- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
432

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - MAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

marki, n. a) märke; b) råmärke; fn. merki, n.;
fht. march, merch; nht. marke, f.

Märke-tråd, m. tråd, hvarmed skräddare
taga mått till kläder. Sm.

MARK 3, f. 1) eg. skålpund; 2) 2 skilling riksgäld
eller 4 öre riksmynt. Allm. ”Fisken kóstar sju
mark marken”. Nie-markare, m. 18 sk. == 37
öre. Tre-marka-kar{l), m. a) den som begått
mened och derföre förklarats ärelös. Vg.,kl,sk.
Man föreställer sig stundom att dråp på sådan
person försonas med tre marks böter; b) usel,
dålig, föraktlig menniska. ”Den menniskan har ja
allti ansett för en tremarka-kar”. Sk. Fsv, mark,
f. mark (vigt eller penningar); fn. mörk, f.; d.,
nht., e. mark; frans. marc. Mark 3 är troligen
samma ord som mark 2 och här förmodligen
erhållit sin betydelse af det vigten och penningen
åsatta märket. Rdq. 2, 39.

MARK 4, f. skog, skogsmark; mark. ”Han jär
òvan i marka”, han är ifrån skogsbygden
(kommen), d. ä. han hörer ej till dem, som bo på
landsbygden. ”Vaks ä nan-ting näst je óvvani
marka?” erhålles någon årsväxt och gröda hos er
der uppe i skogen? Vb. Ordet förekommer
särskildt i Marks härad i Vestergötland, Mar-bo, m.
innevånare i samma härad. Fsv. mark, f. skog,
mark, utmark; deraf markabro, markarskiæl,
markavægher, byar-, _-, ödmark. L.L.; fn. mörk
(gen. merkr el. markar), i. skog: mark, fält;
markland, n. skogland; lapp. muor, trä;
muora-land, skog.

Mark-vis, adj. som har lätt för att finna
väg i vild skog; ej gerna der går vilse. Vb.

MARKAD, m. marknad. Sk.,hl. Marken, m.
def. id. Sm.,ög.,vg. ; mârsne, m. Hs.; martnä,
m. Vb. Fsv. marknadher; fh. markađr (el.
marknađr); d. marked.

Markes-gåva, f. marknadsgåfva. S. Sk. D.
markesgave.

Markbads-för, adj. half full vid marknad.
Sm.

MartnäS-fäL, f. eg. marknadsfärd;
marknads resesällskap. Vb.

MARKA-SKAL, marksmugen, markstongen,
markstukken, markåt, s. mark 1.

MARKLUDD, markvist, markåst, marlókk,
marpallt, s. mara, möru.

MARODARE, m. våldsverkare, röfvare. Sm.
Jfr frans, maraudeur, m. landstrykare.

MARR (pl.-ar), f. sto. Vl.,dls.,vb. I andra
landskaper, hvarest ordet allmänt brukas, heter det
marr, märr, mar el. mär, f.; stundom såsom i
Bhl. och Sm. mära, f. sto. Mära(r), m. pl.
hästar i allmänhet (utan afseende på könet). Kl.
Fn. marr (pl. marir el. marar), m. häst; mar,
m. id.: meri, merr, f. sto; fsv. mar, f. sto. ÖGL.
mæri, f. id. VGL.; deraf marfyl, n. stoföl. ÖGL.:
marskalker, m. a) eg. hästsven, stalldräng; b)
marskalk, marsk. S.F.S. 6, 98; n. mær, mærr, f.
sto; d. mær, f.; fe. mear, mere, merihe, f. id.;
mearh, m. häst; e. mare, f. sto; fht. marah,
marh, m. häst; merihha, merlcha, f. sto (Graff
2, 844); fins. merie, f. (Richthofen, 923); nfris. mar,
marr. f. (Outz., 203); nht. mähre, f.; fin. mera;
ns. mëre, f. id.; wal. march, häst, sto; bret. march,

m. häst; marc’hek, m. ryttare; marc’hekaat, v. n.
rida: gael. marc, m. häst; manx. marc, m.,
markey, v. n. rida; ir. marc. m. häst. Pansanias
(10,19) säger också att marka är ett galliskt ord och
betyder häst.

Marundas-löte, s. liauta.

Mära-flängare el. märra-flängare, m. 1)
nattman, hudafdragare; 2) en som illa
handterar hästar. Sm.

Mära-gula, f. skinkmärr, oduglig häst. Sm.

Mära-kólv (pl.-ar), m. eg. hästpil;
troilslända: Libellula. Fl. (NK., K., P.).
Mära-kórv, m. Fl. (GK.); mära-pil, m. id. Fl.(NK.),
S. kólv.

Mär-föl, u. stoföl. Sk.,kl. Mära ful, n. id.
)( hästful. Hl. (Värö). Fsv. marfyl, n. ÖGL.;
n. marafyl; d. d. mârføl.

Mär-mjölk, f. Hypoehæris maculata. Mjölk
har afseende på örtens saftighet. Vg.

Märr·blomster, n. Arnica montana. Dl.
(enl. Wahlenberg, fl. suec).

Märre-yngsle, n. sto-föl. N. Hl. S. yngsle.

Märr-mynta, f. Origanum vulgare. Bhl.
Mära-mynta, f. krusmyuta. Sm.

Märr-pissa-gräs, märra-piss-gräs, n.
Dracocephalum Ruyschiana. Vg.,sm.

Märrsa, f. liten märr. Nk. Marrsa, f. Sm.

Mär-skrammla, f. hästskramla; ett redskap
bestående af en träskifva, som vid
kringsvängning smäller mot kuggar, vid hvars skarpa ljud
man drifver hvarjehanda kreatur. Ög.

Skink-marr, f. o. m. mager, dålig märr
eller häst. Sm.,bl. I riksspr. utmärker
skinkmärr, f. mager, dålig märr.

Skångs-mär, -a, f. skojaraktigt fruntimmer.
Hs. (Db.).

MARRA, v. imp. 1 knorra, vara missnöjd, vid
vresigt lynne, ondgöras; om förtret och groll som
aggar och qväljer. ”Hä marrar i mä”. Fl. (Vörö
i Öb., Ingo i Nl.). Marr (ipf.-a), v. n. o. imp.
1) smått gräla; 2) ondgöras, föraiga sig. ”He
marrar i me”. Fl. (Nerpes). Mårra, v. n.
smågräla. ”Han går å mårrar å maler”. S.Sk. Fn.
marra, v. n. knirka; murra, knota; nht. dial.
(Nassau) marren, morra; om hundar (Kehrein
1, 273).

Marr-skava, m. knarrig menniska. Fl. (K.).

MARKAKK, n. patrask. G.

MARSIMMA, marspit, s. mar 1.

MARS, -en, m. tröskloge, trösklada. Mp.,Jtl.
Jfr fn. marinn, krossad; myrja (ipf. murda), v. a.
krossa; merja (marđa, marit), krossa, stöta;
mærir, m. krossarc; swz., bay. mürssen, v. a.
krossa; skr. mrd, mrad, conterere, fricare; fpers.
marad, id.

Lång-mars, m. lång tröskloge, på hvilken
hästen körer fram och tillbaka med
slagbullten. Mp.

Mârs (ipf.-ä), v. n. köra in säd i
tröskladan. Jtl.

Rund-mars, m. rund tröskloge, i hvilken
hästen köres rundtomkring med slagbullten. Mp.

MARSSA, v. n. 1 vara brunstig; om kattor,
emedan brunsttiden vanligen infaller i mars
månad. Ög.,sm.

MAE-STAKE, marvatten, marvide, marridja, s.
mar 1.

MARSUDD, martov, marug, marvase, s. mara,
möru.

MARUG, s. marig.

MAR-UGLA, f. ett slags uggla. Dl. (Mora).

MARU-KNÄUT, s. mara, möru.

MAR-VINDA (uttal, mar-vinga), v. n. 1 rusta,
rasa, lefva vildt, hålla oväsen. Hl. (Breared). Jfr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:41:48 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free