256 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

n. liten hud m. fl. Att äfven i danska och
norska språket detta urgamla verb hima funnits, ser
man af d. himmerige, n. himmelrike; d. d. hime,
a) tunn hinna på vätskor, t. ex. på mjölk och
dricka; b) luden hinna på matvaror o. d.; hime,
n. liten hud m. fl. Att äfven i danska och
norska språket detta urgamla verb hima funnits, ser
man af d. himmerige, n. himmelrike; d. d. hime,
a) tunn hinna på vätskor, t. ex. på mjölk och
dricka; b) luden hinna på matvaror o. d.; hime,
v. n. sätta en sådan hinna; himet, p.p. möglig,
öfverdragen med en luden hinna (Mlb., DL. 210);
n. him, n. hinna, tunnt hölje: a) tunn
snöbetäckning; b) tunn skybetäckning; hima, f. tunnt och
nästan genomskinligt skytäcke; oklarhet i luften
utan egentliga skyar; hima, adj. tunnt belagd med
snö; himen, adj. oklar, tunnskyad; himla, adj.
försedd med loft; om ett hus; himling, f. a)
panelning under ett tak; b) loft (Aasen, 173). Att
verbet äfven i danskan och norskan fordom haft
stark böjning, har man anledning förmoda af d. d.
ham, hinna kring fostret (på kalfvar och föl); hum,
slemaktig vätska, som en viss årstid finnes på
ängar (Mlb., DL. 192, 222); n. ham, m. hud,
skin: ormeham, m.; hamm, m. hud, utseende;
klädedrägt; hams, m. skal. hylster. Jfr ema, hemla,
himla.

Gammel-himmeln, m. def. den rena, blåa
himlen. ”He blir vakkerst vär, he glise på
gammelhimmeln". Hs. (Db.).

Himmels-tekn, n. 1) norrsken. Vg.,ög.,sm.;
2) regnboge. Sk. (Skytts,Harjagersh.); 3) hvarje
ovanlig meteor, såsom stjernfall, elddrakar,
vädersolar, St. Elmseldar. Vg.,ög.

Himmla ópp sej, v. imp: 1 klarna efter regn;
om luften. Sdm.

Himmla-befängder, adj. alldeles befängd,
tokig, rasande. Svea, Göta land.

Himmla-väder, n. svårt väder. Ul.,bl.
Herrans väder, n. id. Ul.—sk. D. himmelveir.

Himmlinga-säng, f. säng med uppstående
stolpar, med eller utan tak, vid ändarne försedd
med väggar, i ena ändan med skåp och
undertill med lådor. Sk. (Ox., Skytts h.). D.
himmelseng, säng med himmel öfver.

HINN (f. hi, n. hint el. hitt, pl. hina), pron.
dem. den der, den andre. Hl. Hin (n. hint, pl.
hina). Sm.,kl.,sk.,bl. ”På hin van ån”, på andra
sidan ån. ”På hi sia”, på andra sidan. ”Hin
dan”, i förrgårs. ”Hint året”. Fsv. hin (f. hin, n.
hint, pl. hinæ), pron. a) den andre, den der.
Didr. af B. 110: ”hin swarade”. S.S. 1, 85: ”i
hinom stora stormenom”; b) såsom förstärkande
artikel i tilltal. Didr. af. B. 286: ”tw hin ille
hund bida mik”; deraf hindradagher (i st. f. hin
annar dagher), m. dagen näst efter giftarqvällcn.
VGL. ÖGL. UL,; hindradags gæf, f.
morgongåfva; så kallad, emedan eganderätten dertill ej
tillföll hustrun förr än de nygifte kommit baþi a en
bulster ok ena blea. VGL. ÖGL.; hingat, hinget
(hingadh, higat), adv. hit. S.S. 1, 270. Fr. af
Norm. 1257. S.F.S. 1, 2 h. GL.; hinnugh, adv.
dit, åt det hållet. VGL.; hinvægh, hinvagh, præp.
cum gen. på andra sidan om. LL.; fn. hinn (hin,
hitt), ille, alter; hingat, adv. hit, här; hinnig (af
hinn veg), adv. hit; n. hin (f. hi, n. hitt, pl.
hine); a) den andre (af två); de öfriga; b) den
förre, föregående.

Hinn el. hin, m. den onde. ”Hin onde”.
Allm. Hinken, m. def. id. Mp.,sdm.,nk.,ög.

Hinna-stugan, f. def. närmaste grannstugan.
Sm. Hin-stuan, f. def. id. Sk.,hl.,kl.,öl. Jfr
derra stuan.

Hinsen-här, m. en oxe, som drar på venstra
sidan (”tesidan”). Kl.

Hissa-för, adv. der längre borta. Nb. (Cal.).

Hissa-till, adv. på andra sidan. Nb. (Cal).

Hisse, adv. der borta. ”Hisse i rón”, der
borta i vrån. Isi, adv. der. Nb. (Cal.).

Hissed, adv. der borta. ”Han bor hissed.
Han gikk hissed hän”. ”Hissed å här”, här och
der. Sk. (Ox., Vemm.). Fn. hissig (måhända
af hins vegar), adv. der, der borta; d. hist,
hisset; nassau hister, histet, histig, adv. på
andra sidan (Kehrein 1, 198). Jfr issen.

HIN(D)-BÄR, n. hallon: Rubus Idæus. Bl.
Hinbär, hingbär, Hl.: hinnebär, hingbär, id. Sk. Mht.
hintber (Ben. 1, 104); nht. himbeere; d. hindbær;
e. dial. hind-berries (Carr, Craven dial. 1, 226).
”Forte sic dictum, quia inter hinnulos et cervos
in silvis et saltibus crescunt”. I. Ray, a
collection of english words not generally used: 4 th
ed. London 1768.

HINDER-TYG, n. ett remtyg, som begagnas i
st. f. ryggrem i vanliga seltyg, och hörer
egentligen till rank-don. Vb. Jfr fht. hint, præp. bak,
efter; hintana, bakifrån, hintar, bakom, hintaro,
adj. bakre; holl. hinder, præp. bakom; fe. hind
(i sammans, hinveard, bakifrån); moes. hindana.
adv. bakom, på andra sidan: πέραν.

HINK 1, m. en stolpe med häfstång m. m.,
hvarmed vatten upphemtas ur brunnen. Nästan
allm. Ihre (gl. 1, 876) anser alt hink måhända
ursprungligen hetat hvink, af hvikka, v. n.
instabili motu ferri. Deraf hink-emmär, hink-flygjel,
hinkstolpe, m., hinkstång, f. allt hörande till en
hink. Vb. Ink, m. id. Sdm.,ög.,vg.

Inka, v. a. 1 uppfordra vatten med detta
redskap, hinka. Ög.

HINK 2, s. hinka.

HINKA, 1) v. a. i hindra, uppehålla; 2) v. n.
dröja. Vm.—sk. Hinka sej, v. r. id. Götaland.
Fn. hinkra, v. a. dröja, uppehålla; hindra, v. a.
hindra, uppehålla; hika, v. n. dröja.

Hinkelse, f. hinder, försummelse. Sk. (Frosta).
Hink, n. dröjsmål, uppehåll. Vm.-sk. Fn. hik, n.id.

Hinkig, adj. förorsakande dröjsmål, uppehåll.
”Hinkig väderlek”. Vg. (Vadsbo), vg.

HINNA (pr. hindur, pl. hinne, ipf. hant, hunnu,
sup. hunni), v. a. hinna. G. Inna (pr. inn, pl.
innum, ipf. ann, pl. unnum, sup. unniđ), Dl.
(Orsa). Hinn (hann, hönne), N. Åm.; hinn (hann,
hånni), Ume, Bygde; hiinn (hann, hånnä),
Skellefte: hinn (hann, hinnä), Löfånger; hinn (hannt,
hunni), Lule; hiinn (hiint, hint), Calix. Hinna
(ipf. hann, conj. hunnte, sup. hunnit), Sdm.
(Länna); hinna (uttal. hinga, ipf. hannt el. hinde [utt.
hingde), sup. honged el. hingd), id. ”Hór ska
man kónne hinge me’ så mied?” S. Sk. Hinna
(ipf. hant, hinde el. hinte, sup. hint), id. Svealand,
hvarest infinitivum stundom heter hinda. Verbet
hinna finnes hvarken i fsv. eller fn., men deremot
fsv. inna, v. a. a) hinna, upphinna; b) vinna,
förvärfva; c) göra, verkställa; på 1500-talet
förekommer hinna, v. a. upphinna, t. ex. i en
pappershandskrift af ÖGL. Detta gamla inna är,
såsom Rdq. 1, 177 anmärkt, samma ord som
hinna, hvilket senare otvifvelaktigen är i norden
urgammalt, såsom våra munarter utvisa. Ihre anför
att i Helsingmålet vinna brukas i samma mening
som hinna; det har visserligen sin fulla riktighet,
likasom samma förhållande eger rum i flera andra

v. n. sätta en sådan hinna; himet, p.p. möglig,
öfverdragen med en luden hinna (Mlb., DL. 210);
n. him, n. hinna, tunnt hölje: a) tunn
snöbetäckning; b) tunn skybetäckning; hima, f. tunnt och
nästan genomskinligt skytäcke; oklarhet i luften
utan egentliga skyar; hima, adj. tunnt belagd med
snö; himen, adj. oklar, tunnskyad; himla, adj.
försedd med loft; om ett hus; himling, f. a)
panelning under ett tak; b) loft (Aasen, 173). Att
verbet äfven i danskan och norskan fordom haft
stark böjning, har man anledning förmoda af d. d.
ham, hinna kring fostret (på kalfvar och föl); hum,
slemaktig vätska, som en viss årstid finnes på
ängar (Mlb., DL. 192, 222); n. ham, m. hud,
skin: ormeham, m.; hamm, m. hud, utseende;
klädedrägt; hams, m. skal. hylster. Jfr ema, hemla,
himla.