig, att den stungna u-runan translittereras med y
och icke med det för nordiska alfabet främmande tyska w, som
Liljegren begagnade. I ett par fall göres dock afvikelse från
hufvudregeln för translitteration, hvilken måste anses vara, att
hvarje runtyp konsekvent återgifves med en viss bokstaf utan
hänsyn till hvad dess ljudvärde är. Af prof. Wimmer återgifves
däremot öss-runan med (i, då den antages beteckna a-ljud eller dess
oinljud, och med o, då den betecknar ljudet o eller omljud däraf,
och stupmadr translittereras med r i allmänhet, men med e1 då den
betecknar vokal. Translitterationen inkräktar här på den fonetiska
transskriptionens befogenhet, ty först denna kan det tillhöra att
uttala sig om runornas ljudvärde. Med detta yrkande är mitt
önskningsmål en translitteration, som kan förblifva beståndande,
hur mycket än den språkvetenskapliga uppfattningen må skifta,
och det han en translitteration, som nöjer sig med att
translitte-rera, men icke vill fonetiskt transskribera. Fall finnas ju ock, då
intetdera af de begagnade alternativen har tillämplighet, eller då
valet kan vara svårt. Dylika fall i afseende på öss-runan äro å
ena sidan þ a ur ni på jællingestenen II och å andra sidan den
lå-ländska tirstedstenen, som enligt Bugge Runverser 62, synes hafva
(israþr Äsräär, fr(iþa Fröffa, frønti frœndi, þ(i pä, {g,ink foringi,
a ä, su(iþiauþu Svlþiöðu, l(&þi Uðti. Det är ju möjligt, att de
svårigheter denna inskrift bjuder, kunna vara undanröjda genom
den läsning och tolkning af prof. Wimmer, som en senare del af
runverket skall bringa, men säkert finnas inskrifter med dylika
svårigheter för en translitteration, som på samma gång vill vara
en fonetisk transskription. Enligt min åsikt bör sålunda hvarje
runtyp återges med en bokstaf, men under typen inbegripas smärre
varianter, hvilka grundsatser jag förut utvecklat Runverser § 4.
Följaktligen bör vokaliskt r ock tecknas r, och öss-runan antingen
alltid med g, eller alltid med o. Af dessa två möjligheter g, och o
synes mig o äga afgjordt företräde bland annat af typografiska
skäl, ty det skulle underlätta anförandet af runinskriften vid behof
äfven i hvarjehanda skrifter, som icke hafva de vetenskapliga
publikationernas uppsättning af krångliga typer, en synpunkt, som
borde beaktas mer än hvad som sker.
Den använda fonetiska transskriptionen till forndanska
kommer att motiveras i den blifvande allmänna inledningen, hvarför
det är för tidigt att nu yttra sig om densamma. En nyhet är å
för isl. q och w för isl. v. Det är skada, att icke prof. Wimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
