Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING
till den starka och kraftiga dalkullan, som mycket riktigt
hade infunnit sig för att smaka på välfägnaden, och bad
henne åtaga sig uppdraget. Hon lyfte brickan utan minsta
tvekan, varpå husjungfrun rullade en servett om handen och
gick med henne in i salongen för att tillse, att en rätt
ordning iakttogs vid kringbjudandet.
En uppasserska med sin bricka brukar ju i vanliga fall
inte tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet. Men i
samma ögonblick, som den ståtliga kullan i sin färgrika
dräkt inträdde bland de svartklädda begravningsgästerna,
drogs allas blickar till henne.
Karl-Artur Ekenstedt vände sig mot henne, han som de
andra. Ett par sekunder stirrade han på henne utan att
förstå, men därpå störtade han fram till henne och grep
tag i hennes bricka.
— Du ska inte gå och bära en bricka i detta hus, Anna
Svärd, sade han, för du är min fästmö.
Den vackra flickan såg på honom halvt med ängslan, halvt
med glädje.
— Nej, nej! Låt mig vara, tills det här är färdigt! sade
hon avvärjande.
Alla gästerna hade vid detta laget samlats i stora salongen.
Där såg nu biskop och biskopinna, landshövding och
landshövdingska samt alla andra hur husets son tog brickan ifrån
dalkullan och ställde den på ett närstående bord.
— Jag upprepar det, sade han med höjd röst, du ska
inte bära någon bricka i detta hus, för du är min fästmö.
I detsamma hördes en hög, genomträngande röst.
— Karl-Artur, tänk på vilken dag detta är!
Det var överstinnan, som hade ropat. Hon satt högst uppe
i rummet i en stor soffa, såsom det ju är de sörj andes
företrädesrättighet. Framför sig hade hon ett tungt divansbord,
och till höger och vänster om henne satt vördiga och
korpulenta fruar. Hon försökte att bana sig väg ut på golvet,
men detta tog tid, därför att hennes grannar var så
upptagna av det, som skedde i andra ändan av rummet, att de
inte ville flytta på sig.
Karl-Artur hade tagit kullan vid handen och släpade
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
