- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
6

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ALA...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


hebr. יאד jalad, peperit; jfr skr. vrd’, växa.
tilltaga i ålder, ard’aj, att föröka, nära.
        Anm. af ala hafva vi i vårt skriftspråk alster,
alstra, ålder, älska,
m. fl.

ALA 2, v. n. smått låga, flamma upp; om
nästan utslocknad eld. Kl.,sm.,bl. Ala opp, id.
Ala, arla, ana, id. ”Kolen alar under askan.”
Kl. Alas, v. d. id. ”Dä alas ell nu.” Sm.
(Uppviddinge.) — Fn. ala, v. a. upptända. Isl. Bibl.
Lev. 6: 12. ”Præsturin skal hvern morgun ala
elden a þvi”.; fe. ælan, id; fn. eldr, m. eld;
aldrnari, m. anföres (S.E. II, 486) bland
benämningar på elden; jfr Völusp. 51: ”geisar eimr
við aldrnara”, eld rasar mot eld, ɔ: eld härjar
överallt; fe. æled, eld: d. dial. ålm, adj. eldig,
liflig; fn. olmr, adj. rasande; georg. ali, låga.
Latinska ordet olere, att växa, synes ursprungligen
hafva betydt: upptända, såsom man har någon
anledning att sluta af adolescere. ”Adolescunt ignibus
aræ”. Virg. Måhända är, såsom Ihre (Gloss. S. G.
77) antager, fn. ala, upptända, samma ord som
ala 1, i hvilket fall ursprungliga betydelsen vore a)
upptända, och de deraf härledda: b) föda, uppföda;
c) gro, växa; d) frambringa. Det synes ej heller
osannolikt att lifvets början, födelsen, förliknas med
elden; man ser ock att den gamle Varro (de
lingua L. 8: 10) härleder ignis (eld) af gignere,
att föda.

Al-pylter, pl. kakor bakta på glöder. —
Låkakor, f. pl. id. Sm. (Vestbo).

ALA 3, v. n. pissa; om fäkreatur. Dl. Hala,
id. Sk. (Ingelstad).

Al, (aal) m. kreaturs piss. Nb. (Calix), fl. (Öb.)
Al, äl, ärl. Åm. Al, m. kreaturs piss,
gödselvatten. Sdm. (Björkviks s:n). Alen, m. def.
gödselvattnet, vätskan som rinner från gödselhögen.
Hl. Alvatten, n. gödselvatten. Alpuss, m.
ställe der gödselvatten samlar sig. Sdm.

Blo(d)halning, f. blodpissning; om kreatur.
Sk. (Frosta, Ingelstad).

Ko-adel, m. ko-piss. Ög. — D. dial. ale, v. n.
att pissa; om boskap; addel, aiel, ael, al,
gödselvatten, som flyter från kostallen; ns. adel,
eddel, aedel,
(Br. W. B.) nfris. ael, æel, id.; fe.
adele, f. smuts, orenlighet, atl, lotium, adeliht,
adj. coenosus, adelseád, cloaca; ns. âdeln, ”mit
mistijauche oder flüssigem koth besudeln,”
(Schambach, 1); bay. adel, m. gödselvatten, adeln, v. a.
”mit jauche düngen” (Schmeller 1, 26); walach.
udul, lotium; kelt. addail, fæces. Leibnitz,
Celtica, 84.

ALA 4, (pl. alor el. aler), f. dragstroppar i en
sele. Vl.,dls. Alder, pl. selstroppar. Åm. Ala, m.
selstroppe; den rem som trädes genom skakeln och
hvari selstickan sättes. Nb.,vb.,mp. Ala, f. id. Dl.
Om i st. f rem en jernhasp begagnas, kallas den
al-ösp, f. Vb. — Fn, ál, ól, f. skinnrem.

ALABARKARE, m. 1) förträfflig menniska, en
person som utmärker sig i något fall. Nb. (Pite,
Lule), åm. Alabarkar, m. id. ”Hä var’n alabarkar
dill å arbeit å dill å fäläs.” Vb.; 2) oduglig
menniska; ironiskt. Åm. – Ordet är möjligen befryndadt
med dial. barka, v. n. springa.

ALA-BYSKJE, (ala-bystje), n. coll. små alskog.
Fl. (Ingo). Jfr alarullå.

ALA-BÅSKA, m. albuske. Fl. (Ingo).

ALA-KNÖJS, ala-knöjs, m, 1) utväxt på
alträdet; 2) öknamn på en liten skrumpen eller
puckelryggig menniska. ”Inga dogd han alaknöjsjen ti
skåomahkare; han gjáord så ohöfloga skåonar;
thom ä komplehkt kwarhoggna framman.<h1></h1>”<h1></h1> Fl. (Nyl.)

ALA-RULLA, ala-rulå, ala-ryllå, f. albuskar;
små alskog. Fl. (Ingo.)

ALAS, v. d. roa sig, prata, narras. Åm. Älas, v. d.
id. Hs. Alas, jälas, id. Åm. Aljäs, v.d. id. Jtl. — Jfr
fsv. ale, spe, gäckeri; fn. hjala, v. n. sermones
serere, confabulari; s. Spegels Gloss., s. 3.

Alster,? sjelfsvåld, narri. Sk.

Älbot, m. den som vill gerna leka med ngn. Dl.

ALBOGE, m. armboge. Ög. (Gullbergs h.).
Albugä. G. <sc>Albue.<sc> Sk., bl. Abugå. Dl. Alboe.
Hl. Albåse. Bhl. — Fsv. alboghi; fn. albogi (af
alin, arm, beygja, buga, att böja); fht. elinbogo;
mht. ellenboge, elenboge; nht. ellenbogen; fe.
elboga; e. elbow; d. albue; n. olbogje, ålbogje,
armboge; wal. elin, vinkel, armboge.

Abbugå-knaul, m. armbogeknöl. Dl. (Våmh.),

Abbugå-lykja ( — lytja), f. armboge-veck,
vecket i krökningen mellan öfver- och
under-armen. Dl. (Våmh.). Abbygä-lykja. ( — lytja),
id. Dl. (Elfd.).

Allbue-spiss, m. spetsen af armbogen. S. Sk.

ALDAGS-KUST, m. hvardagsmat. G. — Fsv.
koster, kuster, m. mat; fn. kostr, id.

ALDR, oldr, auler, f. grå-al: Alnus incana. Vb.
Alder, arder. Hs. Arder. Vl., åm. (Långsele). Arre.
Vg.,ög.,sm.

ALDRA, v. n. 1 draga ut på tiden, vara
försumlig. Sdm. Jfr ardra.

ALD’R ÅT! låtsa icke om, bry er icke! ”Ald’r
åt, faddjin! jer e en som int e hai.” Fl. (Öb.).

ALDRINGEN (n. — et), adj. allsingen. Bhl., vg.,
ög.,kl.,bl. Allringen. Sm.

ALD-SKRÄIKA, f. nötskrika. G. — Fsv. aldin,
n. trädfrukt, ållon ; fn. aldin, n. trädfrukt.

ALE, coll. n. en hop af alar, skogsdunge af
alträd. Vg. Alle, id. Sk. (Ingelstad), kl.

ALG (def. — in), m. sjel-hanne. Fl. (Öb.,
öarne i Qvarken.)

AL GRÄS, n. Spiræa Ulmaria. Ul. (Rosl.).
Ali-gräs, id. Fl. (Öb.).

ALIKA, aleka, f. 1) kaja. Sk., hl., bl., — D.
allike; 2) dumt och tillgjordt fruntimmer;
skällsord. Sk.,bl.

ALI-KÅMB’L, m. alknopp. Fl. (Öb). Jfr kummer.

ALJER, ett slags ljuster, jernredskap med långt
skaft, hvarmed ål pä sjöbottnen under is
fångas. Ög., hl. (Åljern ?).

AL-KÄRRING, f. honan af alfogeln: Anas
glacialis. Sdm. Alla-källing. G. Jfr alle-gubbe, alpese.

ALL, adj. 1) mycket trött, utmattad (af arbete
eller ålder.) Nb., vb., mp., hs. ”Han ä så all, att
’an int orkar någå.” Fl. (Nyl.).; 2) alldeles
förbi, slut. ”Dä ä allt”, det är slut. Hs.,mp.,ög.,vb.
”Maten, säden ä all.” Kl. ”Drikken ä all”, det är
slut med drickat. Vl. — Få samma sätt i fsv.;
Cod. Ascab. n:o 191, in f:o (Arna Magn.
handskriftsaml. i Köpenhamn):
”Nu ær thz alt, sagde stekaren tha han swalt,
Hwi mon jak swa hikka, læt vtj ok giff mik drikka;”
3) död; a) om boskap. ”Kon blev all.” ”Hestin
ä all.” Hs., ul., sdm., nb.; b) om menniskor. Hs.
(Norrbo s:n), sdm. — Fn. allr, adj. omnis, totus;
verđa allr, omkomma, förgås; (Gróugaldr, stroph. 5);
vera allr, vara död. Håvarðs saga Isfirðngs. Hol.
1756, 4:o, s. 57; n. all, utmattad, trött; död.

ALLAR, pl. sänken under fisknät. Fl. (Ingo s:n).
Jfr hallar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free