Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
egen kärlekssaga varade en omedveten
halvtimme, men hon blev bränd. Detta är
situationen vid första aktens slut, en situation som
författaren utan att rubba den likväl godtar
först vid slutet av tredje. Under mellantiden
har hon svårt att acceptera det som hon redan
fattat, att våren gäller andra. Hon trakasserar
det lyckliga äktenskapet, smågrälar och utövar
psykisk press en smula tills de unga tröttnar
och hon själv måste inse att det inte tjänar
något till. Clarisse inverkar inte på
förhållandet mellan Gilberte och Maurice, hon bryter
inte sönder något som kan helas på nytt och
få nya dimensioner eller förbli brutet. Ett
obetydligt missförstånd, som man får veta är
ett missförstånd utan att det klaras upp, ger
inte någon högre relief åt de ungas känslor.
Clarisse är inte inbegripen i någon konflikt
med de unga, hon snurrar runt i sin egen
känsla, som de andra negligerar till den grad
att de inte märker den. På så sätt har pjäsen
bara en roll, och den ställer ytterligt stora krav
på framställaren. Teaterns tvära pjäsbyten på
sista tiden har förmodligen inte gett andrum
för tillräckliga repetitioner, och Esther Roeck
Hansen hade inte lyckats slipa till en riktig
människa. Nu hade hon det ju särskilt
besvärligt redan i första akten, då hon samtidigt måste
bevaka sin djupa urringning och Clarisses
tomma värdighet. Men hon hackade sönder,
betonade och skruvade på replikerna förgäves
sökande en levande klangbotten. Att finna en
sådan tycktes för den delen vara utom
mänsklig förmåga, och såtillvida hade man
överseende. Bernard har läst "det outsagdas teater"
av Maeterlinck och Tjechov men lyckats byta
ut det sensibelt vältaliga mot det pretentiöst
underförstådda. Knepet att den ene, slagen av
att den andres replik närmar sig huvet på
spiken, staccato upprepar den eller åtminstone
de sista orden blev upprepat krokben för både
Clarisse och Gilberte. Särskilt Clarisse hade det
också svårt med det luftiga djupsinnet av typen
"man glömmer ofta för att man vill glömma".
Agneta Lagerfelt spelade inte teater av högre
rang, men i den uppskruvade omgivningen fick
den friska charmen hos en Strandvägsflicka ett
befriande skimmer. Något djupare känsloliv
gav hon inte intryck av, men om författaren
anser, att man springer hem till sin mamma
och säger att allt är som "en hemsk dröm" och
"tror mamma, att jag någonsin kommer att
glömma den senaste dagen och natten", då man
tror att maken gett sig av till en annan, då kan
det vara svårt nog att återge trovärdiga
känslor. George Fant gjorde det hela otroligare än
nödvändigt genom att spela en roll i första
akten och en annan i de följande (detta kunde
regissören ha lagt märke till), men båda
rollerna gjorde han med en okonstlad ton, som
ställde honom litet vid sidan om pjäsen.
Redan första scenbilden ställde pjäsens
diagnos. Genom denna banala modeplansch och
fadda italiabild borde man knappast vänta sig
en levande vind. Sven Alfons
Film
Brita i grosshandlarhuset. Åke Öhberg.
Europa Film.
Åke Ohbergs Brita träder ut ur det trista och
hederliga torpartjället precis på samma sätt
som en gång Anna Lans och Marta, men den
här gången slipper man lyckligtvis Kungsgatan.
Visserligen blir man heller inte särskilt glad
åt lyxvåningen vid Strandvägen, vars
amorin-prydda trappuppgång blir medelpunkten för en
ganska otrolig social cirkus, men filmen är på
det stora hela ganska hederligt hoptråcklad.
Dock hade det säkert inte skadat att använda
lite mer av Beijers satir — Öhberg är alldeles
för snäll mot sina svenska brackor, och alldeles
särskilt störde detta i det danska avsnittet. En
och annan husmor med hembiträdesproblem
torde också småle åt berättelsens placering i
nutid —- självfallet borde man använt sig av
kostym. Fant—Dahlbeck ger ganska gott
illusion av det omaka paret som binds ihop av sitt
ömsesidiga förakt, men fru Dahlbeck har fått
så mycket rosor att hon säkert också tål att höra
att hon kunde varit mindre stereotyp i vissa
scener. Pavane
Kris. Ingmar Bergman. Svensk Filmindustri.
Ingmar Bergman är en uppslagsrik
teaterman, en ung man med idéer och energi att
förverkliga dem. Hans namn är också knutet till
en av de betydelsefullaste svenska filmerna,
"Hets", vars manus han skrev. I denna nya
en-stavigt benämnda SF-produkt är han inte bara
författare (med stöd av en Leck Fischer-pjäs)
utan också regissör. Det är en ny gest från
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
