- Project Runeberg -  Anna Svärd /
21

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hålla med honom och se lugn ut, men hon började allt
längta efter att borgmästarn skulle komma.

— Jag har inte något emot att göra efter deras vilja, sade Karl-Artur. Men jag har ju mitt fulla förstånd i behåll, så att jag vet, att borgmästarn bara kommer att skratta åt mig. Jag nekar inte till att jag har en svår synd på mitt samvete, men det är ju ingenting, som jag kan bli häktad och dömd för.

I detsamma slöt han ögonen och böjde sig bakåt. Brödbiten, som han höll i handen, föll till golvet, ansiktet förvreds, som om han lede förfärliga kval, men han kom märkvärdigt snart tillbaka till sig själv.

— Det är hjärtkrampen, sade han. Är det inte märkvärdigt, att den kommer, så snart som jag säger, att jag inte kan göra det?

Han steg upp från bordet och började gå fram och tillbaka.

— Jag ska göra det, sade han och hade nu alldeles förgätit, att jungfrun stod bredvid och lyssnade till honom. Jag vill göra det, jag ska säga borgmästarn, att jag har gjort något, som han kan straffa. Jag ska säga, att jag är vållande till annans död. Jag ska hitta på något. Jag måste säga, att jag gjorde det med avsikt.

Han gick åter fram till jungfrun.

— Tänk, att det är över! sade han och såg helt glad ut. Det går över, bara jag säger, att jag vill lida mitt straff. Jag är så lycklig.

Den gamla förståndiga jungfrun var inte längre rädd för
honom. Hon hade gripits av medlidande. Hon tog hans hand och strök över den.

— Men magistern förstår väl? Magistern får inte ta på sig skulden för något, som magistern inte har gjort.

— Jo, sade han. Jag vet, att detta är det rätta. Och jag vill så gärna dö. Jag vill visa mamma, att jag älskade henne. Jag ska bli så lycklig att få råka henne där borta
på andra sidan, när allt är försonat.

— Men det ska då aldrig ske, sade jungfrun. Jag ska tala om för borgmästarn.

— Det ska inte jungfrun göra, sade Karl-Artur. Varför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free