Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Länsmansfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ingen makt varken över Anna Svärd eller hennes mor, men i alla fall tyckte Anna nu, att när inte länsmansfrun
ville, att hon skulle bli gift med en herrkarl, så var det slut med alltsammans.
Allt det tungsinne, som hon hade boende inom sig efter de svåra barndomsåren, ville falla över henne på nytt, men det vek tillbaka snart nog, därför att hon redan samma dag fick ett brev. Hon kunde inte läsa det, men hon visste ju vem det var ifrån. Hon gick och bar det oöppnat i taskan och tänkte på honom, som hade skrivit det. Hans egna föräldrar hade också menat, att hon inte var god nog åt honom, men han hade manneligen stått dem emot, och han skulle väl också reda sig med länsmansfrun.
Nästa dag gjorde hon på samma sätt som alla andra i Medstubyn, när de besvärades med brev. Hon gick till klockar Medberg och bad, att han skulle läsa upp det för
henne.
Klockarfar höll till i skolkammarn innanför köket. Där inne hade han ett bord så stort, att det fyllde halva rummet, och runtom bordet satt pojkar, som höll på att lära sig att läsa rent i bok.
Han tog emot brevet, skar försiktigt upp sigillet och kastade en blick på handstilen. Den var redig och klar, det var inte fråga om annat, och han började med hög röst läsa upp allt, som stod i brevet.
Inte föll det honom in att skicka bort barnen, utan de satt kvar och lyssnade till de vackra kärleksorden, som fästmannen skrev. Det var inte omöjligt, att klockar Medberg tyckte, att det var nyttigt för pojkarna att höra hur väl han skötte sig med en skriven text. Att be honom vänta och läsa upp brevet en annan gång var aldrig lönt. Det hade kunnat hända, att han hade bett henne gå sin väg och läsa sitt brev själv.
Medan klockarn läste, sökte hon bara tänka på det, som stod i brevet, men kunde inte låta bli att hålla ett öga på pojkarna. Det var given sak, att de skulle ha roligt. De satt där eldröda med utspända kinder och kämpade med skrattlusten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
