- Project Runeberg -  Anna Svärd /
37

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Häst och ko, piga och dräng

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne. Rätt som det var, blev hon tvungen att stanna för att pusta ut.

Så sakta det än gick för henne, nådde hon till sist fram till själva byn. Hon hade kanske hoppats på att hon skulle
möta Gammel Berit, mor hennes, eller någon annan god vän, som kunde hjälpa henne med säcken, men hon råkade inte en människa.

En och annan var det väl ändå, som såg henne i hennes eländighet, och de undrade genast hur det skulle gå med modern, om nu dottern kom hem sjuk och förstörd, som det såg ut till. Ty Svärdsmor var ju en fattig soldatänka utan pengar och utan egen stuga, och hon skulle aldrig ha kunnat försörja sig och sina två barn, om inte svågern, Jobs Erik, som var en välbärgad man, hade låtit henne bo i hans gård i en liten kammare, som låg inklämd mellan stall och lagård. Berit var styv i sysslor och vävnad, hon var en sådan där mångkunnig människa, som man inte kan reda sig utan i en by. Men hon hade allt fått ligga i selen både natt och dag för att dra fram de två barnen, så att hon var närmast utsliten. Hon hade väl hoppats på någon lättnad nu, sedan dottern hade börjat med handeln. Måtte det nu inte stå för illa till! Det var ett dåligt tecken, att Anna kom hem i otid. Ja, de fattiga, de ska då jämt råka illa ut.

Anna Svärd letade sig fram mellan vedstaplar, timmerhögar och arbetsåkdon, som var hopade mellan de många husen i Jobsgården, och nådde fähuskammarn. Modern var hemma för ovanlighetens skull. Hon satt mittpå golvet och spann lin. Man kan förstå hur rädd hon skulle bli, när dörren gick upp och dottern kom in närapå dubbelviken och stödd på en gärdsgårdsstör. Inte heller gjorde Anna Svärd något för att hindra, att modern skulle bli helt ihjälskrämd. Hon sade god dag så lågt, som om hon knappt kunde få fram ordet. Hon suckade och pustade, hon vände bort ansiktet för att inte behöva se gumman i ögonen.

Ja, vad skulle Gammel Berit tänka? Hon var van vid att dottern kom gående så rak, som om hon inte visste av någon
börda. Hon anade det värsta och sköt spinnrocken ifrån sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free