- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
257

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


af våra munarter (jfr vinna), men deraf följer
icke att man derföre kan anse dem vara samma
ord. Deremot har man skäl att antaga att vårt
hinna el. hinda, är moes. hinþan, us-hinþan,
frahinþan
(hanþ, hunþun, hunþans), v. a. tillfångataga,
αὶχμαλωτίζειν, αὶχμαλωτεύειν; fe. hentan,
gehentan,
förfölja, taga, gripa; d. dial. hinne, v. a.
upphinna (Mlb., DL. 211). Af detta moes.
hinþan, hafva vi måhända sv. hand, f. (manus, qua
capimus).

HINNA, hinnan, s. hit.

HINNASTUGAN, hinsenhär, s. hinn.

HIPA, v. a. 1 1) gapa, gapa af undran, sitta
och gapa. Hs. (Db.), vg. ”Sitta å hipa”; 2)
andas hårdt, draga efter andan, andas tungt och
med svårighet. Hs.,åm. Hiip (ipf. ), v. n.
draga hårdt efter andan, af häpenhet öfver något.
”Hip ätter aan”, kipa efter anden. Vb.,jtl.
”Hipä ätter aän”, id. Mp. 3) snyfta, ”Hipa å
lipa”, snyfta och gråta. Ög., hvarest enl. L. Fr.
Rääf (Ydrem. s. 113) verbet har den starka
böjningen hipa (hep, hipt); 4) skämmas. ”Sitt der å
hipa!” Sm. (Östbo).

Hip, m. stöt, som förorsakar ett starkt
andedrag. Ög.

Hippen, adj. 1) andtruten; 2) bestört, häpen.
Hs. (Db.). Hippin, Vb.; hippen, Sk. (Ox.);
hipse, Sk. (Frosta, Ingelst.); hipsen, Sm.;
hipsen, hipsig, häpen, rädd. Vg.; hippsi, hibbsi,
ifrig, het, vågsam. Bl. N. hipen, adj. ”forhippet,
nysgjerrig” (Aasen, 174).

HIRA, 1) v. n. 1 a) vara yr, att man börjar
falla öfverända; vackla, vara nära att falla
omkull. Vl., m. fl. Hera, id. ”Hera på sne, ned,
i kull”. Vg.,ög.,sm.,kl. Hirra te, id. ”Han slog
te mej så ja hirrä te”. ”Springa å hirrä”, säges
om druckna personer, som ragla, vackla hit och
dit. Sdm.,nk.,vm.; b) rysa af köld eller plötslig
skrämsel. Mp.; 2) v. imp. det rycker, ränner i,
genomgår (kroppen eller en kroppsdel), gifver
känsla af eller förebud till yrsel, svimning. Hiir
(ipf. ). ”Dä hirä i tännren”. Åm. ”Hä hir
i tännren”, det ränner i tänderna. ”Hä hirrä dill
i króppom”, det gick en rysning genom kroppen.
Vb. N. hira, v. n. a) vara dåsig, gapa; b) vara
skröplig, sjuklig; ires, v. d. a) vara orolig till
sinnet; b) vara sjuklig; d. dial. hurre, hyrre, v.
a. hvirfla, snurra, svinga omkring. Jfr hirr.

Hira, hire, f. förvirring. G. Hera, f.
svindel, raglande. Ög. N. ir, m. oro i sinnet,
ängslan.

Hirning, f. rysning af köld eller plötslig
skrämsel. Mp.

Hirrug, adj. a) stapplande; b) förvirrad. G.
Hirrig, a) förvirrad, tankspridd, oredig (till
sinnet). Bl. Häurot, adj. yrvaken, halfvaken.
Fl. (Öb.); hyrog, hiroger, yrvaken, yr i
hufvudet, id. Fl. (Nl.); deraf sömn-häurot, yrvaken,
som just vaknat. Fl.(Öb.); sömns-hyrot, id. Fl.
(Ingo); b) fjäskig. S. G. N. hiren, adj. dåsig.

Hirset, adj. yr, hetsig, häftig. Ög.

HIRKENPIRK, m. Hypericum perforatum. Sk.,
g. Pirk, m. Sk. Midsómmars-blómster, n. Dls.

HIRR el. hurr (ipf. o. sup. hirrä el. hurrä),
v. n. 1) rulla hastigt utföre, halka fort och lätt:
rapido curso ferri. ”Han hurrä utför bakken”.
”Vagnen hirrä neför bakken”, vagnen rullade med
fart utföre backen. Hurr (ipf. ), id.; 2) den
känsla man erfar vid sådana tillfällen. "Hä hirrä
ti mäg”. Vb. Jfr hira, hvarmed det är
befryndadt.

HIRTA SEJ, herta sej, v. r. 1 1) Stadna,
hastigt hålla sig tillbaka, hejda sig, hastigt afbryta
sitt förehafvande. ”Ja hade så när förtalat mej,
om ja ej hirtat mej”. Ög.,vg.,sm.,kl.; 2) lugna
sig, sakta af; säges då man häftigt sprungit, starkt
arbetat eller fort kört. Bl. (Östra h.). Härta sej,
hastigt stanna, a) om en, som i vredesmod vill
slå till, men besinnar sig; b) om häst, som börjat
skena. Fl. (Nl.). Herta, hörta, v. n. göra
uppehåll, stadna. ”Prostin je bra ti predik, bare int
han sku hört allt ett lite, tå’an skådar i kladdin”,
– – då han ser i konceptet. Fl. (Öb.). Fn.
hirta, v. a. hejda, tillbakahålla; hirtaz, afhålla
sig. Ordet saknas i norska munarterna.

HISA, hissaför, hissatill, hissed, s. hinn.

HISKE, hiskje, s. hyde.

HISKELIGT, adj. i) eg. rysligt, på ett hiskligt
sätt. Riksspr.; 2) ganska mycket. ”H. vakker,
rik” o. s. v. Allm. Skall bemärkelsen stegras
heter det ohiskeligt, adv. alldeles ofantligt.

”Ohiskeligt ful”. Vb. På samma sätt förstärkes
bemärkelsen af hisklig, adj., då man i Småland säger
ohiskli(g) (ohischli), adj. ofantligt hisklig; (O
intens.). Jfr haske.

HISSEN, hissenhjern, s. issen.

HISSE-PÅK, m. springpojke, som skickas med
bud och ärenden. Sk.,hl. Vise-påk, m. id. Hl.
(Slöinge). Af sv. visa, v. a. ostendere; hetsa,
dial. hissa, v. a. ineitare.

HISTA, s. hysta.

HISTRA PÅ, v. n. 1 gripa sig an i sina
göromål, skynda sig. ”La mej nu se att ni kan histra
på, så dä kan ta slut”. Sk. (Skytts h.). Rappa
på, id. Bl., m. fl.

HIT, interj. 1) eg. adv. hit. Riksspr. Häjt, id.
Nb.(Ö.Cal.); 2) utrop till dragare, oxar eller kor,
då de skola gå till vänster. Kl.,sk.

Hittan, adv. hit. Vb. (Nordmaling). Hinna,
hinnan,
id. Åland. S. dinna.

Hitan-före, adv. hitom, på denna sidan om.
Vg.,ul. Hitan-för, Fl.(Nl.); hita-för, id.
”Hitaför bakken”. Nk. N. hidtafyre.

Hitare, hitre, adj. compar. den närmare af
två )( bórtare, bórtre. Nk. Hitär el. Hiträ,
adj. den som är hitanför, närmare. Vb. N.
hidtare, hitre.

Hitaste, adj. den närmast belägne,
närmaste hit. Vg. Hitersta, id. Nk.,ög. N. hidtaste.

Hit-dilläs, adv. härtills. Vb.

Hiterst, adv. närmast hit. Vb. Häjterst,
adj. superl, närmast. G.

Hitrame, præp. hitom. Hs. (Db.).

Hit-ätt, adv. hitåt. Vb.

HITI, s. hejt.

HITT, m. fynd, något som är funnet. ”Ja
hittade en hitt”, jag fann ett fynd. Hitta, f. id.
”Ja hittade (el. hitte) e hitta”. Sm. N. hitt, m.
Af sv. och fn. hitta, v. n. invenire. Deraf sv.
hittelön, m. merces ob rei deperditæ inventionem.

HITTEKS-DÖD! interj. ”Å, hittersdöd”. Sk.
(Kjellstorp i Vemm. h.). O piller dö(d)! Sk.
(Tryde i Ing. h.). (Bitter död).

HITTUG, adj. 1) fyndig, som har lätt att
utfinna, gissa t. ex. betydelsen af en gåta. Hs.(Bj.);
2) fintlig, förslagen, uppfinningsrik. Vb. N. hitten,
adj. id. Af sv. o. fn. hitta, v. a. invenire.

HIVA, v. a. 1) slänga, kasta. Hl. Hiv (ipf. o.
sup. -a), fi.; hyva, id. Vb.,sk. (Ox.); 2) hissa upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free