Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XIV. Om den kyrkliga makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv. XIV. Om den kyrkliga makten. 246
samlingen, för fridens skull; böra
dessa dock icke pålägga
samveten några streck och snaror,
såsom föreskrefve de nödvändiga
gudstjänster. Så lär oss Paulus,
då han sägerr »Så blifven nu
ståndande uti den frihet, med
hvilken Kristus oss friat hafver, och
låten eder icke på nytt fångas
under träldomens ok» *. Därföre
måste bruket af sådana utvärtes
stadgar lämnas fritt, blott att
förargelse undvikes, på det de icke
må anses såsom nödvändiga
gudstjänster. Så hafva ock apostlarne
förordnat mycket uti församlingen,
som sedermera och med tiden
blifvit förändradt; de hafva ock
ingen stadga gjort i den akt och
mening, som skulle den icke
kunna förändras. Ty aldrig hafva de
beslutit något emot sina egna
skrifter och lära, hvarest de på det
högsta ifra för, att man icke må
besvära församlingen med den
inbillningen, att de af människor
gjorda stadgarna äro nödiga till
saligheten.
Detta är en enkel förklaring af
människostadgarna, nämligen att
vi veta, att de icke äro några
nödvändiga gudstjänster, och att
man likväl bör hålla dem efter
lägenhet förutan vidskepelse för att
förekomma hvarjehanda
förargelser. Samma mening hafva
jämväl många stora och lärda män
uti församlingen haft. Vi se icke
heller, hvad våra motståndare
kunna invända häremot. Ty det är
visst, att dessa Kristi ord: »Den
eder hör, han hör mig» **, tala icke
om några människostadgar utan
äro fastmera däremot. Ty
apostlarne få icke här mandatum cum
libera, som de kalla det, det är
en lüllkomlig, fri och oinskränkt
makt och myndighet, utan de få
här en särskild befallning till att
icke förkunna sitt eget ord utan
Guds ord, det är, apostlarne hafva
fått det vittnesbörd, att vi skola
tro dem, icke på deras eget utan
på en annans ord. Ty Kristus
vill med dessa orden styrka och
stadfästa oss, såsom det ock var
nödigt, på det vi må veta och
vara alldeles försäkrade, att det
ordet, som predikas och
förkunnas genom människor, är en Guds
kraft, och att ingen må söka sig
eller förvänta något annat ord af
himmelen. Därföre kunna icke
dessa orden: »den eder hör, han
hör mig», förstås om några
människostadgar. Ty Kristus fordrar,
att de måtte så lära, att han själf
måtte genom deras mun hörd
varda, ty han säger: »han hör mig».
Därföre vill han, att hans ord och
röst måtte höras och icke några
fåfänga människostadgar. Dessa
trösterika ord, som på det
kraftigaste styrka och stadfästa vår
lära samt inbegripa den härligaste
tröst och hugsvalelse för alla
bedröfvade hjärtan och samveten,
uttyda nu våra motståndare om
sina fåfänga och dåraktiga
stadgar, om olika slags mat och
kläder m. m.
Så anföra de ock detta språk:
»Våren edra lärare lydiga, och
följen dem» ***. Detta språk
fordrar, att man skall vara
evangelium hörsam och lydig, ty det
gifver icke biskoparne något eget
herravälde utom evangelium. Icke
heller böra biskoparne göra några
stadgar eller förordningar, som
äro emot evangelium, ej heller
uttyda sina stadgar emot
evangelium. Ty när de det göra, då
förbjuder evangelium, att man skall
* Gal. 5: 1. " Luk. 10: 16. *** Hebr. 13: 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
