- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
112

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DÄL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vacker, nätt; swz. doll, toll, adj. skön, välbildad;
ns. dull, id. (Schütze 1, 267); schwab, toll, adj.
vacker: "ein tolles mensch", ett vackert
fruntimmer; "ein tolles haus", ett vackert hus; "eine
tolle predigt", en vacker, uppbygglig predikan. (Schmid,
131); lit. dailus, habilis, elegans; lett, dails,
vacker; lit. dailyti, v. a. eleganter formare
(Dieffenbach, vergl. wb. 2, 667); wal. dillyn, elegans,
nitidus; jfr it. attillare, v. a. eleganter formare.

Dält, adv. bra. V. Dl.

DÄLA, dälda, s. del, däl.

DÄLA, s. dälä

DÄLLJA, dälla, s. dala 2.

DÄLPA (ipf. dalp, pl. dulpu, sup. dulpi), v. a.
omstjelpa, hvälfva, vända upp och ned. G. Dölpa
(sup. dulpi), v. a. id. Dl. (Venjan). Döpa (ipf.
döpte), id. Dl. (Elfd,). Dölpa (ipf. dalp, conj.
dulpe, sup. dulpet), v. n. Ög. Jfr fe. dëlfan
(ipf. dealf, dulfon, dolfen), v. a. gräfva.


Dulpa, f. fördjupning, håla på väg, i
synnerhet i följd af ojämnt snöfall eller vid mycket

körande med tunga lass. Vg. Dälpa, f. Vl.,

dls., vm. lpa. f. Nk. Dölpa, f. id. Vl. (Elfd.).

Jfr holl. dëlve, f. grop, graf.

Dälpig, adj. gropig, full med hålor; om
snövägar. Bhl., vg. (Skar.). Dälpu(g). Vm.

DÄLÄ, f. bräde. G. Däla (pl. -ler), f. Vl., bhl.
(Tjörn). D. dial. dæll (pl. dæller el. dæler), id.;
fht dil, dili, dilo (Graff 5, 133); mht. dil, m. &
f.; dille, f. planka, bräde. (Ben. 1, 331); nht. diele;
fe. dæl, dille; holl. deele; ns. dële, dele; skot, dail;
e. deal, id.; jfr. tildä.

DÄMI (ipf. dämt), v. a. dämma, göra dam,
fördämning. Vb. Fe. demman; moes.
faurdammjan; nht. dämmen.

DÄMME, n. damm, fördämning. Sk., hl.

DÄNA 1, adv. derifrån, borta. "Just som ja
skulle tala ve’n, va han däna". Vg., ög., kl.
Däna, dänna. Dls. S. dadan, dana, däna.

DÄNA 2, adv. der, derstädes. Äfven dänna,
dena.
Vb. Dännana, adv. der borta. Sm. (kring
Vexjö). Dänna, id. "Han står dänna; ho gekk
dänna åt". Ög. (Gullbergs h.).

DÄNGJA, dänga, v. a. och n. 2 1) slå med
eftertryck, gifva täta slag, slänga. "Ja dängde te
honom". Ul.—sk. I hs. och fl. (Nl.) dängja, i
mp. dängä. Dääng’ (ipf. dängd’, sup. dängt).
Vb. jtl., fl.(Öb.). Deeng (ipf. -gd), vårdslöst
kasta. Fl. (Öb.); 2) slänga, fladdra, fara af och an.
"Dä hänger å dänger. Dä slänger å dänger". Nk.
m. fl. "Svart hänger å rö dänger". Gåta. Fl.
(Öb.); 3) bulta (lin), torrbulta (lin). Hs. (Db., Bj.);
4) springa med långa steg. "Komma dängandes".
Mp.—bl. Dänga å, åsta. Kl. Dänga på. Sm.
Dänga å sta. Ög., sk. "Dänga i väg". Nk. Fsv.
diunga, v. a. slå, tundere. (VGL.); fn. dengja; n.
dängje; d. dænge, id.; e. dial. dang, att slå med
häftighet; ding, att piska; fe. dencgan, slå; mht.
tengen, tengeln, id. Det starka verbet tingan,
pangere, är förloradt (Grimm, gr. 2, 61); jfr gr.
ϑενεῖν, att slå; skr. tung, att slå; dang, id.; afg.
dâng, käpp, staf. S. dunka.

Blå-dänga, v. a. 2 slå blå och brun. Sm.

Dengje, n. slag. Wormsö, Dagö. N. dengsla,
f. pisk, stryk.

Däng, n. språng, springande med långa steg.
Kl.

Dängjil, m. slamsig person. Fl. (G. Kl. i
Öb.). Jfr dangla, pendulum esse.

Dängling, m. omsmidd och ånyo härdad
knif eller lie. Nb., vb.

DÄNI (ipf dänjä), v. n. 1) ropa högt; 2) larma
och träta. Vb. Jfr dängja.

DÄNKA, v. a. 2 stänka, befukta. Sm., sk., hl., bl.
D. dial. dønke, dynke, id.

DÄNN (f. daj, n. dätt), s. din.

DÄNTLAUS, dänntläus, dänntlöjs, adj.
förarglig i tal och åtbörder, oskicklig, dum. Jtl.
Däntlös, oskicklig, oanständig, fjeskig. Hj.
Ursprungliga betydelsen synes hafva varit: tandlös, den
som ej har tand för tungan; af fn. tönn, tand
(wal. dant; skr. danta; hindost. dant, id.) och
laus, adj. lös.

DÄNSKA, s. bänskas.

DÄRRTÄ, v. n. 1 säges då ett hallt kreatur
försöker att träda på det sjuka benet. N. G. Jfr
dätta 1, nippä.

DÄRVÄ, v. a. 1 1) förderfva; 2) förhexa.
"Russet jär därvadt". G. (F.). Fsv. derfva,
därfva,
v. a. förderfva. Alex. Magn, St. Rimkr. 207;
dervilse, f. förderf. Kon. Styr. 11, 144; fht.
derben, v. a. förderfva; mht. derben (darp, durben,
dorben),
id.; deraf mht. verdirben; nht. verderben,
id. (Ben. 1, 361).

DÄSEN, adj. tung af något, som kan bortgå
genom utdunstning eller torka. Vg.

DÄST, adj. andtruten. Hs. (Bj.). Fn. dæstr,
adj. trött, utmattad af arbete; dæsa, v. a.
utmatta, trötta.

DÄTTA, dätten, dätter, s. detta, dätta.

DÄTTA (ipf. dätte, sup. dätti el. dätte), v. n.
sakta röra vid någon. Åm. Fn. datta, v. n.
sakta slå.

DÄUS, adj. indecl. dusyskon. "A u B jär däus".
G. D. duus, id.

DÄVA TILL, v. a. slå till (med träklubba på
isen). "Däva fisk" eller eg. "däv fiskjen", säges
när man med en träklubba slår på isen midt
öfver en fisk, som deraf dör eller domnar och sedan
fångas. Præs. däver, ipf. däväd. Dl. (Mora).

DÄVEL, dövel, -n, m. djefvul. Sk. Däväl. Vb.
Dyvel. Sm. Fn. difill, djöfull, diell, m. (Hald.);
fe. deóful (deófl); ffris. diovil, divel; n. devel; e.
devil, id.; af gr. διάβολς.

Dävlas, v. d. 1 skällas, bannas, föra oväsen.
Sk. (Ing.). Bornh. dævlas.

DÄVIN, adj. fuktig, däfvig. Fl. (Öb.). Dävelt,
adj. n. id. Vl. Fsv. dæfin, adj. fuktig. Spec.
Virg. s. 9; jfr fe. deáv, m. dagg; e. dew, m. id.; gr.
δεύ-ειν, att fukta, väta; skr. dih, irrigare.

Dävahet, dävihet, f. lindrig fuktighet. Sm.

DÖ, döadag, döaktig, döbakad, döbast, dödbase,
dödevidskog, döding, dödrekk, dödrensnadt,
dödrånn, dödsmansmot, dödvolinn, dödväling,
s. däia.

DÖDOLGER, m. trög, overksam menniska;
öknamn. "Han ä en dödolger", han är en trög,
livlös menniska. Hs., ög. Dödólja eller dödölja, f.
id. Ul. (Rosl.). Dödöljä, f. trög och lat samt i
tal och svar fåordig qvinna. Sdm. Jfr fn.
dodalegr, adj. trög, vanmägtig, eller måhända
dyddylghia, f. troll. Rietz, S.S. 1, 85.

DÖFTE, dökte (pl. def. döftän, döktän), f. nedre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free