- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
110

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DÅR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2) bedraga. "Han dårar se sjelv". Sm.; 3) spå
ondt. "Göken dårade mej", säges när man
hörer göken första gången om våren på
fastande mage. Hs.—sk.

Dårad, adj. narrad, lurad. Kl.

Dårhet, f. dårskap. Sm. (mindre brukl.).
Fsv. darhet, darheit, f. id. Spec. Virg. s. 86;
S.F.S. 5, 120.

Dårli(g)t, adv. dåraktigt. Sm. (mindre
brukl.). Fsv. darlika. S.S. 1, 181.

DÅRG n. 1) barr, granris. Åm. Dårg (dårj),
n. granbarr, hackadt granris. Vb. I Mora
kallas granris grårajs, n.; tallris, tåll-rajs, n.:
2) smolk, agnar, afskräde, sopor, skräp. "Som
dårg", ganska ymnigt. Ul., fl. (Nl.). Jfr lapp.
duorga, qvistar af trän; tuorg, id.

Dörga, v. a. 1 täcka med granris. Åm. (Ihre).

Dörj, dörje, n. coll. ris. Endörje, grandörje,
talldörje,
n. en-, gran-, tallris. Åm.

Farstu-dörje, n. granriset i förstugan.
"Tjeen på farstudårje", tjena på granriset i
förstugan, säges ordspråksvis: a) om dräng, som
tjenar hos en enka för ringa lön, i hopp om
ägtenskap och dermed följande förmoner af jord
eller förmögenbet; b) om piga i enahanda
förhållande till en enkling eller ogift bonde. Vb.

Spåndörje, n. coll. spåndynga. Åm.

DÅRGA, 1) v. n. 1 a) med skyndsamhet och
buller springa. G. Dorga, låta gå, låta bära af.
Fl. (Pargas i Nl.); b) gräla och föra oljud,
väsnas, träta. Dårga. Dl. (Elfd.). Dörga. Dl.
(Ohre). Dårja. Ög. Dålja. Kl., öl. Dårma.
Ul., ög. Dårjä (ipf. o. sup. -jä). Åm. Dårga,
dörja.
Sdm. Darg el. dårg (ipf. dårgä l. dargjä).
"Ja ha dargjä vä’n den gjänta, men hä gäll int’na".
"Han dargjä å larma hele dagen". Vb.: 2) v. a.
a) häftigt slå, smälla till. Ul. (Rosl.), fl. (Nl.).
"Ja ska dorg dä om örona". (Nl.). Dårgä, id,
G. Dörj (ipf. o. sup. dörjä), id. "Dem dörjä å
tröskä", de gingo på och tröskade dugtigt. Vb.;
b) öfverfylla en tunna med säd genom häftigt
inkastande. G. Jfr fn. dorga, jaga, sträfva efter att
nå något.

Dårg, dårgus, m. bullrande, stojande
menniska. Dl. (Åsen i Elfd.).

DÅRGÄNES, adj. öfverfull, bräddfull. G.
Dörgäne, adj. id. "Han ä dörgäne full". Dörrfull,
adj. id. G. (F.). S. dör, dörjen.

DÅRLUNDOT, dårlundota, dårlundå, s. dör.

DÅS 1, m. smalt ljus, dank. Hs. (Jerfsö).
Dåse, m. Jtl., vm., sm. (Östbo). Fn. dás, m.
smalt ljus; n. dåse, m. id.; jfr skr. dah, att
bränna.

DÅS 2, s. dös 1.

DÅSA SEJ, dåse, dåsig, dåsma, dåsmejs,
dåssmer, dås-måns, dåsna, dåsuger, dåssk,
s. dasa,

DÅTLIT, adv. ändtligen, för allt i verlden,
promt. S. G. Jfr fn. dátt, adv. utmärkt.

DÅTT, adj. rädd, förskräckt. "Bli dått", bli
rädd, illa vid sig. Jtl. N. dått, adj. öfverraskad,
angripen af förskräckelse eller förvåning; jfr fn.
dá, n. vanmagt, dåning. S. datta 2.

DÅVA 1, v. n. 1 1) utdunsta, ryka. "Jola
dåvar", säges då varma ångor vid annalkande
frost uppstiga ur jorden; 2) vara varmt,
qvaft, doft i luften. Nk. Dåva synes vara
beslägtadt med fht. dawjan, daujan, v. n. smälta,
töa; gudaujan, v. a. madefacere. (Graff 5, 233):
fe. þuvan, (þeóv, þeóvon, þaven), v. n. töa; þán
(smdr. af þaven), fuktig, våt; fn. þá, f. upptöande:
þeyr, m. töväder; jfr skr. da, att värma; dava el.
duva, m. hette.

Dåva f. dvala. "Björne ligger i dåva", Fl.
(Öb.).

Dåva-hågg, n. döfvande hugg, dödande slag.
Vb.

Dåven, adj. i) vanmägtig, anfallen af
mattighet. Hs. (Bj.), vl., vg.; 2) olustig. Vl.
Duven, id. Ul. Döven, id. Sk. (N. Åsbo); 3)
nattstånden, däfven. "Drikkat ä dåvet". Sk. Fn.
dofinn, adj. a)matt, slö; b) känslolös, overksam:
dofi, m. a) känslolöshet, domning; b) tröghet; n.
doven, adj. a) matt, slö; som förlorat sin kraft
eller smak: b) mörk, öfverdragen med tunga
skyar: om luften; c) trög, lat; d. doven, olustig;
fn. daufr, adj. a) slö, dum; b) nedslagen,
bedröfvad; c) döf; d) däfven, osmaklig: insipidus:
jfr moes. divan, att vara matt: skr. div, att
vara trög, sömnig. S. duven.

Dåvle (dáuvvle), adj. n. och adv. 1)
långsamt , dystert, otrefligt, tyst, ödsligt. Hs.
(Db., Bj.). Dåvlit, dystert. Ö. Dl. Dårli,
id. Mp (Hafverö): 2) mycket. "Dä va dåvvle
elakt, grannt". Hs. (Db.). Dåvligt. Hj. Fn.
daufligr, adj. bedröfvad, sorgsen; n. dauvvleg,
ledsen, ödslig, ensam.

Dåvuger, adj. qväfvande varm, dof: om
luften. Nk. Dåvug (n. -vut). Vm., ul.

Dåvlighet, f. uselhet. "Dä går som bara
dåvligheta". Hs.

Dåvna, v. n. 1 1) blifva kraftlös, mattas.
Vg., ög.; 2) blifva dufven, vara dufven. Sk.
(Ox.), nk. Fn. dofna, v. a. a) blifva stel; b)
blifva kraftlös, mattas; c) förlora sin kraft,
styrka; (om vin); n. dovna.

DÅVA 2, f, 1) stillastående vatten utan utlopp:
2) fördjupning i marken, der vattnet stannar. Hs.
(Hs.). (Bj.). Dava, f. fördjupning, däld. Fl. (Öb.). N.
dov, f. gungfly; fht. dåha, i. lera: argilla, testa.
(Graff 5, 104); moes. þaho, f. id.

DÅV-VÅlEN, adj. något döf. Hs. (Db.). Jfr
vuren och den ofvan anförda betydelsen af fn.
daufr. Roten är sannolikt dåva 1.

DÅV-VÅLN (dâuvwåuln), m. def. något hö
som lemnas åt kokreaturen för att mellan hvarje
mål stilla (döfva) hungern. Hs. (Bj.). Af sv.
döfva, v. a. hebetare (fn. deyfa, v. a. hebetare,
hebetem facere, af daufr, adj.) och vard, m. cibus.
Ordet är således beslägtadt med dåven.

DÅÅ, bekräftelseord. "Min dåå! Nej dåå!" Sk.

DÄ, pron. J, ni. Jtl. Dö, ni. Hj.
Objektformen heter dekkan, däkkân, ekkan, pron. eder. Jtl.
N. di, did, pron. J (när man talar till flera
personer); dikke, dikko, deke, dikkon, eder; jfr fn.
þit el. þid, J båda (dualis), acc. och dat. ykkr.

DÄ, de, pron. vanlig förkortning i st. f. det. I
dl. äd el. dä, i vb., nb. och öb. hä.

DÄEN, m. def. djefvulen. "Däen ska ta dej!"
Sk., bl. Dänen, m. def. id. Bl.

DÄGGA, v. a. 1 1) eg. gifva di: lactare.
Riks-spr.: 2) smeka, kurtisera; 3) klema. S. Sk. Fsv.
dighia, v. a. dia: mammam sugere. Cod. A. 49, f.
192; d. dægge, v. a. uppföda med främmande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free