- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
4

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - AIS...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ais-kóv, m. istapp. Dl. Mora). Jfr kov.

AJSA, f. eldhög, en hop med glöder i spisen.
Vg. — Fn. eisa, f. a) gnista, glödande aska; b)
eld. S. ysle.

AJSADER, adj. gången i ax. ”Ruen ä ajsader.”
Bl. (Gemskögs s:n).

AJSEL, m. 1) axel, skulderblad. S. Sk.; 2) axel
på en vagn, hjulaxel. S. Sk.

Ajsel-skav, n. tjära, smörja kring axeln på
ett hjul. S. Sk.

Ajsel-skinne, f. jernskena, hvarmed en
vagnsaxel förstärkes. S. Sk.

AJSK, adj. ful och stygg. G. — Nht. eisch,
adj. ful, stygg; ns. aisk, id. (Br. W. B. 1, 8),
aisch, id. (Schütze, holst, idiot. 1, 27;
Schambach, 6); jfr gr. αἶσϰος, n. skam; stygghet,
fulhet; αὶσχρός, adj. stygg, ful.

AITAR, pl. bitar, stycken. ”Stainen gar äi
smutar å aitar,” stenen går i smulor och bitar. S.G.

AJTEN, adj. salig. ”Far ajten,” salig far.
”Hans ajten,” salig Hans. G. — Fn. heitinn,
kallad (hädan), ɔ: afliden; n. eiten, eid, salig,
hädankallad; jfr skr. ita, gången, p. p. af i, att gå.

AJTER, m. etter, var i sår. G. — Fn. eitr,
n. a) etter; b) var i sår; fht. eitar, mht., nht.,
eiter, id. Jfr fht. eit, m. eld, eiten, v. n. brinna; så
framt det ej bör härledas af fn. éta, v. a. äta,
moes. itan, id., hvilket är förhållandet i slav. :
jœd, mat, jato, id.; jadi, gift. S. edder.

Ajter-päusä, m. eg. etterpåse; argsinnt
menniska, i synnerhet om barn. G.

AJTUL, ajtel, ätel, m. körtel i fett kött. N.G.
Ettel, ertel, m. id. Vl. — Fn. eitill, m. a) körtel
i kött; b) knast i trä; (troligen af fn. éta, v. n.
äta); n. eitel, körtel.

AJÄMMER, m. klagan, ständig jämmer. Kl. —
Jfr fn. á el. æ, adv. alltid; fe. a, id.

AKA 1, (ipf. ok, sup. akit), v. n. & a. köra,
åka. Vg., sm. Akä (ok, aki). G. Aka (ok, äkiđ
[ätjiđ]
). Dl.Åka (ok,åkt). Ög. Aka el. aga (ipf. ok,
og
el. agte, p. p. aken el. agen). Sk., hl. Aga
(ok, aget).
Bl. — Fsv. och fn. aka; d. age; lat.
age-re; jfr skr. ag, att gå.

Aka 1, (pl. akur), f. skacklar på en
kubbvagn (”vagnsväd”). Dl. (Elfd.).

Aka 2, f. litet lass. Sk. — Fsv. aka, f. körsel.

Ake-slää el. ageslää, f. åksläde )(
Myggsläde, f. gödselsläde. Bhl.

Akje, n. lappsläde. Åm. Akkj, n. & f. Vb.
Akkja, f. Nb. (Ö. C). Akkja (l. attja) f. Jtl.
— Fin. akkia.

Böi-aka, f. by-körsla. G.

Flytt-åka, f. körsla till hjelp för de
flyttande vid fardagen d. 14 Mars. S. Ög.

Thors-aka, f. thordön, åska; föråldradt. G.
— Fsv. toraakt, n. id. ”Kom eth stort toraakt
oc liongeller oc slo nidher halffth tomith.”
Sv. Pr. L. nr LIX, s. 168. (Handskr. på
Linköpings gymnasii bibl.).

Timmer-åka, f. körsla till hjelp vid timrets
framkörande till byggnad. S. Ög.

Åka, f. 1) liten lastsläde. Vl., ul.; 2) åkdon,
fordon. Vl. (Elfd.). Åke. Kl. — Jfr gr. ὄχος,
fn. eyki, kördón.

Åkety, åketoj, n. fordon, vagnar, skrindor. Sm.

Äkka 1, v.n. 1 resa, färdas. ”Äkka te sta’n.” Sk.

Äkka 2, f. 1) körsla med hästar (eller oxar),
som utgöres af en frälsebonde till herregården
eller af en hemmansegare till kyrkoherden utan
särskild betalning. Sk., hl.; ög. Deraf dags-,
fere-, lång-, mög-, skjuts-, skóvs-, stads-,
torv-äkka.
Sk., hl.; 2) gångedagsverke.
Breväkka. Sk.; 3) hop, mörja, röra. ”Han har råkat
ut för e fali äkka. Han har e svår äkka å dras
mä.” Sm. (Östbo) ; 4) vagnsspår. Sk. (Herrestad);
5) skidspår. Jtl.

Äkke-lag, n. skjutslag, reserv-lag. Hl.

AKA, f? orenlighet (eg. i ull.). G. Jfr aa.

AKARN, n. ollon. Vg. Agarn. Sk. Akarn, agane.
Bl. Akare, agare. Hl. Aken. Sm. (Vestbo).
Ekern. Sk. (Onsjö). — Fn. ákarn, d. agern, swz.
achern, fht. eichila, fe. äcern, acorn, e. acorn, id.;
jfr moes. akran, n. frukt.

Akarna-skrika, f. nötskrika. Bl.

A-KAST (pl.-ar), n. flöte. G.

AKAVEN, adj. 1) hetsig, ifrig, djerf. Kl.; 2)
krånglig, vresig. Sk. (Enl. Klinghammer). —
Fsv. akafvin, akæfvin, adj. a) häftig. (Rietz, Karl
Magnus Saga) ; b) trägen. S. S. I, 103; fn. ákafr,
ifrig, hetsig.

Akavet, adv. oförmodadt skeende, hastigt
påkommande, alltför hastigt, brådt. ”Dä kom så
akavet på. Dä va alltför akavet ad komme mä ded.
Dä ä inte så akavet. Vuse akavet (el. akaved)”,
växa hastigt. Sk. Akavingens, adv. id. Sk. — D.
dial. akavet, id.; fn. ákafa, adv. häftigt.

ÅKER, m. åker. Vg., sm., bl. Aker, akr: G.
Ager. Sk., hl.— Fsv. aker el. ager; fn. akr, fe äcer,
fht. achar, acchar, nht. acker, lat. ager, gr. ἀγρὸϛ,
id. Ursprungligen synes, såsom Grimm anmärker
(D. Wb. I, 172) detta ord hafva utmärkt
betesmark, äng,. (alltså af fn. aka, v. n., lat. agere),
dit boskapen drifvits på bete, och sedermera vid
öfvergången från herdelifvet till åkerbruk erhållit
bemärkelsen af det plöjda, uppkörda och besådda
fältet i motsats till ängen.

Agerhöna, f. agerhöns, n. pl. rapphöna,
rapphöns. Sk., hl., bl. Aker-hyns, åkerhöns,
kornknarr. G. — Fn. akr-hœna, d. ager-høne, n.
äkre-høna.

Agerkål, m. Brassica campestris. Sk., hl. —
D. agerkål, n. åkre-kål.

Aker-löd, f. åkerren. Bl. Jfr fsv. löt, f.
pascuum.

Akermanni, f. def. sädesärla. G.

Ekra, f. 1) igenlagd åker, åker som får ligga
i linda att beväxas med gräs. Dl. Ekra, egra,
äkra, äkkra,
f. id. Hl. Äkra, f. id. Bhl. Äkkra,
f. id. Dls., vg. Egra, f. id. N. Sk.; 2)
ingärdad liten äng. Sk. — Fn. ekra, f. åker; n. ækra,
f. åker, som är utlagd till äng.

AKER 2? klöfverfärg i kort. Hs. (L—m).

Akerknekt, m. 1) klöfverknekt; 2) sprätt. Hs.

AKK, m. mager häst. Vg., hl. (Skällinge, Värö).

Pels-akk, m. en dålig häst, blott värd att
pelsas eller huddragas. Hl. — Fn. eikr, eykr,
m. arbetshäst; (jfr lat. equus); gael. o. skot. each,
häst; hindost. haik, id. Jfr eik, ankarkula.

AKKA, v. a. 11) qvälja, oroa. ”Samvetet akkar.”
Hs.; 2) ångra, vilja hafva tillbaka. Vb.

AKKERKULA, f. fotknöl. Hs. (Db., Bj.)
Åkerkula. Hs. (Jerfsö). — Fn. ökull el. ökli, m. id.
Jfr ankel.

AKKO, (def.-kon), f. litet fönster, glugg t. ex. i
en badstuga. ”Släpp opp akkon, så röikjin
(röitjin) gar ut”. Fl. (Öb., Nyl., Ål.). Akkå,, f. en
mindre glugg-, eller skåpformig nisch uti en spisel
eller kakelugn, vanligen kallad mur-akkån, f. def.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free