Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrån henne, och hon kände det så sorgligt och besynnerligt
mer och mer för var minut som gick.
”Det är med dom, som han hör samman”, tänkte hon,
”mej bryr han sej int mer om. Nu ser och förstår han, att
jag int passar för honom. Jag har int ett ord å säga, varken
han eller nån ann kommer ihåg, att jag finns.”
Just då vände han sig hastigt emot henne. Han lyfte ögonlocken och gav henne en blick, som hon kände likaså
tydligt, som man känner, när solskenet bryter fram bakom
ett moln. Han sade, att han gärna skulle vilja gå och hälsa på i prästgården, om den inte låg för långt borta.
Nej, långt borta låg den ju inte. Han behövde bara gå
igenom Medstubyn och sedan ta av åt vänster. Den låg ett
litet stycke norr om kyrkan.
Hon sade det där så pass ovänligt, att allesammans märkte det och såg på henne förvånade och ogillande.
— Jag tänkte, att du skulle visa mig vägen, sade han.
— Å ja, det kan jag fäll också göra.
Hon ville inte neka, därför att hon förstod, att han ville tala ensam med henne för att göra slut. Men hon kunde inte se lycklig och glad ut. Hjärtat satt som en död klump i bröstet på henne. Han var olik sig på allt sätt. De andra, som inte hade sett honom förut, kunde inte förstå hur förändrad han var.
När fästmannen och hon kom ut på landsvägen, gick de så långt ifrån varandra, som det var möjligt. Men de var inte längre komna med året än till slutet av februari, och solen hade inte gjort någon skada på de höga snökanterna, utan dessa löpte fram utmed vägen orubbade. Körbanan mellan dem var ganska smal, så att Anna Svärd hade svårt att hålla sig så långt från fästmannen, som hon ville.
Dagarna hade hunnit att bli rätt långa, och det var ännu
full dager. En liten månskära blickade fram på det bleka
himlavalvet. Hon tyckte, att den såg farligt vass och
finslipad ut, där den satt. ”Det är nog den krokkniven, som ska skära sönder mi lycka”, tänkte hon.
Hon var van vid köld och brukade aldrig fråga efter hur
kallt det var ute. Men något så bittert i köldväg som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
