Arbetets herravälde / Lefnadsomkostnaderna i Storbritannien (1910) Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Americana, Business and Economy, Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

LEFNADSOMKOSTNADERNA I STORBRITANNIEN I JÄMFÖRELSE MED FÖRENTA STATERNA

(Ur »The Contemporary Review», September 1894)

Priset på lifsförnödenheter i England och Amerika. Hvarför amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som äro förmenade engelsmannen.

OM någon tillfrågades i hvilket fall rörande Förenta staterna engelsmännen äro mest på villospår, skulle det icke vara oberättigadt att svara: Angående jämförelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det gamla och det nya landet.

Det skulle antagligen kräfva både tid och möda att söka rubba en så allmän uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hög engelsk auktoritet, att »Förenta staterna skulle vara ett fullständigt Eldorado för arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore så höga.»

Det är lätt att visa huru en sådan uppfattning kunnat uppstå. Engelsmannen kommer till New York och hyr ett åkdon, som flera timmar väntat på ångbåten; man affordrar honom ett orimligt pris; han beställer en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare än hemma. Han erfar att priset på kläder, beställda af importeradt tyg, är äfven mycket högre, och dessa omständigheter göra ett starkt intryck på honom, därför att de äro de första han mottager. Då han vid hemkomsten tillfrågas, hvarpå han stöder sin åsikt, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna än hemma, framhåller han

162

oföränderligen dessa tre exempel och stannar där. Men dessa utgöra icke de hufvudsakligaste utgifterna ens för resande, ännu mindre för invånarna. På frågan, hur han fann hotellpriserna, erinrar han sig, att det kostar mindre i republiken, där priserna i de bästa hotellen belöpa sig till fjorton à aderton shillings pr dag — det senare priset det högsta i New York. För detta har han ett bekvämt rum och alla måltider — frukost, lunch, middag och kvällsvard. Han drar sig också till minnes, att han knappast kunde fått en sådan middag på hotell Metropole i London för samma summa af aderton shillings, som alla måltiderna och ett rum kostade i New York. På frågan, hur han fann reseomkostnaderna, räknar han efter litet och finner att priset är litet mer än hälften, första klass, äfven inberäknadt sofvagn. Det billigare priset på järnvägsresor och hotell uppvägas icke af extra betalningen för droskor och utländska viner. Den främmande köper inga kläder och om han är klok följer han amerikanarnas exempel och använder hotellets omnibusar eller de elektriska spårvagnarna; och sällan, om någonsin, beställer han en cab, som icke är en amerikansk institution. Men om den resande önskar hyra ett ekipage pr dag, vecka eller månad, eller för åkning till teatern eller en bjudning, så är priset därför icke dyrare i New York än i London — fyrtio eller femtio pund i månaden, efter öfverenskommelse, och tolf shillings för en droska pr afton. För en åktur i parken en eftermiddag är priset på en vagn med två hästar till och med lägre i New York. Det är ett obestridligt faktum, att reseomkostnader — inberäknadt alla nödvändiga dagliga utgifter — äro mycket dyrare i Storbritannien än i Amerika. Men detta inverkar endast på de få resande, vanligen förmögna personer, och är af ringa vikt. Det väsentligaste är huru lefnadsomkostnaderna ställa sig för massan af folket, för löntagareklassen i de två länderna.

Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet

163

arbetare — handtlangare inberäknade — har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts — den högsta auktoritet vi äga — ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och Amerika sålunda:

Inkomst 300 doll. till 450 pr år			Inkomst 450 doll. till 600 pr år
Utgifter	Amer.	Engl.	Utgifter	Amer.	Engl.
Lifsmedel	64	81	Lifsmedel	63	78,75
Kläder	7	7	Kläder	10,50	10,50
Hyra	20	13	Hyra	15,50	10,37
Bränsle	6	7	Bränsle	6	6
Diverse	3	3	Diverse	5	5
Summa	100	111	Summa	100,-	110,62

Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till 50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig. Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien — fjorton gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.

164

Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75 cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna, utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka komma under rubriken: lifsförnödenhter — framför allt på ett tullfritt frukostbord.

Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste transporteras.

Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.

Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7 procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i — till och med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det, likasom hon använder ylleunderkläder af samma

165

slag. Därför beröres arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan köpas för två eller tre pund — just samma pris som i Storbritannien.

Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet, sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden, »jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,» svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till partipris. Detaljpris är 6 dollars.» — »Det är bra. Skicka hem den.» Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så

166

fint som det den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.

När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror 338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna belöpte sig endast till 35,500,000 dollars — och då priset per meter af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de dyrbara utländska varorna.

Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade 28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen — under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande mängd.

Hvad siden angår, så ha vi följande siffror för 1890: tillverkning i amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000. Det kan med säkerhet antagas, att priset på det importerade sidenet per meter var dubbelt så högt som på det inhemska, så att mer än fyra meter af amerikanskt siden köptes mot en af det utländska.

Medan vi uppehålla oss vid ämnet om kläder, vill jag anföra två exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med många tjänare vistas en del af hvarje år i England. Tjänarna resa fram och tillbaka och ha sålunda tillfälle att köpa sina kläder, stöflar och skor etc. antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjänarna fortfara att köpa kläder i det gamla landet. De kvinnliga tjänarna

167

finna, att de göra billigare inköp i New York. Men alla köpa sina skodon i New York.

Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn tillbringar en del af hvarje år i Skotland. Den duktiga, sparsamma husmodern brukade förr förse sig och barnen med kläder i Glasgow. Vid sina senaste besök har hon icke köpt något på denna sidan, och jag hörde henne anföra som skäl härför, att hon köpte billigare kläder — i synnerhet åt barnen — i New York än i Glasgow.

Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade i uppdrag af regeringsdepartementet att undersöka priserna i Förenta staterna och Storbritannien och afgaf för några år sedan följande rapport:

»Hvad kläder och manufakturvaror i allmänhet angår, så finner jag, att bomullsvaror äro fullt ut lika billiga i Förenta staterna som hos oss. Shirting och lärft till samma pris som våra äro i synnerhet öfverlägsna i kvalitet, så vidt jag kunnat döma af artiklar, som varit till salu i detaljaffärer. Muslinsunderkläder för damer äro af mycket finare beskaffenhet och billigare i Förenta staterna. Icke heller kan jag finna, att herrskjortor af bomull äro billigare här. Om fabriksydda kängor och skor gäller detsamma. Hvad själfva utförandet och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angår, så finner jag att Förenta staterna är öfverlägset i tillverkningsmetod. Detta är sant såväl i fråga om kläder som om kragar, manschetter och liknande artiklar.»

Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset på många artiklar fallit mera i Förenta staterna än i Storbritannien. Detta prisfall har varit så stort, att priset på bessemer, tackjärn och stål-»billets» är lägre i Pittsburg än i Middlesborough; det har gjort att amerikanska mattor kunna säljas i England; det har lockat amerikanska skeppsbyggare att begära tillåtelse att göra anbud på de nya engelska

168

krigsskeppen och Clyde’s förtroendemän att köpa sitt nya, väldiga mudderverk i New York. Det har också satt den amerikanske fabrikanten af åkerbruksredskap i stånd att nå den engelska marknaden och stenbrottsägare att skicka granit från Maine till Aberdeen.

Nästa rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, är »bränsle». I allmänhet sagdt, är detta mycket billigare i Förenta staterna än i Storbritannien. Om vi jämföra New York och London, så erhåller New York antracitkol lika billigt som London bituminöst kol. Det förra ger minst dubbelt så mycket värme och säges lämna tre gånger så mycket. I de tätast befolkade delarna af Förenta staterna öfverskrider priset på kol icke två dollars pr ton. I de stora västra Pennsylvania- och Ohiodistrikten är det icke mer än en och en half. Amerikanaren förbrukar mera kol under vintern, dels på grund af det kallare klimatet och dels för den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som går till bränsle, ställer sig lika — d. v. s. sex procent.

I England tillskrifver man tullen de antagna högre lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta, högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike; 4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer. Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika, som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall förändras eller ens

169

modifieras, huru mycket det än talas om en tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria i konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i båda länderna.

Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke längre af tull på den utländska varan.

Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af 5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för 12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för 30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras numera i stor mängd.

År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000 dollars i båda fallen.

Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars exporterades, glas och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver 10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver 1,000,000 dollars.

Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste

170

— i motsats till Storbritanniens — alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890 till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var icke fullt hälften så stort — 4,100,000,000 dollars.

Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den utländska handeln aftaga.

Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna? Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat — långt därifrån.

Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.

Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter, synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som dessa

171

främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj förra året, paralyserade landets affärsrörelse för tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.

Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände. Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året, svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling, förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet — ett förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor af Atlanten i en icke aflägsen framtid.