- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
121

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - ERA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


ERAKTA, v. a. 1 akta, värdera. ”Dä eraktar
ja inte. Om ja eraktade dä, skulle du få stryk”.
Sm. Ordet är lånadt från nht. erachten, v. a. id.

ERBARMÄS, s. barmäs.

ERAKKER, adj. 1) halsstarrig, envis; 2) som
är vid elakt lynne. Vg. Måhända att detta ordet
är sammansatt af oskiljaktiga partikeln e, som
tillägges betydelsen af något allmänt eller
beständigt (t. ex. evärdlig, perennis, emedan, semper,
donee), samt fn. rakkr, adj. rask, verksam,
tapper; jfr fn. rakinn, adj. beständig.

ERAN (erann), pr. poss. eder. Mp. m. fl.

ERDSKJAJD, s. härd.

ERHÅGA SEJ, v. r. 1 erinra sig, komma i hog.
”Nu erhågar ja mej”. Vm. Af fsv. huger, m.
sinne; första stafvelsen är nht. præfixen er (fht. ar,
ir, ur),
som i våra landskapsmål, så vidt jag
känner, dessutom endast förekommer i eraktä,
erbarmäs.


ERJA, ärja, f. räfsa; ”Ta jon erju”, tag hit
räfsan. Dl. (Mora).

ERNIG, adj. stadig; om hästar. Vg. (Kind).
Fn. ern, adj. stark, rask; arbetsam.

ERRA, s. erta.

ERRÖ, pron. poss. dina (anhöriga) )( våro,
mina (anhöriga). Hs. (Db., Bj.).

ERSE, s. yrkja.

ERSK, ärsk, adj. som saknar mod, vilja och
kraft; lat. Hs. Jfr? ir. airis, v. n. dröja, töfva,
göra uppskof.

ERSKJA, erskjansam, erskjug, erskjödag, s.
yrka.

ERTA, v. a. 1 reta. ”Erta opp en”, reta
någon. Jtl., ul., fl. (Nl.). Ertä opp nan, uppreta
någon; uppegga någon till ett (dåligt) företag. Mp.
Erra opp, reta upp till vrede. Kl., hl. Ertas,
erras,
v. d. retas. Vg. Ärtas vid, id. Hs. Fn.
erta, v. a. reta; n. erta, erga; d. dial. erre.

ERTEL, s. ajtul.

ERUP, -arp. Dessa ändelser i skånska
ortnamn äro en sammandragning af fn. þorp, n. a)
högt ställe, kulle: ”þöll, er stendr þorpi á”, träd
beläget på en höjd. Hávam. 50; b) stad; c) by;
fsv. þorp, n. enstaka gård, liten by )( byr. VGL.
GL.; fe. þorp, id. Åkarp, by i Oxie härad, heter
i Skandinaviens äldsta urkunder (Liber daticus
och Necrologium Lundense) Acathorp.

ESA 1, s. jäsa.

ESA 2, s. isa 3.

ESLE, essle, ässle, n. 1) usling; skällsord. ”Dä
va ett esle; ditt ässle!” Bhl.,hl.; 2) smekord.
”Ditt lilla ässle!” Hl. (Släp). Ordet betyder eg.
liten åsna och är diminut. af fn. ess, n. åsna
(jfr Egils. 142); nht., mht. esel; fht. esil; fe, esol;

ir., gael. asal; lit. asilas; lett. ehselis; moes.
asilus, åsna. I swz. betyder esele, n. liten åsna;
nht. eselein, n. id.

ESPE, f. asp: Populus tremula. Sm. Esp, f, Öl.
Fn. espi. n.; ns. espe; fe. æspe; holl. esp, f. id.

Espe, n. coll. asplund. Sk. Deraf har Espe,
en socken i Vemmenhögs h. sitt namn, men
skrifves ofta oriktigt Espö.

ESS 1, conj. om, ifall, så framt, derest. ”Ess
du vill”. Sm.,kl.,öl.,sk.,hl.,bl. Uttalas vanligen
äss och i kl. ajs.

ESS 2, adv. riktigt, rätt, lika. ”Ja gör dä ess
så godt som han”. Kl. Jfr e, ä.

ESS 3, nom. pr. Esaias. Fl. (Pargas). Esse. Sk.

ET’, part. 1) efter; 2) emedan; 3) i sammans,
åt, ifrån, ut. Frammet, framåt. Sånnan’et,
söderifrån. Sår’et, söderut. Et’sóm, eftersom,
aldenstund. Fl. (Öb.). Ett, præp. efter. ”Ett te”,
efter dig; ”ett’n”, efter honom; ”ett’on”, efter
henne. Fl. Nl.). Ettat, efteråt. N. Vb. S. ätter.

ETA el. äta (ipf. åt el. at, sup. etä, etta, eti,
itti
el. iti), v. a. pl) äta. Vb.,mb. Jihta (sup.
jihti, imper. jiht, pl. jihtin). Fl. (Ingo, Kimito.
H är aspireradt). Jitä el. jeta (at, jäti), G.
Jäta (at, ätid). Dl. (Elfd.). Jätå (pr. 1, 2, 3 pers.
jät, pl. 1 pers. jätum, 2 pers. jätir, 3 pers. jätå,
ipf. 1, 2, 3 pers. åt, pl. 1 pers. åtum, 2 pers.
åtir, sup. jätid). Dl. (Mora). I andra munarter
äda, Sk.; äjda, Bl.; ajta, Sm. (Östra h.); 2)
särskilda talesätt: äta på, v. a. förtala, banna. Äta
opp, äta ut,
id. ”Grannen äter opp mej hos
hosbonn, å vill äta ut mej frå bruket”. Ög.,bl. Fn.
éta (át, etit); fsv. æta. (ipf at); moes. ïtan; fe.,

fsax. ëtan; holl. eten; fris. ëta, ita; fht. ëzan, ëzzan;
mht. ëssen; nht. essen; e. to eat; d. äde; lat.
edere; gr. ἔδειν; gael. ith wal. ith; lit. esti; <i>lett. ehst; ryss. jesty; pol. iesc; böhm. jisti; skr. ad, äta.

Eta (pl. etur), f. krubba åt småkreatur;
foderhäck, det rum der foder lägges för kreaturen.
Dl. (Elfd.). Etu, f. id. Vb. Jeta el. jetu (pl.
-ur), f. krubba. Dl. (Våmh.). Deraf get-jetu,
f. getkrubba. Dl. (Elfd., Mora); get-jetä, f. id.
Dl. (Våmh.); tämbel-eta, f. lamkrubba. Dl.
(Elfd.); takk-jetu, f. fårkrubba. Dl. (Mora);
takk-eta, f. id. Dl. (Elfd.). Fsv. iæta, f.
krubba. S.S. 1, 4, 5; 2, 85; 3, 161. Vadst. Nunu.
Bönb. s.1. Sv, Pr. K. f. 14, 17, 79. Sv. Pr. L.
XX; s. 60, 61, 86, 100. Sv. Pr. L, LIX, s.
17, 18, 149. S.F.S. 4, 33. 46. J. M. Yrtag., s.
175. S. Bern. f. 62 v., 156. Cod. A. 27, s. 2.
Cod. A. 29, f. 34; fn. eta, jæta, jata, f.; n. jøta,
æta,
f.; moes. uz-êta, m. krubba.

Jätand åv se, adj. begifven på mat. Fl. (Öb.).

Ådiger, adj. 1), som har god matlust, gerna
vill hafva mat. Ådi. Nk. Åig, ofta hungrig,
som vill äta mycket, glupsk. ”Ja har vatt
så åig sen ja va sjuk. Dä ä en åig glytt”Ô. Hl.

(Breared). Åjen, åjen, hungrig. Vg. Ågen
(hårdt g), glupsk. Vg. (Flundre h; 2) snål. Ög.
(Gullbergs h.). Åjen, åjer, ågen, id. Vg.; 3)
flitig, rask. ”Ådig häst”, equus, cui flagello
non opus est. Handskrifna ant. till Spegels
Gloss.

Åt (def. åte), n. 1) kräfta (sjukdomen
carcinoma). Jtl. Ädet, n. def. id. Bhl. Äten, m.
def. id. Vg.; 2) brömsar, flugor och mygg, som
oroa menniskor och boskap. Vb.,åm.,jtl.,mp.,dl.,
vl.,dls.,ul.,sdm.,nk.,fl. (Öb., Nl.). ”Åte jiter opp
krituren”. Fl. At, n. Nb. (Ö. Cal.): 3) löss,
loppor, Sdm. (Ornö). Fn. át, n. ätande; n. åt,
n. a) ätande, gnagning; b) något som äter eller
gnager, såsom mygg m. m.

Åtel, m. 1) eg, as, luder. Riksspr,; 2) skälm.
Vg.

Åtla-kött, n. illa saltadt och förskämdt
kött, (dugligt till åtel). Ög. (Ydre).

Åtsel, m. ohyra, (litet) frat (eg. på vexter
och djur). Sdm. (Sorunda). D. ådsel, ossel.

Ädelg, adj. 1) eg. ätlig; 2) som har sin
tillbörliga godhet; om fett fläsk. Ög.

Äta, n. 1) alla slags rätter utom
sofvelvaror, hvilka benämnas mat. Ög. 2) mat i
allmänhet. ”Matäta”. Nk; Fsv. æta, f. mat.Fl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free