3 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - A - AGE...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

AGE

AGE

— Fn. ægiligr, adj. förskräcklig, fruktansvärd;
n. agaleg, fht. egislih, adj. förfärlig, mht.
egelich, eislich, fsax. egeslic, id.

Ageligt, aglit, adv. a) förskräckligt,
fasansvärdt. Kl., öl.; b) utmärkt,, förträffligt. »Aglit
rart,"’ utomordentligt bra. Öl. — N. agale, adv.
förskräckligt, förfärligt.

Ager, adj. varsam, rädd, lättskrämd.
»Fogeln ä ager», svår att komma på skotthåll. Fl.
(Kimito).

Förarga sej, v. r. högligen förundra sig.
Kl., bl.

AGARN, s. akarn.

AGEL, aglastång, m. vagnstång. HI. — Jfr
bay. eichsel, f. id.; d. dial. agle, v. n. vackla,
runka.

AGENÅT, agönåt, adv. baklänges. »Falla
agenåt.» Hs. Åtanåt, fitäbak, id. Hs. Jfr ang, angest.

AGG 1, adj. afvig. »Agg sia,» afviga sidan. Nb.,
vb., mp. »Agsia,» id. Hs. (Db., Bj.). — Agug,
1) afvig.; 2) baklänges. »Ho gjåkk agug från en,»
hon gick baklänges från honom, d. ä. hon ville
(eller kunde) icke stå honom emot. Hs. (Bj.).

AGG 2, f. 1) bakvatten, motström; det vatten,
som i en elf går emot strömen, i synnerhet
invid landet; äfven vattenhvirfvel nedanför ett
vattenfall. Nb., vb., åm. Agga, f. id. Vb.
Aggåström, m. id. Vb. (Skellefte.) ; 2) våg, som
drifves mot stranden. »Sätt int båten i åväders
sidon, så aggon driver ’an på steinan.» FI. (Öb.); 3)
vågens återfall, hafsvåg, som från land slår
tillbaka. "Aggen tog ut honom.» Hs. Agga, f. id.
Neckens magt kallas aggä. G. — N. ag n.,
»bølgegang, søgang;» jfr sanskr. ag, att hastigt gå.

Agga , v. n. ro baklänges, stryka,
mynda. Åm.

AGGA, v. a. 1 1) förarga, reta, göra ondt. Kl.
Agg. Vb.; 2) oroa. Vg.

Agg, aggig, adj. retsam , grälig, vresig. HI.
— Fn. agg, n. gräl, träta; n. agg, n. oro,
förtret; agga, v. a, oroa, ängsla.

AGITO, adj. vida kunnig. Vb. — Fn. ágætr,
ryktbar, berömd; af á, alltid, géta, omtala.

AGJODHT, el. ÅGJORDHT, adj. mogen.
»Korna jär agjodht,» komet är moget. Vb. — Fn. gerr,
(p. p. af géra), absolutus, consummatus.

AGLI(G), adj. vacker, angenäm. Dl. Jfr eglen.

AGLIT, adv. medelmåttigt. Dl. (Ihre.)

AGN 1, (pl. agn), n. 1) fiskyngel, små fisk. Sdm.,
nk., vg.; 2) lockbete på krok för fiskar.
Skriftspr. — Fn. o. n. agn, n. id.

Agna, el. Ägna, v. a. 1 sätta agn eller
lockbete på krok för fiskar. Ög. (Ydre.) Agna
(angna), id. Hs. (Db., Bj.). Angän (ipf. angnä), id.Vb.

AGN 2, f. Ett spikevedsträ säges »klyvas på
agn,» när klofvet går genom alla årens lager (»på
börst» UI.), men på flask, när det ena lagret
afskalas efter det andra (»pä fless» UI.). Vg., og.

AGNAGJUTA , f. 1) qvarnränna, (qvarndamm ;
2) afdelt, inhägnadt rum. Kl. S. gjuta.

AGN-BLÄSO (def.-on), f. eg. agn-blåserska;
dryfta, vanna. FI. (Öb.)

AGN-BRÖ(D), n. bröd af agnar, hvilka siktas
och i badstuga torkas, samt derefter uppblandas
med en ringa del mjöl. VI. (Elfd., Fryksd.).

AGNLÄTT, adj. (om säd) som blifvit hvit
på agnen af frost eller torka. HI. Jfr fn. litr,
m. färg.

AGRE, m. hafre. V). (Finnskog.) Hager, id. Jtl.
(Hallens s:n, enl. R. Dybeck) Ager, Avena fatua.
Ö. Dl. Liot~’agä’r, ljot-’agär, id. Dl. (Elfd.,
Mora, Våmh., Orsa.). S. liot.

Agerbröd, n. hafrebröd. Dl. (Elfd.).

Agertuppa, f. hafre-ax. Ö. Dl.

AGSÖNNES, adv. bakfram. »Går du agsönnes,
så faller du agenåter.» Hs. Jfr agenåt.

AHÄLLA, s. a, 1.

AIS’, v. n. resa orolig till och ifrån. FI.
(Ner-pes, Öb.)

AJA SEJ, v. r. 1 klaga, jämra sig. Vg. Aja se.
Sm., bl. Aja, åja sej. Ög., åm.

AJGANES, comm., tillhörande huset, eget folk
)( Lajgänes, comm. legohjon. »Vör har aln
lajgänes.» G.

AJKONN, aikw’onn, m. ekorre. Dl. Ikur. FI.
— Fn. íkorni, m. id.

Ajkónn-låja, f. ekorrebo. Dl. (Elfd.).

AJKA-RUKKÄ, rutten ekved. G. Fn. eik, f. ek.

AJMÄ, v.n. 1 utdunsta ångor.G. Immla, v. n. id. Kl.

Ajm, m. 1) ånga. G. Åjm. Bl. — Fn. eymr,
m. id.; 2) vinddrag, minsta flägt. S. G.

AJN, (f. ain, n. ajtt), adj. och num. en. Vb., g.
Ajn, ain, ein, ojn, oin (f. ajna, aina, eina, ojna,
oina, n. ajt, ait, eit, ojt, oit). Sm. Ejn (i. ej, n. ejtt).
Jtl., Jenn (f. je, n. jett). Dl. Ajn (f. ajn, n. ajtt)
Sk. (Bjäre). — Moes. ains, fn. einn (f. ein, n. eitt),
nht. ein, lat. unus, flat. oenus, oinus, id. Jfr en 1.

AJN 2, f. en: Juniperus communis. Jtl.—sk.
(Bjäre h.). — Fn. einer, m. id.

Ajna, v. a. 1 beströ med enris. Sk. (Bjäre h.).
Ajne. Bl. (Östra h.).

Aines-knakå, f. torr gren eller rot af ene.
S. G. Aines-kraklå, f. G. (Fårö).
Ainäkrakä f. id. G. Jfr krake.

AJN-BJÄLLING, s. ball.

AJNK (1. ajntj), f. enka. Vb. — Fn. ekkja, f. id.

AINKUM, adv. förgäfves. G.

AJNLETT, s. lita 2.

AJNMELÄ, n. pl. samtal mellan fyra ögon. G.
— Fn. einmæli, n. pl.

AINMATTE, adv. när man äter fisk eller kött
utan bröd; när man äter ett enda slags mat. S. G.

AJNSINNT, adj. egensinnig. Vb. — Jfr nht.
einsinnig, id.

AJNSNAPÄ, f. morkulla. G.

AJNSTYDING, m. gammal ungkarl. G. — Fsv.
enstöþingr, m. enstöding, som är ensam; fn.
einstœdingr, m. som är blottad på vänner och hjelp;
einstødr, adj. ensam, (som står ensam, ein, stødr,
af standa, ipf. stód, conj. støða).

AJNSYL, adj. envis. G.

AJNTRÄTEN, ajnträtu, adj. envis, enträten.
Vb. Ajntreten. G. Enträtten. Sm. Enträ. Vg. —
Fsv. enthrætten, entrætin, id. (S. S. I, 127; III,
96); thrætten, id. (L. c. I, 103). Jfr trätten.

AINVARLIHAIT, f. enslighet. »Åi min
ainvarlihait,» i min enslighet. S. G.

AJN-VITTRA, f. årsgammal tacka, som ej fått
lam. G. Jfr ajnävitter.

AJNÄ, adv. ännu litet. »Kom hit litet ajnä.» G,

AJN-ÄTEN, adj. som vill hafva bättre mat än
andra, äta bättre än andra. Vb.

AJNÄ-VITTER, m. gumse, en vinter gammal.
G. — Fn. vetr, m. vinter. Jfr envintring.

AJN-ÖGD, adj. enögd. Vb. Jen-ögd. Dl. Enyed. Sk.
— Fn. eineygr, nht. einäugig, einäuge, fht. einougi, id.

AIRIKR, nom. pr. Erik. G. (F).

AIS, m. is. Dl. — Fn. iss, m., nht. eis, n. id.

Ais-ikkel (pl. -klär), m. is-pigg. Dl. (Våmh.)

AlS-KOKU, f. isflinga, isstycke. Dl. (Elfd.).

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Mar 25 18:56:29 2008 (www-data) (download) << Previous Next >> http://runeberg.org/dialektl/0033.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 3 Author: Johan Ernst Rietz Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Comments? \|