Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: å>d i fornisl. o. fornno. 39
ingen gång belagts i AM 645 är väl en tillfällighet), så nödgar väl
detta till att se dessa former, de fristående och de sammansatta, i ett
sammanhang. Man synes mig då ha full rätt att antaga, att
minnesbilden av (det skrivna skall i) skall tu, skalldu i St. Horn. och
Plác.-dr. kommit skrivarne av dessa handskrifter att också skriva
skallpu skallattu, pu skall o. 1. med II. Medan däremot det
konsekventa skrivsättet skaltu, skaldu i AM 645 ju icke giver
anledning till någon annan skrivning än (pu) skal. Vid motsvarande
former av mono hade däremot båda handskrifterna muNtu, muNdu
(jämte muntu, mundu), och båda ha också pu muN med N (jämte
St. Horn. munpu 2 gr).
Emellertid far man icke utan vidare betrakta
dubbelskrivningen av kons. i skall, muN — lika litet som i skalldu, muNdu;
skalltu, muNtu; skällt, muNt — som en enbart grafisk företeelse.
Att en eller annan uttalsegendomlighet legat bakom denna i så
många isl. och fno. handskrifter vanliga dubbelskrivning av l och
n framför d, t är ju all sannolikhet for. Av vad art denna varit
är mindre klart, och härom ha olika meningar framställts. Aström,
som först sammanställde dessa dubbelskrivningar med den dentala
kvalitet som tillkommer l, n i samma ställningar i nutida sv.
dialekter, lämnar osagt om dubbelskrivningen endast haft till
uppgift att beteckna en kvalitativ åtskillnad från (kort) l, n i andra
ställningar (Sv. Landsm. VI, 6, ss. 109 ff.). Noreen åter ser saken
så, att l, n förlängts frf. d, t och i och med detsamma fått
dental kvalitet (Aisl. Gr.3 § 269, 3). Däremot opponerar sig
uttryckligen M. Kristensen (Ark. XII s. 313 f.). Genom antagandet av
en dylik förlängning av l, n frf. d, t på en tid, som eljes
karakteriseras av den Hofforyska förenklingslagens genomförande, skulle
man komma att för samma tids språk antaga tillvaron av två
sinsemellan rakt motsatta judtendenser. Dubbelskrivningen av dessa
l, n anser K. tillräckligt motiveras av deras kvalitativa
sammanfallande med II, nn, varigenom de påfallande skilde sig från det
vanliga uttalet av kort Z, «.1)
Frågan blir nu således den, om skal(l), mun(n) i skalltu, muNtu
(liksom i skällt, muNt) har långt Z resp. n genom förlängning
framför (d)t. (Om judens dentala kvalitet tycks enighet råda). I
så fall måste man väl äfven antaga, att det ur dessa former
emanci-perade skaHJ), mun(n) haft lång slutkonsonant. Detta senare
för-bjudes emellertid av två omständigheter. För det första kan
formen skal i AM. 645 — den enda i denna hdskr, jämte skalt —
icke uppfattas annorlunda än som kortstavig, såsom åvan visats
under jämförelse med samma handskrifts beteckning av 2, 3 sing.
*) HofFory själv anser, att "forenklingsregeln har overhovedet ikke
udstrakt sig til det geminerede II, og nn" (Arkiv II s. 91). Liksom ej häller
till mm, rr. K. Verner formulerar däremot undantaget så (med stöd i
handskriftsformer och nyisl. uttal), att "langer so nan t (d. h. r, Z, n, m) bleibt
vor folg. sonant ungekiirzt." (Avhandlinger og Breve, s. 245 f.). Så också
Noreen, Aisl. Gr.3 § 274.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
