- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
333

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Knaka sä i foten. Jeg hav knaka mäg, kärä
tag ut hä som sitt i sårä. Ji var sta å knaka
mäg", jag råkade stiga på något, som stack mig i
foten. Vb.

Knakå, f. sticka, spik, glasbit o. d. som man
rännt 1 foten. Åm.

KNAKKLA, v. n. 1 färdas, resa; merendels i
föraktlig mening. "Knakkla sej åsta". Vg. Jfr
krakkla.

KNAL 1, adj. dålig, skral, knappt tillräcklig,
fattig. "Dä ä knalt för honom". Sdm., vl. (Elfd.),
sk. (N. Åsbo). Jfr knällt.

KNAL 2, adj. snygg, vacker, ståtlig. Hs. (Db.).

KNALL el. knalle (pl. -ar), m. bergspets, liten
brant höjd, liten backe, litet berg. "Der ä en
stygg knall å köra ópp för". Vm.—sk.; deraf
bakk-knall, bakka-knalle, berg-knalle. Knallt (pl.
-ar), m. bergspets. Bhl., hl. (Värö). Knöl (pl.
-ar), m. bergstopp, enstaka berg. Mp. D. d.
knold, knalt; n. knoll; fe. knoll; e. dial. knoll;
wal. cnol.

Knall-hård, adj. stenhård. Ög.

KNALLA 1, v, a. 1 1) bulta, småningom slå.
Hs.; 2) gnaga, äta på. Vg. Mht. knillen (knal,
knullen, geknollen),
v. n. ljuda, knalla (Ben. 1,
853).

KNALLA 2, v. n. 1 1) gå sakta, åka sakta,
drifva omkring. "Knalla sej åv. Knalla i sakta
mak. Knalla på, unna, åsta". Svea- och
Götaland; 2) göra något i sakta mak, småningom
göra något. "Ja går å knallar. Ja knallar mä’et".
"Han knallar i sej", han äter sakta. "Han knallar
efter magta", han arbetar efter förmåga
(långsamt). Ul., sdm., vm., nk., ög. Knaall (ipf. och sup.
knallä), v. n. a) gå sakta; b) springa smått; c)
i sakta mak göra något. "Han knallä säg hejmät
vägjen. Han knallä ti säg nalta mat". Vb.; 3)
smått snatta. "Han knallar å stjäl". Sdm.
(Vingåker); 4) säges i allmänhet om något som går sin
jämna gång. A. "Har går dä för deg nu för
ti’n?" B. "Åjo, dä knallar". C. "Hur står dä
te mä helsa?" D. "Å jo, takkar; dä knallar te".
Vm., nk.

Fata-knalle (pl. -lar), m. skålknalle,
skålvestgöt, som vandrar omkring i landet och
svarfvar fat och skålaf. Vg. (Skarab.), bhl.

Knallare, m. knalle, gårdfarihandlande från
Vestergötland. Hl. (Värö).

Knalle-byggd, -a, f. Vestergötland,
knallarnes hembyggd; skämtsamt och föraktligt. Nk.

KNALLE 1, m. i sammans. vinterknalle, m. liten
sträng vinter. Vinter-knuta, f. id. Sk.

KNALLE 2 (pl. knallar), m. liten hård bit.
"Bröd-knalle, ost-knalle". Vm.

KNALLE 3, s. knall.

KNALLTA, v. a. och n. 1 coire. Ul.

KNAPE 1 (pl. -par), m. 1) knut, torn på en
vidjelänk, hvarmed han hopfästes. Hs. (Db., Bj.); 2)
fäste för skotet på en båt. Knap, m. id. Ul.
(Rosl.); 3) byttpinne. Hs. (Db.). Knapp, m.
pinne, byttpinne. Nb. (Ö. Cal.). Knappar, m. a)
id.; b) den träkrok på li-orvet, i hvilken man
håller med högra handen. Vb. Knap (pl. -ar),
smärre uti väggar, klädhängare och åtskilliga
redskap inslagna, vanligen med hufvud eller knapp
försedda spikar eller dubbar af trä eller metall,
hvarpå något hänges eller fästes. Knagg (pl. -ar),
m. id. Fl. (Ingo). Knappe, m. pinne, som sättes
i ett hål att stänga dörr eller grind. Ög. Jfr
knäppa, knäppe, knäppane, knäpping. Fsv.
knaper, knapper, knöper, m. a) knapp. VML. S.F.S.
2, 1 h.; b) vred eller annan dylik inrättning,
hvarmed dörrar hållas stängda. VML.; deraf sv.
knäppa, v. a. claudere; fn. knappr, m. knapp. Grimm
(gr. 3, 49) antager ett förloradt starkt verb
kniupan, knáup, knupun, nodare.

Knapp-tåg, n. Juncus congloraeratus.
"Panicula in globum nucis avellanæ magnitudine
contracta, unde Svecice knapp-tåg". Wahlenb.

Knapp-tång, f. Fucus vesiculosns. Wahlenb.

KNAPE 2 (pl. -par), m. sup. Sdm. Knapp, m.
id. "En knapp i västen". Bl. Knäpp, m. id. S.
lknäpp, sid. 129. Fsv. nap, napp, m. bägare.
Alex. M. v. 2301. S.S. 2, 107; fn. nap; fe.
nappe, hnæp; fht. naph, napf, hnapf (Graff 4, 1130);
fsax. nap; nht. napf; gl. frans. hnap; it. nappo;
skot. nappie, bägare, skål.

KNAPE 3 (pl. -par), m. skolgosse i
trivialskolans öfversta eller 4:e klass. Vg. (Skara; föråldr.).
Jfr nht. knabe, m. gosse; ns. knape, m. id.
(B. W. B. 2, 818); fn. knapi, knappi, m. liten
tjenare, uppassare; fsv. knape, m. väpnare. Jfr
knaperherre.

Knape-läkksa, f rektors-klass, 4;de klassen
i trivialskolan. Vg. (Skara; föråldr.).

KNAPE 4, m. myndig man, kaxe. Sm. (Vestbo).

Knaper-herre (pl. -rar), m. herreman (eg.
af ringare adel) med mindre förmögenhet;
halfherre, som tycker sig vara litet mer än han är;
föraktligt. Sdm. (Öfver-Selö), nk. Fsv. knape,
m. knape: armiger, nobilis inferioris ordinis.
St. Rimkr. 212. Historien om knapadelns
tillkomst berättas sålunda i Nyland. Då hin onde
befolkade landet med adelsmän, förde han dem
uti en större båt till kusten. Vid utlastningen
begagnande ett stort ös-kar, karade
(hopsamlade) han uti flera hvarf adelsfolket tillsammans
och slungade dem till lands, hvarvid de, som
vägde mest, togo god fart och nedföllo på
aflägsna trakter. Men då utlastningen var
verkställd, märkte han ännu några små källtringar
(barn) krypa i kölvattnet, hvilka han samlade
i ös-karet och kastade uppåt landet. Lätta
såsom fjädrar, föllo de genast på stranden, tätt
vid vatustaden, hvarifrån de ur blöton krakklade
sig upp och spridde sig sedermera öfver landet.
Från dem härstamma frälse- och ofrälse knapar
och knapherrar, hvilkas förnämsta tillhörighet
är herretiteln.

KNAPER, n. coll. småsten, runda stenar (t. ex.
i en åker). Knapel (def. knaple), n. Hs. (Db.).
Knaper-sten, m. id. Hs.—vg. Knaber, n. coll. id.
"Åkern ä full mä knaber. Knaber ä godt
väg-fylle". Hl. (Värö). Deraf Knaberhyttan, f. def.
namnet på ett hemman vid foten af Hallandsås,
Hjernarps socken i Skåne. Jfr klapur.

KNAPP 1, adj. hastig, snabb. Jtl., hj., ög. N.
knapp, rask, snabb, flink; d. d. knap; ns. knapp,
id. (B. W. B. 2, 819); holl. knap, behändig
skicklig; knapheid, f. hastighet, snabbhet.

Knapla sej åsta, v. n. 1 skyndsamt
begifva sig åstad. "Vi ska knapla oss åsta, innan
dä blir mörkt". Bl. (Östra h.). Knäppa sej,
skynda sig bort. "Knóppe dej te kos!" Dls., vl.,
vg., sm. Knåpa sej, id. Vg.

Knapp-’ändun, adj. flink, vig. Dl.
Knapp-andun, id. Dl. (Elfd., Våmh.). Knapp-hänni,
fintlig, som vet utvägar; behändig. Sm., vm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free