Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Under begreppet idrott sammanfattas
vanligen två helt skilda ting. Om den
motionsidrott, som i all stillhet torde utövas av
tämligen stora folkgrupper, har i regel ingen annat
än gott att säga. Men den nytta som
lagerbiträdets simkvällar, skolpojkens orienteringar
och hemmafruns tennistimmar gör för sina
utövare får också kasta ideell glans över den
många gånger ovärdiga cirkus, som deri
avancerade tävlingsidrotten utgör. Där rör det sig
i stället ofta om ett fåtal naturbegåvningar,
som med sina prestationer sätter en åskådande
eller vadhållande publiks lidelser i uppror.
Det är om den senare sidan av saken, som
Ivar Ahlstedt skrivit sin idrottsxoman
"Matchen". Han låter oss under en lördag—söndag
följa den lilla klick hårdtränade artister, som
bildar ett fotbollslag i en av de högre serierna.
Skildringen är objektivt hållen och låter
därigenom en del av de välkända avigsidorna
framstå desto tydligare: idrottsklubbarnas
plats-anskaffning, st järnkulten, den hårt tränades
nervositet. Slutligen utmynnar den i en frän
bild av publikens kast mellan exaltation och
förtvivlan under matchens gång. Ahlstedt plockar
osökt in olika aspekter på den stora
tävlings-idrotten och dess verkan på de människor, som
sysslar med den. Han förbigår emellertid dess
enda påtagliga förtjänst för befolkningens
flertal : att beundran för de stora förmågorna kan
stimulera till utövande av en smula
motionsidrott.
Ahlstedt gör läsaren bekant med ungefär halva
Eriksvikskamraternas A-lag, vilket i bokens
början just står inför en avgörande
kvalifice-ringsmatch till Allsvenska serien. Hans tes tycks
vara densamma som tränaren Kalle Svenssons:
laget är de enskilda medlemmarna även
psykiskt, deras humör och stämning avgör
resultatet i lika hög grad som kondition och
sam-spelthet. Man kan möjligen tycka att han för
att illustrera detta (och motivera matchens
utgång) låtit väl mycket hända på en enda
lör-. dagskväll. Om man följer laguppställningen
från vänster, så bedras vänsteryttern just av
sin fru, vänsterinnern blir frälst, centern lockas
av en kättjefull naturflicka att försova sig och
målvakten förälskar sig mera vardagligt.
Trådarna flätas emellertid skickligt ihop när
matchen närmar sig, och referatet av denna är av
god Jerring-klass.
Ur konstnärlig synpunkt är "Matchen" habilt
och fingerfärdigt hopsatt, med många
träffsäkra detaljer. I fråga om
människouppfattningen är den kanske en smula för enkel.
Ahlstedt ser sina personer rätt ytligt, och när han
ibland vill tillämpa sina djuppsykologiska rön
låter han vederbörande börja tänka på någon
avgörande barndomsupplevelse, vilket inte
alltid kan ske så osökt. Mest övertygande är
kanske den försupne sportjournalisten i
Eriksviks-Posten. Det porträttet och den omständigheten
att det skildrade laget förlorar gör att man
kanske drar sig något för att kalla "Matchen"
en ren underhållningsroman, vilket annars
ligger nära till hands. Åke Runnquist
Unga berättare
Owe Husåhr: Gör mitt mörker ljust. Norstedts
1945. 10:—.
Gösta Pettersson: Från tolv till tolv.
Steins-vik 1945. 5:50.
Owe Husåhr, enligt uppgift en man på
några och tjugu år, har med sin roman "Gör
mitt mörker ljust" genomfört något så
vanskligt som en studie i en själssjukdoms förlopp.
Porträttet av bondsonen Thomas Basekow, som
på grund av den smygande sinnessjukdomen
fått avbryta sina studier i Uppsala och sedan
vårdats sju år på hospital för att med tiden
— efter fåfänga försök att skapa friskhet inom
sig — duka under för demoniska och
förstörande makter, är en tavla som skulle kunna
utställas på vad han själv kallar Lidandets
Salong. Det är i själva verket fråga om ett med
noggrannhet, kraft och talang utfört porträtt:
hela tiden förnimmer läsaren Thomas
Base-kows gestalt som intensivt levande. I de långa
monologer han för får vi en inblick i hans av
syner och röster hetsade själsliv. De sjuka
krafterna gör sina framstötar och sitt
förstörelsearbete periodvis — men de åtminstone till
synes friska intervallerna tenderar till att bli
allt kortare. Thomas Basekow, som ärvt sin
sinnessjukdom från moderns sida, är ingen
passiv och uppgiven natur: han försöker
uppbåda all sin kraft för att nå kontakt med det
friska livet. Det representeras för honom först
och främst av godsägardottern och målarinnan
Ingrid Beeus, som av kärlek till Thomas är
beredd till stora uppoffringar för honom. Med
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
