- Project Runeberg -  Anna Svärd /
166

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Kortleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANNA SVÄRD

på skuldran, uttalade sin förvissning, att det snart skulle bli
bättre med henne, och gick sin väg.

Det var all den hjälp, som hon fick av honom.

Hon förstod vad det var, som han hade fått för sig. Han
hade nog hört någon säga, att kvinnfolk brukar bli
besynnerliga, när som de går och väntar på ett litet barn. Och
nu inbillade han sig väl, att det var något i den vägen, som
anfäktade henne.

Men det var inte så det hängde ihop, och det borde han
ha förstått, han, som var en lärd man. Hon hade också
en säker och fast grundad övertygelse, att han visste vad
som fattades henne, men att han inte ville låtsa om, att han
begrep något. Han tyckte inte om de tio barnen. Han ville
inte ha dem tillbaka. Hellre fick hon sitta där med sin
plåga.

Nej, hon hade inte gjort sig själv, och hon kunde inte hjälpa,
att hon var sådan hon var. Ängslan för barnen malde och
malde inom henne och var aldrig stilla. Där uppe i norr,
där barnen nu var, fanns det gott om skojarkäringar, som
vandrade omkring och tiggde i socknarna. De hade alltid
stora barnflockar med sig, och hade de inte nog många
barn själva, så brukade de låna ihop ungar från andra håll.
Hon visste nu alldeles bestämt, att de sex minsta hade blivit
utlånade till en sådan där käring. De hade fått klä sig i
trasor och säckar, för att de skulle se fattiga ut. De fick
gå barfota, fastän snön knappast hade gått av marken där
uppe, de fick svälta, och de blev slagna och illa hanterade
på alla sätt. Det gick inte an, att tiggarungar såg välfödda
och glada ut.

I samma ögonblick, som hon fick se barnen hela och
sunda, skulle hon bli sig lik igen. Men att säga detta till
Karl-Artur! Det fick hon inte. Han skulle fundera ut det
på egen hand.

Vilken som helst karl där hemma i Medstubyn skulle ha
förstått, att det var detta, som plågade henne, och han skulle
ha satt för hästen och farit till Ekshärad efter barnen i
morgon dag. Eller om han inte hade velat hjälpa henne på
det sättet, så hade han tagit henne vid håret och slängt

166

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free