- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
177

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FÄN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


troligen gr. φέγγος, glans; φέγγειν, lysa; fe.
fanung, lanterna; gr. φᾶνός, lampa. Jfr funka.

FÄNGSEN, fängta, s. få.

FÄNIKA, s. fana.

FÄNNA, s. fenne.

FÄNTA 1, f. tjenstflicka, halfvuxen piga, flicka.
Vb.,vl.,sdm.,nk.,öl.,sk. Fänta, fainta, fämta. Sm.
(Östra h.). Fjännta (pl. -tinnan), id. Åland
(Kökar). Jfr fsv. fantir, m. tjenare; s. fant 1.

FÄNTA 2, s. få.

FÄRA (-ede, -ed), v. a. 1) göra färdig, laga,
iståndsätta, underhålla. ”Fära byväjarna. Fära
hosser. Fära mat (mad). Fära en vagn”. Sk.,hl.,bl.
lla, fala, id. Bhl. Färla, id. ”Färla

landsväjen”. Hl. (Värö); 2) fära om någon, vårda,
sköta någon. Sk.,bl. N. færa, fæle, v. a.
förfärdiga, iståndsätta, göra färdig; d. dial. færde, fare.
id. (Mlb., D.L. 143); jfr fara 2.

Färekvinna, färekvinje, f. fruntimmer, som
lagar, lappar kläderna åt någon. Sk. (Ox.);
färekvinga, f. id. Sk. (Onsjö). Böde-kvinje, f.
id. Sk. (Ox.).

Färe-kärring, f. gumma som lappar
kläderna åt någon. Sk. (Onsjö).

Färe-lappar, m. pl. lappar till lagning af
kläder. Sk. (Ox., Bara, Onsjö).

Färe-lön, m. betalning för lappning af
söndriga kläder. Sk. (Ox.).

FÄRA, fären, s. fara 1.

FÄRA, färig, färk, färke, färre, s. fara, fära.

FÄR AD, adv. likgiltigt, lika godt, detsamma.
”Dä ä fär ad. Dä kan va fär ad’et”. Hl. Jfr n.
fær, f. åtfärd, sätt att fara fram på; ”dæ va bære
fær’a” (Aas., 121).

FÄRAS, färdar, färdstigar, färdstigvagn,
färevägar, färil,
s. fara 2.

FÄRDI el. färde, pl. koppor. G. & F.

Färdi-bäkkugur, adj, koppärrig. F.
Färdi-piggugur, id. G.

FÄRG (färj), m. 1) ryggträ eller brädkuf på
en kroppås. Sdm. (Ornö); 2) stänger, hvarmed
näfvern på tak fasthålles. Nk., N. Ul. Fn.
fergja, v. a. trycka samman, sammanpressa, af farg,
n. tryckning, pressning.

Färg-tak, n. tak bestående af ”färg” och
näfver. Ul.

FÄRG-MÄRKE, n. trumf i kortspel. Fl. (Nl.).
(Färg, color, märke, n. signum).

FÄRJA, s. fara, fära.

FÄRKA, s. fara 1.

FÄRM el. farm, m. 1) hop, mängd. ”En farm
skinn”. Sm.,vg.; 2) en omgång bröd i ugnen; så
I mycket bröd som sättes i ugnen på en gång.
”Första färmen i ugnen”. Sdm.,ög.; 3) omgång.
”Den ene färmen folk ätter den are”. Ög. Jfr
fsv. farmber, m. ett fartygs last. UL.; fn. farmr,
n. last, i synnerhet ett fartygs last (af ferja
[farđa], v. a. föra, bära, sätta öfver).

FÄRRE, m. kringvandrande trashank. Hj. N.
fark, m. ”en omstreifende person, landløber".
Aasen, 89.

FÄRSING, (pl. -gar), m. 1) invånare i Färs h.
af Skåne; 2) liten häst från Färs härad. Sk.

FÄRSK [ää], ipf. -skä, v. a. uppfriska. Vb.

FÄSKOG, s. fe.

FÄSLAR el. fetiller, fätlar el. fätlär, m. pl.
bärband, remmar (t. ex. i en säck, ränsel).
Bögsfäslar, pl. Dl. (Mora), hj. Fässlär, pl. id. Hs.
N. fatl, n. band, fetel, fasl, m, id.; fn. fetill, m.
band, bärband; hebr. פ֪חִִִִִיל, fatil, rep, tåg; sard.
fetta, band.

FÄSSA, v. a. 1 skura, gnida, polera. Vg.
(Vadsbo), sm., (Östbo). Fissa, id. Vg. (Skarab.).
Jfr ns. fittjen, v. a. fäja (Richey, 57); t. dial.
fisseln, ofta putsa, göra ren (Diefenbach, wb. 1,

373); mht. feiten, smycka; e. dial. (Craven) fettle,
id.; moes. fetjan, smycka, pryda.

FÄSSING, fessing, f. 1) stor säck. Vg.; 2) med
halm eller hö stoppad säck, brukad som bolster;
halmmadrass. Hs.,dl. (Orsa), nk.,vg. Fäss, f. id.
Ul. Fäss (def. -a), fässing (def. -a), f. id. Mp.
Halmfässing, f. id. Vg. Fässäng, f. id. Dl. (Våmh.).

FÄSSTING, s. fast 1.

FÄST, adv. fort. ”Så fäst”, så fort. ”Köra
fäster än den are”, köra fortare än den andre.
Kl. Fsv. fast, adv. a) säkert, fast; b) mycket.
Fr. af N. 819. S.S. 1, 197. S.F.S. 4, 511; 5, 81;
c) hastigt, fort. S.S. 1, 80; d) nästan. S.F.S. 5,81;
fn. fasta, adv. häftigt. Magnús saga hins berfætta,
kap. 3; fast, adv. id.

FÄSTA 1 (ipf. -ste el. -stade, sup. -st eller
-stat), v. a. 1) göra fast, trolofva, städja.
Riksspr.; 2) öfverhölja (elden) med aska. ”Fästa
elden”, betäcka glöd med aska, att han håller sig

till morgondagen. Dl.—sk. ”Fästa värmen”, id.
Sk. (Ox., Ing.). I vissa delar af Skåne
bibehålles ännu det urgamla bruket att göra
korstecken öfver den sålunda fästade elden för att
förekomma olycka; 3) fästa på, innefattar en
förmåga att uträtta något. ”Han fäster på all
slags arbete”, han är skicklig till allt slags
arbete. Fl. (Ingo). Fsv. fasta, v. a. a) fästa; b)
stadfästa; c) trolofva sig med; deraf fæstesven,
fæstimaþir;
d) trolofva med en annan; om
giftoman; deraf fæsta kona, fæsta ruf, fæste mö; e)
fästa (tjenstehjon), förhyra (sjöman); f) utfästa; g)
pantsätta (af faster, adj. firmus); fn. festa.

Fäst, adj. (eg. p.p.) 1) hindrad att göra
hvad man är anmodad om; 2) hindrad att
lemna sitt hem; som ej kan komma hemifirån.
Sdm.; 3) upptagen, använd till något visst
ändamål; säges t. ex. om en kruka eller annat
kärl, hvari något förvaras, så att man för
tillfället ej deraf kan begagna sig. ”Sättet,
krukan ä fäst”. Sk. (Ox.).

Fästa, 1) fånglina, hvarmed båt
fastgöres. Öl. Fästå, f. id. Fl. (Ingo); 2)
inhägnadt jordstycke. Sk. (Onsjö). Hejda, lykka, f.
id. Sk.,bl.

Fäste 1, n. band att fästa eller fastbinda
med. Båtfäste, n. Hs. (Bj.).

Fäste 2, n. förlofningstid. ”Under hela
ti(d)en vi va i fäste”. ”Stå i fäste”. Sk.

Fäste-dunnt, m. ett slag i ryggen på en
fästman. Vg. (Skarab.).

Fästefólk, n. fästehjon. Ög. —bl.

Fäst-eld, m. öfverhopad eld, nattelden i
spisen; en eldbrasa, som sist om aftonen
pålägges för att hålla elden qvar öfver natten. Ög.,
sm., kl. D. dial. fæste ilden, ”dølge eller hylle
ildenen om aftenen i aske” (Mlb., DL. 144).

Fäster, m. fästman. Kl. (Stranda). N.
festing.

Fästing, kornfästing, m. fästman, hvilken
vintertiden reste omkring i bygden att emottaga
gåfvor af säd till sin bosättning. Denna sed
är nyligen afskaffad. Vl.

Fästning, f. 1) eg. förlofning; 2) gåfva till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free