- Project Runeberg -  Arbetets herravälde /
Ståltillverkningen i Förenta staterna

(1910) [MARC] Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Business and Economy, Americana, Railroads
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
151

STÅLTILLVERKNING I FÖRENTA STATERNA I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET [1]

(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12 Januari 1901).

Några skäl hvarför Förenta Staterna blifvit det förnämsta stålproducerande landet i världen. Jämförande priser på råvaran och ståltillverkning i detta land och utrikes.

ATT skrifva om ståltillverkning i Förenta staterna under det senaste århundradet är verkligen att börja från början. I Mr. Swanks förträffliga bok: »Järn i alla tidehvarf» lära vi, att myndigheterna i Pennsylvania så sent som 1786 lånade Mr. Humphreys 300 pund under fem år för att sätta honom i stånd att försöka förvandla stångjärn till stål »lika bra som i England». Så sent som 1810 frambragtes i hela landet endast 917 tons stål, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons, eller mer än hälften af det hela. Det är egendomligt att den gamla goda staten, som var själfva hufvudplatsen för tillverkningen, ännu lämnar ungefär samma procent. Till och med 1831 var ståltillverkningen endast 1,600 tons, en
152
summa, som sades motsvara allt som importerats, så att stålmarknaden för sjuttio år sedan delades jämnt med utlänningen. Men vid tillverkningen af detta stål användes cementeringsmetoden; degelstål kommer senare. Från 1831 till så nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i ståltillverkningen; totalproduktionen i Pennsylvania år 1850 var endast 6,000 tons, ännu hufvudsakligast cementstål. 1840 började Isaac Jones och William Coleman att tillverka stål i Pittsburg och rönte stor framgång. 1853 tillverkade Singer, Nimick & Co. med fördel gjutstål till sågar, verktyg, maskiner etc.; för samma ändamål bearbetade 1860 Hussey, Wells & Co. amerikanskt järn till stål af prima kvalitet som jämn produkt. Och 1862 upprättade Park Brothers & Co. det största hittills kända stålbruket, och flera hundra engelska arbetare införskrefvos för att tillförsäkra bolaget framgång. Denna firma använde också amerikanskt järn. Alla dessa affärsföretag funnos i Pittsburg.

Därefter blef täflan med det utländska stålet ganska skarp, tills inkräktaren slutligen tvangs att lämna fältet. I början kunde europeiska fabrikanter afstjälpa sitt öfverskott på utländsk botten och tvinga de amerikanska fabrikanterna att för hela sin tillverkning nöja sig med de ytterligt låga priser, hvilka inkräktaren endast accepterade för en obetydlig del af sitt. Den, som behärskar en gifvande inhemsk marknad, kan med stor fördel inkräkta främmande marknader. Under de senaste åren är det den amerikanske fabrikanten, som afstjälper sitt öfverskott på europeisk botten. Eröfra först den inhemska marknaden, så kommer den utländska till er af sig själf, lyder regeln i den internationella handeln.

Då jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park, återföres jag i minnet till mina gossår. Som springpojke vid telegrafstationen i Pittsburg har jag lämnat dem månget telegram och med stolthet emottagit en igenkännande nick af dessa
153
min ungdoms stora män. Hvar och en af dem stod så tydligt för min blick, då jag nedskref hans namn, som om vi ännu stode i daglig förbindelse med hvarandra. Om de började tala i nästa rum, så skulle jag kunna urskilja hvarje röst, innan ordet var uttaladt. Alla äro nu borta med undantag af den yngre af bröderna Singer, som ännu är min kompanjon och vän. Dessa äro stålets fäder i Förenta staterna. De »hafva gjort staten en tjänst». Frid öfver deras aska!

Det var icke förrän 1864 som revolutionen i ståltillverkningen nådde till oss och järnåldern började ge vika för den nya Kung Stål. Detta minnesvärda år tillverkades vårt första bessemerstål; och stål, som hittills kostat sex à sju cents pr skålpund, har sedan sålts för mindre än en cent pr skålpund, under det att stål-»billets» till hundratusentals tons sålts, »tre skålpund stål för två cents». Till detta stål åtgår för hvarje skålpund två skålpund järnmalm, upptaget och transporteradt öfver land och vatten, 1,000 mil, ett skålpund koks, hvarför erfordrats ett och ett tredjedels skålpund stenkol, upptaget ur grufvorna, förkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett tredjedels skålpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140 mil, så att tre och ett tredjedels skålpund råmaterial har bearbetats till ett skålpund stål och erbjudits kunden för två tredjedelar af en cent, tre skålpund för två cents eller 15 dollars för 2,240 skålpund = en ton.

I fall jag uppmanades att förklara huru detta mirakel utföres, skulle jag icke kunna det, ty jag kan icke frigöra mig från fruktan att något misstag föreligger och att en affär, som åt en otacksam allmänhet lämnar denna dyrbara metall till så lågt pris, snart måste komma i klämma. Det skulle ovillkorligen gå därhän, i fall detta ytterligt låga pris räckte för en längre tid eller för alla sorters stål. Det finns icke tillräcklig profit för att täcka risken af att sälja tre skålpund
154
stål för två cents. Men några af Förenta staternas största affärsföretag, som äga egen råvara, egna skepp och egna järnvägar samt äro mönstergillt inrättade och skötta, kunna sälja till detta pris, som icke lämnar något kvar till utdelning eller ränta på insatt kapital. Räntan uppgår till omkring två dollars pr ton och öfverskrider denna summa i de flesta fall. Förluster vid tillverkningen, olyckshändelser och reparationer samt vid försäljningar skulle beräknas till två dollars pr ton.

Detta låga pris möjliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning. Bessemerstålet sattes upp på konungatronen, och ingen monark tycktes vara så säker på en lång och obestridd regering; synnerligast sedan bessemerprocessen blifvit fullständigad af ett ungt geni, min vän Sidney Gilchrist Thomas, som upptäckte basiska defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde användas vid tillverkningen af bessemerstål.

Många sammanstämmande orsaker ha möjliggjort priset på stål-»billets» till 15 dollars pr ton; den förnämsta är automatiskt maskineri, hvari Amerika utmärker sig. Att tillverkningen pågår utan afbrott är nästa orsak. Verkstäder, som äro 1,100 à 1,200 fot långa, bli vanliga; i dessa kommer råvaran in genom den ena ändan och utgår ur den andra fullt färdig, utan att en hand rört vid den och ofta till och med utan afbrott, utom för ny upphettning. Det talas nu om planer till nya fabriker i en sådan skala, att ett landområde på en och en kvarts mil erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lång. Ett hufvudvillkor för billig produktion är stor skala. Fabriker, som tillverka ett tusen tons stål om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik, som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar. Den skapar ångskeppet på 20,000 tons och järnvägsvagnen på 50 tons. Förbättrade maskiner och användningen af elektricitet som drifkraft samt det nya
155
af- och pålastningsmaskineriet äro alla bidragande orsaker till stålets prisfall.

Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog bör glädja sig åt att icke ha minskats, och det är lönen för det arbete, som utföres af människohand. Den har stigit och synes vilja stiga ännu högre. I ett af de största stålbruken var förra året genomsnittsaflöningen pr man — inberäknade alla pr dag aflönade arbetare, gossar och maskinister — högre än fyra dollars om dagen under trehundraelfva dagar. Ju färre arbetare som behöfvas, dess mindre blir arbetskostnaden pr ton och — tvärtemot den ofta uttalade åsikten — dessa arbetare stå just som arbetare betydligt högre än förr. Det är ett misstag att tro att människor bli endast maskiner; arbetaren från forna dagar skulle icke kunna sköta nutidens invecklade maskineri eller motsvara krafvet på intelligens och raskhet.

Om någon för fem år sedan frågat vårt lands stålfabrikanter, huruvida det fanns någon möjlighet att bessemerstålet kunde finna en rival, skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: »Aldrig!» Men en af de tusen, som varit mera förtrogen med nyare uppfinningar, skulle varit mindre bestämd och kanske antydt, att till och med bessemerprocessen kunde finna en rival.

Fördelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkänts af åtminstone en firma, hvars representant hade sett den tillämpas utrikes. Cooper, Hewitt & C:o tillkommer förtjänsten att ha gjort första experimentet med den i Förenta staterna. Detta var 1868. Men den större kostnaden vid tillverkningen af detta slags stål inskränkte dess användning. Det var först vid upptäckten, att Thomas basiska process lämpade sig förträffligt för »open-hearth»ugnen, som martinstålet fick rang bredvid bessemerstålet. Det första basiska »open-hearth»stålet i vårt land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead år 1888. I
156
öppen härd tillverkas numera två slags stål, det sura och det basiska. Det senare är mycket billigare än det förra, ehuru det till och med är renare, enär den basiska processen fullkomligt aflägsnar alla »oarter». Basiskt »open-hearth»stål ersätter numera på många ställen svenskt järn, äfven till hästskor. Pansarplåt förfärdigas däraf. East-Riverbron bygges af surt stål, hvarför ett högre pris betalas; men detta kommer sig endast däraf att ingeniören icke är mottaglig för bevis. Den stora fördelen för Förenta staterna af den basiska metoden är, att våra enorma upplag af starkt fosforhaltig järnmalm kunna användas till stål, under det att bessemermetoden i den amerikanska tillverkningen kräfver jämförelsevis fosforfattiga malmer, på hvilka tillgången är ganska begränsad. Ståltillverkningen i öppen härd är i ständig tillväxt.

Sålunda har järnåldern, som slutade under förra århundradet, efterträdts af bessemerstålåldern, hvars regeringstid räckte endast trettiosex år, med början 1864, och som nu träder tillbaka för att lämna plats åt Siemens »open-hearth»stålåldern. Tillverkningen i öppen härd har numera i Storbritannien långt företräde för bessemer, och jag tror mig våga påstå, att det blir samma förhållande i Förenta staterna.

Försvinnandet af bessemeråldern har framkallat de södra staterna som en blifvande ståltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i marknaden, emedan dess malmer äro olämpliga för bessemerprocessen, men troligen visa sig passa för »open-hearth»processen. Förrän Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig faktor på detta område.

Stålets nuvarande medelpunkt utgöres af en kvadrat mellan Pittsburg och Wheeling, nordväst till Lorain, åt öster till Cleveland och åt söder tillbaka
157
till Pittsburg. Inom detta område tillverkas mest stål. Ensamt Allegheny — Pittsburg inberäknadt — tillverkade 1899 nästan en fjärdedel af allt tackjärn i Förenta staterna, nästan hälften af »open-hearth»stålet och nästan 39 procent af all slags ståltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle bli undanträngd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i förhållande till hela Västkusten. Chicagos ställning som stålfabrikant är redan försäkrad. Det stora landet i sydväst visar icke benägenhet att tillverka stål i vidare utsträckning. I medlet af förra århundradet utgjorde de östra staterna ståltillverkningens egentliga hemort. Till och med i Pennsylvania tillverkades hälften af dess stål öster om Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gått snabbt åt den region, som kallas »Central West» och som har Pittsburg till sin medelpunkt. Öfverflyttningen af de stora Lackawanna järn- och stålfabrikerna i Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstålbolagets lysande triumfer i pansarplåt, kanoner och smiden som specialitet — hvilket gaf det en särskildt framstående ställning — äro bevis på att Östern icke är någon lämplig plats för tillverkning af vanligt stål. Historien om stålfabrikerna i Troy är ett annat bevis. Det finns ett undantag på denna marsch västerut — Harrisburg i östra Pennsylvania, som fortfarande är en framgångsrik och betydande tillverkningsort. Marylands-stålbolaget vid kusten har förmånlig export, men ännu viktigare för bolagets framgång är dess skeppsbyggeri, hvartill platsen på grund af tidvattnet är synnerligt välbelägen. Intet tyckes antyda, att medelpunkten för ståltillverkningen i detta land kommer att rubbas i det nya århundradet. Det är, som sagdt, i Centralvästern, och där tyckes den komma att stanna.

Men till och med där verka krafter, som kunna föranleda viktiga förändringar. Städerna vid sjöarna längs norra gränsen af centralvästerns region
158
tillväxa snabbt; de äga fördelen af ytterligt låg transportkostnad till sjös och genom Wellandkanalen samt kunna lasta direkt på Europa. Men största betydelsen ha de låga fraktsatserna på Eriekanalen under mer än halfva året. Dessa ådraga sig uppmärksamhet, synnerligast sedan man gjort försök att slå ihop stambanans alla linjer till ett direktorat för att kunna fordra högre fraktsatser. Lackawanna järn- och stålbolagets förläggande af sina verk till Buffalo visar tydligt dragningen till sjöarna. Järnvägssammanslagningens politik lägger otvifvelaktigt an på att gynna de södra hamnarna och New York. Skillnaden mellan tre cents pr hundra för Baltimore och två cents för Filadelfia öfver New York visar, att trafiken fortfarande söker dessa hamnar och att New Yorks andel af skeppshandeln alltjämt minskas. Men det är icke antagligt att staden eller staten New York underlåter att försvara sin ställning genom det vapen, som New York äger framför alla de andra staterna i sin vattenfarled från sjöarna till New Yorks hamn. Jag tar detta för afgjordt och förutsäger en stor utveckling af stålindustrin i denna del af centralvästern, som ligger längs södra stranden af Eriesjön och som har den billigaste transportvägen till New York.

Ett af de utmärkande dragen för det nya århundradet är återgången till sjötransport för tyngre varor. På insjöarna finnas redan skepp, som lasta 7,000 tons. Pråmar skola göra regelbundna turer på Ohiofloden och på den utvidgade Eriekanalen samt äfven på kanalen från Chicago till Mississippi. Många andra sjövägar skola öppnas för transport af stål och stålfabrikat till en tredjedel, ofta en fjärdedel af fraktsatserna på järnväg.

Det är knappt troligt att någon bättre eller billigare metod för ståltillverkning står att uppnå, eller att stål utan förlust kan säljas billigare än två cents för tre skålpund. Det tjugonde seklet med alla sina
159
kommande underverk skall troligen sluta med stålltillverkningen då som nu i öppen härd. Det ser icke ut, som om någon förbättring vore möjlig.

De senaste åren ha bevittnat exporten af vårt stål till andra länder. Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan försökt att fylla hela världens; icke endast i stål, utan i tusen och en andra artiklar, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af stål. Den billiga tillverkningen ökar dess användning i en utsträckning, hvarom vi knappast kunna bilda oss en föreställning. Ett exempel härpå af de många, som kunna anföras, är att för tre år sedan användes icke en ton stål till järnvägsfraktvagnar här i landet; nu användes tusen tons stål dagligen ensamt för detta ändamål. Järnmalm- och kolgrufvorna i Storbritannien bearbetas till det yttersta, och ändock ökas icke förrådet mycket. I Tyskland är det på samma sätt med undantag af att där finnas några mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall priserna stiga, hvilket är antagligt. Ryssland har icke spelat någon vidare roll i stålindustrin; om landet vid århundradets midt kan fylla sina egna behof, är det godt. Utom i Förenta staterna, England och Tyskland tillverkas obetydligt stål. Förhoppningarna på Kina och Japan i detta fall komma nog på skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke öka sin tillverkning mycket öfver den nuvarande, så att Förenta staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsställa världens behof. Vårt förråd af järumalm räcker att motsvara all efterfrågan åtminstone under århundradets första hälft; hela århundradet hvad koks angår. Utan tvifvel komma nya lager att upptäckas innan de nuvarande äro uttömda.

Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål från republiken till många delar af världen — hvilken export år 1900 beräknades till 129,000,000 dollars — bli så stor, att den bildar ett nytt kapitel i stålets rekordslående historia.
160

Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet, har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.

Republikens ställning som stålfabrikant kan skildras i få ord: År 1873, således för endast tjugosju år sedan, producerade Förenta staterna 198,796 tons stål och Storbritannien 653,500 tons, mer än tre gånger så mycket. Tjugosex år senare, år 1899, tillverkade republiken två gånger så mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade 10,639,857 och 5,000,000 tons, en åttafaldig ökning för monarkien och femtioenfaldig för republiken. Förenta staterna tillverkade nästan 40 procent af all stålproduktion i världen, hvilken uppgick till 27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.

Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka mera stål än hela den öfriga världen tillsammans.

Farväl då, Järnålder! Hell kung Stål och lycka åt republiken, medelpunkten i hans rike, där han sitter på sin tron och utför sina stora underverk!


[1]Med stål menas ej längre det härdbara järn, som ännu för några årtionden sedan därmed betecknades, utan benämningen stål omfattar nu för tiden allt järn, som under framställningen varit i flytande form, såsom bessemer, siemensmartinsjärn o. d. under det att hvad som endast varit halfflytande, såsom lancashire o. d., fortfarande kallas järn. Ett stålfartyg är sålunda ingalunda gjordt af härdbart stål utan af helt mjukt järn.

Ö. a.


The above contents can be inspected in scanned images:
151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160

Project Runeberg, Tue Dec 12 00:36:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/arbherra/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free