Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Noreen: Vokalharmoni.
Årdnade after svaljresonangsen sönderfalla alltså vokalerna i
tre serier, inom vilka denna resonangs är i stort sett konstant:
a—ä med hög, o—ö—e med medelhög ock u—y—i med l&g
reso-nangston i den bakre delen av ansatsröret. Årdnade däremot äfter
munnresonanffsen erbjuda de vida flere steg, i det att u—o—a - är—
o-y- e^i utvisar en kontinuerligt stiganfe resonangston i den
främre delen av ansatsröret. — Sjemat baserar sig visserligen på
finsktalande individers uttal, men jäller naturligtvis i allra ännh et
även for andra språk, sä långt ock i den m&n deras vokaler
överensstämma med de finska.
Tack vare detta sjema kunna vi nu omedelbarligen begripa
sammanhanget med den hittills sjenbart nyckfulla fornnordiska
vokalharm onien:
1. Harmoni i fr&ga om svaljresonangsen är det s&lunda
som äftersträvats, då fornnorska ock fornvästgötska urkunder äfter
vokalerna o, ø, e förvandlat ändelsevokalerna u ock i till
respektive o ock e, t. e. fsv. boren, bøte, heter, men vitni, undir, fyrsti,
hcenni. Då fornnorska urkunder låta ä, g ock & utöva samma
värkan (som o, 0, e) på ändelsevokalerna, så bevisar detta
förhållande, att ä ock p redan sammanfallit (eller i det närmaste
sammanfallit) i ett o närstående á-jud, samt att ie redan antagit det
för nynorskan karaktäristiska, till e närstående, uttalet. — Gåtfullt
blir dåck fortfarande, varför vissa västgötska urkunder (Ly, Vg.
II, Biæ) låta a (Ly även a) följas av e, men (icke av o, utan av)
u, t. e. läne (salae), men länum. Det förra talar för, att ä (a)
redan antagit ett slutet, till å sig närmande, uttal, men det sednare
tyckes tillsvidare tala däremot.
2. Harmoni i fråga om munnresonangsen är det
däremot, som avses, då vissa fornsvenska urkunder — åtminstone Sdm,
Ye ock JB (se min Altschwedische grammatik § 135) — äfter
vokalerna (B, 0, y (Sdm även e, i) låtit ändelsevokalen a övergå till
te, t. e. bœrœ, dømte, fyllts (letœ, innœn), men gamal, stova, utan.
Förvisso är detta vackra ock viktiga resultat av den nu
upp-spirande eksperimentälla fonetiken icke den enda lärdom, som
denna unga vetenskap har att bjuda våra språkhistoriska studier.
Det är därför önskligt, att dess framsteg följas från de ejäntliga
lingvisternas sida med större uppmärksamhet, än hittills i
allmän n het torde ha varit fallet. Till väckandet av dylik
uppmärksamhet har jag med dessa rader velat i min mån bidraga.
13 ang. 1900.
Adolf Noreen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
