- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
342

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNÖ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

id. Sk.; knippel, id. Bhl. Demin. af sv. knopp,
m. gemmma arboris.

Knevla, v. a. 1 afrifva fröknopparne på lin.
”Knevle hören”. Äfven säges: ”riva kniviarne
å”. Sk. Ox.). D. kneble, id. ”Kneble hør”-

Knöppla-bynke, n. fröskal efter lin. Bl.

Knöppling, m. linknopp. Sm.

KNÖS 1 (pl. -ar), m. i) liten kulle, upphöjning
på marken. Bakk-knös, m. liten backe. Hs.—ul.,
m. fl. Knös, knaus, kneus, knos, gnos, m. id. Vb.;
knäus, m. id. Jtl.; 2) knöl (t. ex. på en björk).
Kl.,vg.; 3) knut. Garnkneus, huskneus, m. Vb.;
4) svullnad. Hs.; 5) fig. (den som höjer sig öfver
andra), förmögen man, stor, märkelig karl, knase,
”En rik knös”. Allm.; 6) starkt kreatur. Sdm.; 7)
hin onde. Kl. (Tjust), öl.,sm. (Kinnevald). N.
knaus, m. klippa, bergshöjd; d. d. knøs, m. liten
hög eller höjd på heden; fn. knaus, m. klump;
fsv. knös, m. högfärdig menniska. Iw. v. 257.
Alex. M. v. 651.

Knösing, m. tämligen stor varelse. Vl. D.
d. knøsing.

KNÖS 2, adj. bister, ond på någon eller öfver
något. Sk. (Vemm.).

KNÖS 3, i tales. ”Han får gå te knös; hon
får vara te knös”; om äldre karl eller
fruntimmer, som ej blifva gifta. Sk. (Ox.).

KNÖSK, n. fnöske, fnösksvamp: Boletus
fomentarius. Vl. Knöske, n. id. Nk.; knöske (läs:
knöstje), n. id. Fl. (Vörö i Öb.). N. knjosk,
knjøsk, knøsk, knosk,
m.; fn. hnjóskr.

KNÖSKJER, s. knöjsk.

KNÖTT, s. knatt.

KNÖTTA, s. gny.

KNÖTTEN, knöttet, knötthändt, s. knyta.

KNÖTTEPAR, knbttepör, s. knuttepar.

KNÖVÄL (ipf. o. sup. knövlä), v. a. skrynkla
ihop. Vb. D. d. knøve, ”knuge”. Jfr kno 1.

KO, koa, ko-adel, -bibbä, -blinna, -blädda, -bär,
-patta,
s. ku.

KóBB (pl. -ar), m. mindre klippa, som icke
öfversköljes af vattnet. Sdm., fl. (Kökar på Åland,
Nl., Öb.). Kubbe, m. id. Fl. (Ingo).

KOBBEL, m. gräns-sten, der strängen, som
uppdrages mellan egorna slutar; landtmätarelinea.
Sm.,kl. Jfr kumbel.

KODA el. kodå, f. den ordning, uti hvilken
flere, som ega boskap, valla honom på betet. Fl.
(Fagerviks bruk i Ingo).

Koda, v. n. 1 iakttaga sådan ordning vid
boskapens vallande. Fl. (Ibm.).

KóFFSA, f. 1) slarfaktigt fruntimmer; 2)
vanartigt, liderligt fruntimmer; skällsord. Vb.,ul.
(Rosl.), vm.,sdm. Kófsa, f. smutsigt, orenligt
fruntimmer. Hs. Jfr det beslägtade kåss. Nht.
kebse, pellex.

KóGA, s. koka, kogsa.

KóGLA, v. n. 1 1) kakla; om höns, i
synnerhet när de vurpit. Kóvla, id. ”Nu har hönan
gjort, nu kóvlar hon”; 2) högljudt prata och
öfverrösta hvarandra; om fruntimmer, som flera på
en gång prata. Sk. Jfr frans. coqueliner, gala.

Kógel, n. högljudt prat af flera fruntimmer,
som dervid öfverrösta hvarandra. Sk. (Ing.).

KJóLD, f. liten ho. G.

KóJT, kójta, kójtanne, s. kuta.

KOK, s. kåuka.

KOKA, v. a. o. n. 1 & 2 1) (i riksspr.) koka:
2) vara i jäsning; illgöras, ”Må tro, dä kokar i
’an dä ja sa’”. Allm.; 3) koka ihop, a)
öfverenskomma om något ondt; b) anrätta, tillreda,
bereda sig. Allm. Fsv. koka, v. a. koka. S.S.
1, 124; 3, 54; fht. kochjan, v. a. koka; nht. kocken;
fe. ceócan; e. cook; lt. coquere.

Kók (def. -on), f. ställning, på hvilken en
gryta hänges vid ”fatane” öfver elden. Fl.(Öb.).

Koke-för, n. ett kok fisk; säges då fiskrarne
blott fått så mycket. Bhl. N. kokefør, adj.

Kókka, f. kokerska. Bhl. Kókk, f.
köksqvinna, kokerska, som förestår matens kokning vid
gästabud. Sk.(Ox., Skytts, Ing.). Kok-mor, f.
id. Ul.,vb. Kókk-mor, f. id. Runö. N. kokke, f.

Kókkelera, v. a. 1 laga mat. ”Hon kan
kókkelera å lava hva för mad som hällst bå te
stora å små”. Sk.(Vemm.).

Kok-pung (pl. -ar), m. fisk-korg, så stor att
han rymmer ett kok fisk. Kl.

Kok-trana, f. en i allmogens bostäder å
spisen anbragt ställning af järn med en
utgående arm, på hvilken grytan vid kokning
hänges öfver elden, och hvilken ställning medelst en
vid yttre spiskanten fästad axel vrides efter
behag till och ifrån elden. D1. (Särna). Trånå,
f. id. Dl. (Elfd.). Af sv. trana, f. grus, för
likheten med lång hals.

Köke-mästare, m. värd, föreståndare vid
bröllop. Bhl. Kògemästare, m. 1) id. Sk.
(Luggude); 2) talman vid bröllop. Bl. Gl. sv.
kökemästare, Kyrkobibl.; n. kjøke-meister.

Vär-koka, f. väderhvirfvel, som drifver
sanden upp i vädret. Nk.

KóKA, kóga, v. n. 1 koxa, titta, sätta näsan i
vädret, se i höjden. ”Kors! hva di öken kóka!”
Hl. Kóga, id. Sk.,bl.; kogå, Dl.; koija, id. Ög.
N. kaga, id.; d. kåge.

Kóged, adj. 1) uppnäsig, som sätter näsan i
vädret; 2) högdragen. Sk.

Kokks-rädd, adj. skygg; i synnerhet om
hästar. Vb.

Koks, n. syn, ögon; ansigte. ”Glittande gla
i kokse”. Dl. (Husby s:n), ”Slå en i kokse”.
Vm.,ul.

KóKK (pl. -ar), m. tupp, hönstupp. ”Många
kókkar óm en höna". Vl.,dls.,bhl.,vg. (Flundre h.),
hl.,g. Kókke, m. id. Sm. (Rydaholm). Fn. kokr,
m. tupp. S.E. 2, 488; fe. cocc; e. cock; frans.
cocq; d. d. kok; fin. kukko; holl. kokke; wal.
cocos; ung. kakas, id.; gr. ϰιϰϰός, m. tupp,
ϰιϰϰα, f. höna (Hesychius); it. dial. (Piemont)
coca, f. id.; slav. kókot, höns; skr. kukkuta, m.
tupp. Jfr kanke.

Kjukklung (pl. -ar), m. kyckling. Åm.
(Själevad); kökling, m. id. Vg.; kylling, m. id.;
deraf hana-kylling, hane-kylling, m.
hönskyckling. Sk.,hl. N. kjuklung, kjukling, m.
kyckling; d. kylling, m. id.; fn. kjuklingr, m. unge:
pullus; nht. küchlein, n. kyckling.

Kókka, v. n. 1 hoppa. ”Han kókkade över
gröften. Vill du kókka i höet?” Hl.,sm.,bl.
Kókka, gukka, id. Gukka, v. n. 1) id. Hs.; 2)
kråma sig och böja halsen såsom tuppen när
han galer. Sm. D. kokkes, v. d. slås såsom
två tuppar (Moths ordb.).

Kókke-sö, n. hönssoppa. Bhl. Jfr sjäda.

Kyllinge-kinn, m. 1) eg. kycklinge-barn,
liten kyckling; 2) litet barn; smeknamn. ”Kóm
min lille kyllinge-kinn!” Sk. (Ox.). S. kind 1.

órre-kókk, m. orrtupp. Bhl. D. d. ouerkok, id.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free