- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
176

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FÅR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fåre-tulla, f. 1) eg. får-sångerska,
sångerska för fåren; 2) herdinna för fåren. Enl.
Dybek, Sv. Vallvisor. Jfr Sv. Fornsånger 1, 387.
Af tulla, v. n. sjunga; s. detta ord.

Fåre-tungor, f. pl. bladen af Anchusa
officinalis. Ul. (Rosl.).

Fårka (pl. -ker). f. litet får; smeksam
lockelse på får. Demin. Nk. (enl. D.D.).

Får-piga, f. yrfä af skalbaggarnes ordning:
Coccinella septempunctata. Nk.

Får-tarmar, m. pl. 1) Potentilla reptans,
anserina. Ul.,nk.; 2) Convolvulus arvensis. Ul.

FÅRKEN, adj. 1) som längtar efter något. Vb.,
mp. Farkån, fårkån, farkän, id. N. Vb.; 2)
begärlig efter mat, glupsk; lysten, t. ex. om
hafvande qvinna, som längtar efter ett visst slags mat.
Vb. Förkjen (uttal, förstjen), id. Hj.; 3) (det)
som är begärligt, rart, nytt och behagligt. ”Hä
var fårkånt för’n dill å få si havä”, det var
honom ett nytt behag att få se hafvet. Vb. N.
forkunn, a) begärlig, lysten; b) läcker, välsmakande;
jfr fn. forkunn, f. beundran.

Fårken-mat, fårkån-mat, m. 1)
efterlängtad, kärkommen mat; synnerligen rar, på länge
ej njuten mat; 2) kräslig spis. Vb. jtl.
Fårkjen-mat, id. Åm.,mp. N. forkunn-mat, m. sällsynt
och god mat.

FÅRUT, s. fara 1.

FÅS VE, v. d. vederfas, komma sig för; om
sjuka som tillfriskna. Hs.,ög. Fås mä, id. Mp.

FÅSN, s. fal 2.

FÅS VID, v. d. vidröra, komma vid. Dl. (Elfd.),
hs. (Bj.). Fåssa vid, v. a. vidröra, komma vid,
skrubba emot. Sdm.,ög.,vg. Fössa, id. ”Ja fösste inte
vö’n”. Sdm. Fåssa ve, fåssas ve, vidröra, hafva
att beställa med någon på ett eller annat sätt,
mest i ond eller lättfärdig mening. Sm. (Östbo).
Fåsas med, vara sysselsatt med något, äflas. Fl.
(Nl.).

Fåss, foss, n. beständiga, öfverdrifna
kärleksbetygelser. Sm. (enl. L—n, men ordet sällan
brukligt).

FÅTIA, v, a. o. n. 1 1) med nyfikenhet
betrakta. Vg.,dls. Fädia, v. n. gapa, glo, ”glana”.
”Han står å fädiar”. Bhl. (Oroust o. Tj.); 2)
gäckas. Vg.

Fåtier, adj. besynnerlig, underlig, mindre
vetande. Vg. (Vartofta i Skarab.).

Fåtisam, adj. 1) nyfiken. Dls.; 2)
besynnerlig, underlig. Vg. (Skarab.); 3) fåfäng, onyttig;
som forskar efter sådant som till ingenting
duger. Vl.

FÄGEN, s. fegen.

FÄGGA 1, v. a. 1 sopa, städa. K!. Fäjda, id.
Kl.(Stranda h.;). Fäja, v. a. 1 1) eg. städa,
göra ren. Skriftspr.; 2) krusa, göra grannt och
vackert. ”Fäja för”, krusa för, göra sig grann för,
vara artig. Kl. Fn. fægja, v. a. a) glatta,
polera; b) rensa, skura; fá, f. glans, politur; <i>fá
(fádi, fád), v. a. rensa, skura, putsa; fága, v. a.
rensa, skura, sätta glans på; mht. vegen; nht.
fegen; n. fegja; d. feje, id. Likasom lat.
purgare, v. a. göra ren, af purus, adj. ren;
sammalunda fn. fægja, af fn. fagr, lysande,
glänsande, vacker.

Fäjelse (pl. -er), f. sopor, det som
bortsopas. Sk.(Ox.).

FÄGGA 2, v. n. 1 smekas; om älskande. ”De
fägga mä hinannen”. Sk. (Ing.), Fäggas, v. d. 1
id. Sk (N. Åsbo, Vemm.). Fäggä, v. n. skalkas,
leka. G. Jfr fn. fagna, v. a. glädjas, glädtigt
undfägna; s. fegin.

FÄGNING, f. undfägnad. Sdm.

FÄGNESAMLI(G), adj. fägnesam. Sm. Jfr fn.
feginsamlega, adv. fägnesamt. Barl. o. Jos. 193.

FÄGUS, fägänta, fähave, fähavedige,
fähushill,
s. fe,

FÄISA, fäjsblajkur, fäjsflakkä, s. fisa.

FÄKKE, s. fara, fära.

FÄKTIGT, adv. brådtom. ”Dä ä så fäktigt”.
Vm. Af sv. fäkta, v. n. ifrigt anstränga sig,
hafva brådtom.

FÄL, fäla, fälafolk, fälbåt, fäleväg, fälfus,
fälgröit, fälika, fälkarl, fälknäpp, fälman,
fälmat, fälmål, fälnubb, fälryss, fälsup,
s. fara 2.

FÄL (def. -la), f. barnmantel. Öl. (enl.
uppgift). Jfr fsv. fela, fjäla, fiala, v. a. betäcka, dölja;
s. detta ord, sid. 142.

FÄLA, v. n. fäla vid, förskräckas. Bhl. (Elfs.).
Fn. fæla, v. a. förfära, förskräcka, fæla, f. skräck,
fælaz, förskräckas, fælni, f. förskräckelse, fölr,
blek, dödsblek, felmtr, förskräckt, fælinn, rädd;
n. fæla, f. fruktan, fasa; moes. us-filma vairþan,
förskräckas, us-filmei, f. fasa. Jfr fal 1, fara 1.

Fel, fäl, adj. förskräcklig, hemsk. ”Han ser
så fel ut”. Sk.,hl. D. fæl, id.; fe. fær,
förfärlig, ryslig: holl. fel, elak, grym, ryslig.

Fälin, len, adj. modfälld, rädd af blygsel
och ovana vid umgänge. Ul.,dls.,vg.,bhl. (Elfs.).

Lnad, m. rysning, förvåning. Bhl.

Lnas, v. d. 1 mycket förskräckas,
betagas af stor förskräckelse. Hs. (Bj.).

Fält, adj. n. rysligt, förvånansvärdt. Bhl.
Fn. fælt, adv, pavide.

FÄLAD, fäladsmöte, fälasbet, s. fe.

FÄLLA, fälle, fällemark, fälleskog, fälleved,
fällhugg, fällning,
s. falla.

FÄLLBORE (-redde, -redt), v. a. bereda skinn
med påsittande ull; Fällboredd, p. p. sålunda
beredd; om skinn. Ög. Af sv. fäll, m. skinn; fn.
feldr; nht. fell; lat. pellis, id.

Fällboredare, m. sämskmakare. Vg.,bl.
Skinnare (uttal, skingare), m. id. S. Sk.

FÄLLES, adv. gemensamt, tillsammans.
Fällesbo, n. gemensamt bo. Sk. D. fælleds.

FÄLT, fältas, fällt, s. felt.

FÄLT-TEKKEN, n. ett bälte af sidentyg med
mycket glitter, perlor, guld- och silfverspetsar,
utsyningar o. d.; framtill nedgår det i tvenne
brednande, nedtill rundade flikar; omkring lifvet endast
spetsar. Bl. (Hällaryds, Åryds s:r).

FÄMMÄN, fämning, s. fagn.

FÄN, s. fen 2.

FÄNGA, v. a. o. n. 2 antända, taga eld. ”Dä
fänger lätt”. Vg.,sm. (Östbo, men der nästan
föråldr.). Fänga på, itända, antända. Mp. Fänja,
v. a. id. Hs. (Db., Bj.).. Deraf i riksspr.
eldfängd, fäng-hål, -krut, -panna, -rör. Gl. sv.
fänga (Es. 42: 25). Måhända af fsv. fanga, v.
a. gripa, fatta, i hvilket fall det egentl, betyder
göra att något fattar eld; men troligen af fn.
funi, m. eld; moes. fon (gen. funins), id.; mht.
vanken, venken, v. a. antända (Diefenbach, vergl.
wb. 1, 413); ns. fengen, anfengen, id. ”Lucht
anfengen”, upptända ljus (B. W. B. 1, 372); nht.
dial. (Cobl.) anfangen, id.; d. fænge, id.; n.
fengja, a) antända; b) smitta. Beslägtade ord äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free