- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
537

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RIT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rit-gåL, m. en gärdesgård, då gärdslet
står mycket upprätt, nästan lodrätt. Fl. (Nl.).

RIT 2 (ipf.-rita), v. n. reta. Brukas i
talesätt: "hä rit åt ögom", det sticker i ögonen, är
mig obehagligt; om obehagliga föremål eller om
arbeten, som man ogerna eller med ledsnad
åtager sig. Vb. Rita, v. n. 1 gräla, träta. Vg.
(Skarab.). Fn.,n. reita, v. a. animum afficere,
movere; nht. reitzen.

RITA 1 (ipf. ret, sup. retet), v. a. o. n. 1)
rita. Ög. (Ydre). Räita (pr. räitur, pl. räite.
ipf. rait, pl. ritu, sup. riti), id. G.; 2) rita
bokstäfver, skrifva. "Rita bomärskje", underskrifva
sitt bomärke. Hs. (Db.,Bj.). Denna bemärkelse
brukas äfven i andra landskaper; 3) repa, rista;
4) plöja första gången om våren. G. Fsv. rita,
rita bokstäfver, inrista; skrifva. Runnrk. 382:
"þair raitu stain"; fn. rita (reit, ritiđ) och rita
(-ađa, -at), skrifva; fe. vritan; e. write, id.;
fht. rizan, inrista; n. rita, ritsa, göra streck.
Jfr moes. vrits, m. punkt, streck.

Ritare, m, den som med ett spetsadt läkte
sönderskär eller sönderdelar den på marken
utbredda mjuka klapp-tórven. Sk. (Vemm.).
Fn. ritari, m. skrifvare.

Rit-mått, n. ett redskap att göra bräder
jämnbreda. Fl. (NK.). Ri-mått, n. id. Fl. (GK.).

Rit·stikka, f. stryksticka (till elddon). "Ta
jon je ritstikk"! Dl. (Mora).

RITA 2, s. röta 1.

RIV (ipf. reiv, sup. rivi), v. a. 1) rifva. Vb.
(Löfånger). Raiva (pr. raiv, pl. raivum, ipf.
rev, pl. rivum, sup. riviđ), Dl.; räiva (pr. räivur,
pl. räive, ipf. raiv, pl, rivu, sup rivi) , G.; riv
(ipf. reiv), Fl. (Öb.); riva (ipf. rev, konj. reve,
sup. rivet el. revet), id. Vg.; 2) upprycka med
roten. "Han rev gräs. Hon har rivi lort" (ogräs).
Nk.; 3) ihjelrifva: om varg; 4) impers.: "dä
river av", det går an. Allm.; 5) riiväs (ipf.-ä),
v. d. brottas, rasa, leka och stoja. Vb. Fsv.
riva (ipf.-rej)} rifva. S.F.S. 4, 209. GL.; fn.
rifa (reif, rifit); n. riva; d. rive, id.; fht.
ripan (ipf. reip), fricare.

Klå·riva (ipf.-rev), v. a. hänga (säd) på
störar till torkning. Bl. (Gemshögs s:n). Af
klå, f. stör. Jfr. sid. 331.

Rev, n. rifvande; stark efterfrågan. "Der
va så’nnt rev i da ätte sill. Dä ä ett farligt
rev òm den flikkan"; 2) bukref. Allm.; deraf
buller-rev, bälgs·rev, n. kolik. Sm. Fsv. rif,
rifvande; n. riv.

Reva, f. redkam. Kl.

Rev-köp, n. köp som rifves upp; handel
som återgår. Ög.

Rev-sten, m. grof slipsten, på hvilken yxor
m. m. grofslipas. Vb.

Rimmäna, f. remna, spricka. Ö. Dl. Rimnå,
f. id. Fl. (Ingo). Deraf rämmän (ipf. rämna),
v. n. 1) remna, spricka sönder; 2) smälta.
"Smörä rämnä i solskenä. Snön rämnä". Vb.
Fsv. rifna, f. remna. S.S. 1, 280; fn. rifna;
n. rivna; d. revne, id. Af fsv., fn. rifna, v, n.
remna, gå sönder.

Riv, rivande, adj. rask driftig, flitig, hurtig i
arbete. Hs. Rivande, rivanne el. rivannes, id.
Allm. I fsv. betyder rifvande el. rivande,
rofgirig , glupande. Sv. Pr. K. f. 74 v. Cod.
A. 27, f. 232; river el. rivar, sträng,
öfverdrifven. VGL.

Riva 1, f. 1) räfsa med trätänder. Allm.
Räjvä, f. G.; 2) harf. Vg.,ög.,hj.; 3)
Geranium robertianum. Orma-rivor, f. pl. id. Sm.
(Femsjö); 4) Asperugo. Sk. Fsv. riva, f.
räfsa. VGL.; fn. hrifa; n. riva; d. rive.

Riva 2, f. uäfverskäppa, liten låda af näfver.
Hs. (Db.,Bj.). Ryva, näver-ryva, f. Mp.,åm.;
ryv, f. Vb.; råiv (pl.-ur), f. Dl. (Elfd.);
ryver (def. ryvra), röver (def. rövra), f. id.
Jtl.; deraf bek-riva, f. näfverlåda till förvarande
af beck. Sm.; bär-riva, f. näfverlåda för
insamling af bär. Fl. (Nl.). Fin. roweh,
näfverskäppa.

Riva 3, f. skåra, rispa, skråma; streck på
en kävel el. vägg, såsom ett minnestecken då
man uppskrifver något. Vg. (Kåkinds h.).
Deraf berg·riva, f. bergskrefva. Sm. Fn. rifa,
f. remna, spricka.

Rivane, n. coitus. Ög. (Ydre).

Rive-hoed, n. tvärträet i en räfsa der
pinnarne sitta. Sk. D. rivehoed; n. rivehovu.

Rive-järn, n. 1) (såsom i riksspr.)
verktyg af bleck, hvarpå socker, skorpor m. m.
finrifvas; 2) elak qvinna. Sdm.

Rive-naver, m. fin näfver som begagnas
till att borra hål för riftinnar. Vg. (Kåkinds h.).

Rive-stikka, f. stryksticka. Bl. Jfr
ritstikka, raspe·stikka.

Rive-tänn, m. pinne på hufvudet af en
räfsa. S. Sk. D. rivetand.

Riv-uk, n. räfshufvud; det något krökta trä,
som sitter tvärs för ändan af rifskaftet och
hvari rifpinnarne äro fastsatta. Nk.

Ur-rev, n. tobaks-aska. Sm. Jfr pip-rens,
ur-pill.

RIVJO, s. rev 1.

RJÅPPA, f. ripa, snöripa: Lagopus subalpinus.
Ö. Dl. Ryp, ruup. Vb.; råppa, snjo-råppa, Ö.
Dl.; räupa, Nb.; röpa, V. Dl. (Malung); rupå,
rypå, id. Fl. (Öb.). Öfverallt f. Fn. rjúpa;
n. rjupa, rupe, rype; d. rype, id. Jfr slav.
rjabj, åkerhöna; lett. rubbens, Tetrao Tetrix.

Fjelle-rup, f. fjellripa: Lagopus alpina. Vb,

Rjåpp-fjäder, f. ripfjäder. Dl. N.
rjupe-fjør; d. rypeffäder.

Rjåpp-kall, m. riphanne. Dl. (Elfd.).
Rip-kall, m. id. Hj. Fn. rjûp·karri (Hald.);
rjúp-keri, id. (Egils.).

Rjåpp-skytt, m. ripakytt. Dl. N.
rjupe-skyttar.

Rjåpp-stek, f. ripstek. Dl. N. rjupesteik:
d. rypesteg.

Rup-ris, n. dvärgbjörk: Betula nana. Vb.
(Skellefte). Fredags-ris, n. Vb. (Ume);
kling-ris, n. Vb. (enl. Linné); vivang, f. Nk.,vl.;
fredagsbjörk, f. id. Sm.

RO 1, v. n. 2 1) (såsom i riksspr.) ro:
remigare. Præt. part. heter i munarterna stundom
roen; 2) runka, svigta af och an, vagga af och
an med kroppen. "Han ror på stolen". Vg.,ög.,
sm.; 3) talesätt: ro skridsko, åka skridsko. G.

Ror-kullting, m. rorkult, rorpinne. Sdm.
Rol-kullt, m. id. Ul.

RO 2, f. (såsom i riksspr.) 1) hvila, stillhet,
lugn; 2) nöje. Fsv. ro, f. ro, hvila, lugn. SML.
S.S. 1, 23. Cod. A. 27, f. 94; fn. d. ro;
fht. rawa, rouwa; nht. ruhe. Deraf i munarterna:

Dans-ro, f. dansnöje. "Kóm, gå vi på
dans-roa"! Kl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0567.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free