Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindroth: Dikter om runornas namn. 291
skapade dessa alliterationskrav. — T yngst synes m ig dock mot en
m ycket tidig arfattning tala, att inte några av þrídeilnrna gå igen
i 1200-talets nafnaþulur. Hade de funnits, hade de säkerligen ej
där lämnats obeaktade, t. ex. vid kenningarna för solen, Odin (óss),
jättarna (þurs), bågen osv. En överensstämm else som Tyrs vanliga
karakteristik gäller självklart intet.
Men att sätta den isländska ramsan m y c k e t sent, synes m ig
inte motiverat. Om tidpunkten för runornas anordnande på Island
efter det latinska alfabetet veta vi intet bestäm t *). A tt de ma-
giska konsterna och lönskriften höllo liv i den gam la futharken,
synes vara säkert. Å andra sidan är det ju påfallande, att óss b i-
behållit sin ålderdomliga betydelse, utan att ta intryck från run-
kvadet. Bugge har visserligen (No indskr. Indi. 71) strukit under
det stöd, som en sen diktare anses lämna för att denna betydelse
länge hållit sig på Island. M ig synes detta stöd rätt bräckligt
inför den mängd av kenningar för runan (JO var. och annorstädes)
som visa på betydelsen ’strömt vatten, åm ynning o. d.* såsom den
i senare tid levande. Man kan rätt väl tänka sig, att man redan
m ycket tidigt ställt samman något sådant som óss er aldingautrr
vilket så mera m ekaniskt utfylldes till tretalet, då tiden kom för
hela ramsans hopsättande 2). Men att detta sista skulle b eh ö y a
förläggas senare än till c. 1300, inser jag inte. Y id en senare tid -
punkt hade kanske de nytillkom na runorna, av vilka flera synas
na fått namn redan före förra delen av 1200-talet (se s. 281), och
deras kenningar redan från böljan tagits upp.
Den främsta anledningen till tretalet torde få sökas i ’ätter-
nas’ tretal. Ordet prideifa användes även om dessa själva (B J,
JO 94, Brynjolfsson Periculum runolog. (1823), s. 135 n., Lilje-
gren anf. arb. 52), en användning Rom nog kan vara gam m al3).
D et n o rsk a k v ä d e ts egen se n a r e h is t o r ia kan följas på
mer än en väg. Om det i sitt hemland upptecknats före 1300-
talet, veta vi ej. Den gestalt vari membranen haft dikten, tyder
emellertid även den på västländsk härstamning 4); men hur myc-
ket därav som kommer på skrivaren är ovisst. V i finna «-om ljud
i hollum, spår av vokalharmoni i illu (2 ggr), hollum, helgum —
%
) Den ordning vari Oîafr Hvitaskald i den III grammat. avhandlingen:
räknar upp runorna, torde icke hindra, att hans verksamhet ändå förebådat
en sådan omrangering, n. b. av målrunorna (jfr i texten). Den av Bj. Olsen
Runerne 74 och F. Jónsson Aarbøger 1910, s. 304 från 687 meddelade 16-ty-
piga futharken får inte tas som vittnesbörd om fasthållandet av det gamla,
ty den står i direkt samband med handskriftens meddelande av þrideilurna.
a) Tillvägagångssättet vid yr visar, att man i normala fall höll sig till
den levande appellativa betydelsen.
8
) Av yngre upprinnelse äro ,däremot de motsvarande betydelserna hos
tvideilur, fjördeilur (Fés, Reidar, Ars och Bjarkans ætt), sexdeilur (= den
valdemariska satsen om ’Sprängd mans hök’!), åttdeilur (se JO 160 f., Bryn-
jolfsson och Liljegren oit. st.).
*) För det följande har jag närmast anlitat Hægstad Det norske maa-
let fyre 1850.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
