Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
vande jättestadens födslovåndor. Redan på tåget
lär hon känna den välklädde och pratsamme
provryttaren Drouet. Efter en kort tid av
förödmjukelser — som inneboende hos en gift
syster och som underbetald arbeterska i en
skofabrik — bryter Carrie upp ur den torftiga
miljön och blir Drouets älskarinna. En ny, till
synes eftersträvansvärd verklighet öppnar sig
för henne, men hon märker snart hur ihålig
den i själva verket är —- den första stora
illusionen brister. Under Drouets resor uppvaktas
hon av Hurstwood, en man i medelåldern,
hovmästare på en av Chicagos vräkiga lyxkrogar.
Han lever i ett olyckligt äktenskap och lyckas
slutligen lura Carrie med sig i en desperat flykt
med New York som mål. Till en början väntar
hon sig ganska mycket av Hurstwood och hans
värld, men även denna förhoppning visar sig
vara en illusion. I den större staden har
Hurstwood inga vänner, han saknar möjligheter att
göra sig gällande. Hans ekonomi försämras och
han förfaller hastigt; efter ett par år är han
utblottad. Fattigdomen ger den impuls som
resulterar i Carries yttre framgång: hon söker in
som statist vid en av millionstadens många
revyscener och avancerar snabbt till stjärna.
Hon bryter förbindelsen med Hurstwood, men
trots sina ytliga segrar finner hon ingen mening,
ingen tillfredsställelse, ingen kärlek. Hennes liv
formar sig till en räcka illusioner, som hon
i tur och ordning genomskådar — "vid ditt
fönster skall du drömma om en lycka du aldrig
får erfara". Drouet dyker upp på nytt i en
kort scen; han är sig lik: omedveten om
drivkrafterna i det egna jaget, fylld av
meningslös, missriktad vitalitet. Han representerar den
självgoda genomsnittstypen, för vilken
ythand-lingarna och de därmed förbundna tingen i sig
själva bildar en fullgod livsmening. Hurstwood
sjunker till det lägsta sociala bottenskiktet och
slutar sitt liv i ett slött självmord. I hans gestalt
har författaren med förkrossande följdriktighet
visat hur värnlös en av allt att döma kraftfull
man kan bli då han förlorar det stöd som en
samhälleligt god ställning utgör.
Lika lite som ett koncentrerat referat kan
förmedla intrycken av bokens
människoskildring med dess balanserade sammansättning av
obarmhärtig analys och rik medkänsla, lika lite
kan det ge någon uppfattning om den styrka
och den bredd, med vilken Dreiser här målar
90-talets Amerika. Hans sakkunskap är
förbluffande självklar, han tycks ha
förstahands-erfarenheter av allt han skriver om, han rör
sig med samma säkerhet i de mest skiftande
miljöer, liksom han i samma grad övertygande
skildrar helt motsatta människotyper. Man
känner den instängda doften i arbetarhemmens
sjaskiga tristess, man får vandra med de
arbetslösa längs New Yorks nattliga gator och
uppleva den djuriska ångesten i
barmhärtighetsinrättningarna och natthärbärgena, man får se
både fram- och frånsidorna av lyxrevyernas
grannlåtsvärld, man får lära känna
små-fabrikernas pressande helveten och
medelklassvåningarnas välordnade burar, man får
uppleva en vintrig spårvägsstrejk i Brooklyn.
Stadsskildringarna är genomförda med kraftiga svep,
de bildar en tyngande, hotfull ram kring såväl
människomassorna som individerna, kring de
kollektiva livsyttringarna och kring "själens
obotliga ensamhet".
"Syster Carrie" är i alla avseenden, även
konstnärligt, överlägsen "Jennie Gerhardt",
Dreisers elva år senare utkomna
kvinnoskildring, och i viss mån uthärdar den en jämförelse
med "En amerikansk tragedi". Det man nu
kanske mest imponeras av är det pulserande
liv som likt en tung flod strömmar genom
boken, den skälvande ödsligheten, inte bara
hos individerna, utan hos hela den amerikanska
samhällskroppen efter de första ytliga
lyckodrömmarnas förintelse.
Av de prosadiktare som verkligen förtjänar
att läsas hör Dreiser onekligen till de mest lästa
och uppskattade, inte minst inom
arbetarklassen här i landet. Kanske beror det på att han
tidigt lärde sig den svåra konsten att kunna
älska människorna utan att blunda för deras
ömklighet. Gustaf Rune Eriks
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
