690 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STUM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till torkning upphänga ärter och lin.
"Ärt-stumme, lin-stumme". Hs.(Alfta)

Stummlä. v. a. 1 hugga af ett träd. N.G.
Fht. stumbalôn, stympa; nht. stämmeln; bay.
stümpeln, id.

Stymma, v. a. 1 plöja en nyss afmejad
åker. Ul.

Å-stymmelse, f. qvarlemningar. Kl.

STUMMEL-FOTAD, stummer-bent, stummsen</i>,
s. stima.

STUMMUN, s. stor.

STUMNING, s. stämnings-fäll.

STUMP, stumpig, stumpom·te, s. stimpa.

STUMRA, s. stima.

STUND, stunda, stundning, stundom-te, stunna,
-rädd, stunnerst, s. stinta.

STUNKO, s. stinka 1.

STUNKÄ, s. star-stunkä.

STUNNS, m. stöt med återhopp; återstudsning.
Stunnsa, v. n. 1 stöta med återhopp.
Ög.(Ydre),nk. Jfr stunnt.

STUNNT, m. stöt. "Taga stunnt", stöta sig.
Sdm. "Ta stutt", lida skada. Hs. Stunnta, v.
n. 1 stöta sig. Sdm. Stunnt (ipf. o. sup.-a),
v. n. studsa tillbaka. Fl. (GK., K.). Stutta el.
stussa, v. n. 1) studsa, stöta emot. Stånta, id.;
2) slå fel. Hs. Jfr nht. stutzen, resilire
paululum. S. stut, studsa.

STUNT, s. stinta.

STUP, stupa, stup-i·kull, stup-rus, s. stiupa.

STUPP, s. stópp.

STUR, -finger, -gósse, -jelåk, -kall, s. stor.

STUR, stura, sturken, sturna, stursamr, s. stira.

STURING, m. sing. stillestånd i handeln. Bhl.

STURK, adj. stursk, stolt. Gstr. Stårrken.
N.G.

STURL, n. stoj, buller, sorl. Hl. Störl, n.
Sm. Sturla el. störla, v. n. 1 stoja, bullra. Hl.

STURLIG, s. styra.

STURT, s. störta.

STUSS, stussa, stussane, stussare, stusserlig,
stussug, s. stass.

STUSSA, v. a. 1 uppreta. Sm. Jfr tussa.

STUSSA, stuss-saks, s. stinta.

STUT 1, m. 1) (såsom i riksspr.) ung oxe.
Stud, m. id. Sk. Stäut, m. tjur. G.; 2)
ungkarl. Allm. Fsv. stuter, m. stut. Alex. 6824,
7754; fn. stútr; n. stut; d. stud.

Pesse-stut, s. pissa.

Studa-batting, m. ung stut. Sk.
Stuta-knabbe. Sdm.

Studa·drätt, m. seltyg för oxars anspann. Sk.

Studa·yd, s. ydd.

Stutigr, adj. löpsk; om kor och qvigor.
Nk. Stutig. Vg.

STUT 2, m. 1) (såsom i riksspr.) slag på
stussen; 2) ett kok stryk. Bl. Ns. stüt, stuss
(B.W.B. 4, 1085); fht. stiuz, bay. steuss, steiss, id.
Jfr moes. stautan, stöta, slå.

Brakk-stut, s. brok 3.

Innan-stut, m. stryk med karbas på
blotta stussen. Sm.

STUT 3, m. 1) lur gjord af trä och omlindad
med fin näfver, tjenande till vallhorn för
vallhjon; 2) Angelica sylvestris. Bjen-stut, m. id.
Användes till hvisslepipor. Vb. Myr-stut, m.
Jtl. (enl. Linné); tjuton, id. Sm.; 3) liten strut
af näfver. Åm. Fn. stútr, m. tut (på kanna),
hals (på flaska); n. stut, lur. Jfr tiota, som
troligen är roten. Stútr har erhållit s till föreslag.

Stut 4, (ipf. o. sup.-ä), v. n. ropa i
vallhorn. Vb.

STUT, gås-stut, s. gas.

STUT el stäut (ipf. o. sup. ä). 1) v. n. studsa
t. ex. om bollar; 2) v. a. göra att något
studsar. Vb. Skot. stott, återstudsa. Jfr <i>stunnta,
stöta.

STUTRÄ, stutä, s. stöta.

STUTT, -halm, -härst, -kar(l), -äkst, stutting,
s. stinta.

STUTTA, s. stunnt.

STUV 1 (pl-ar), m. 1) eg. (i fornspr.)
stumpe; 2) (såsom i riksspr.) återstående liten
afskuren eller afklippt bit af ett klädes-, väf- eller
tyg-stycke; 3) stubbändan på ett sädesband. Hs.
(Db).,Tuna). Fn. stúfr, m. stump, något som är
afstympadt.

Stuv 2, s. styve, här nedan.

Styva 1, v. a. 1 afskära, inskära, afhugga:
1) skära af (öron eller svans på ett djur,
hufvudsakligast för att märka det). "Styvd
gumse". Vg.,ög. Stuva, id. Vg.; 2) skära eller
klippa märken i öronen på får. Dls. Fsv.
styva, afskära, stympa. VGL.SML.; fn. stýfa,
id.; m styva, afhugga (träd); d. styve; d. d.
støve, id.; ns. stuven.

En-styvd, adj. som är klippt i ett öra )(
tve-styvd el. tvä-styvd, som är klippt i båda
öronen; om kreatur. Vg.,Ög.

Lös-styver (pl. -vrar), m. kopparslant. Allm.

Stuving (i st. f. styving), m. märke på
kreaturs öron medelst afstubbning. Vg.

Styva 2, f. kärfve, jämnskuren i roten och
färdig att begagnas till taktäckning. Styba,
stuba, halmstuba, stuga, f. id. Hl.

Styve, m. fogelstjert. Hs.(Db.,Tuna).
Stuv, m. id. Hs.(Db.,Ljusdal)

Styvel, f. styvyl, m. tar med stubbade
öron. Dl.

StyvLa, v. a. 1 afstympa öronen på får
och sålunda märka dem. Vg. Styvel, v. a.
id. Dl. Jfr stövla, som är samma ord.

Styvt, n. öronmärkc på får, hvarmed örat
stympas. Deraf tve-styvt, vänster-styvt. Öl.
Isl. styft, n.

Stäu, n. kort svans (på får och renar).
Far-stäu, rain-stäu. Nb.(Ö.Cal.)

Stöpel (pl. stöplar), m. afhuggen tjock gren,
hufvudgren. Sm.,kl.

Stövla el. stöppla, v. a. 1 afhugga grenar
på ett träd (vanligast pil). Sk. Stöppla,
id. Kl.

Stövla-piler, f. pl. pilträd, hvilkas grenar
äro afhuggna. Sk.

Stövling (pl.-ar), m. större gren, som
blifvit afhuggen från en trädstam. Sk. Jfr stöpel.

STUVA (stuvu el. stugu), f. stuga,
boningsrum. Vb. I andra munarter stuvu, stöva, ståva,
stue. Fsv. stufa, stuva, stova, stugha; m.
stofa, stoga; fe. stofa; n. stova, stugu; d. stue; e.
stove; fht. stuba, stupa; nht. stube; lapp. ståpo;
lit. stubà. Jfr. stuka 1.

Ar-stuga, ar-stuva, arstu·far, arstu-mor,
ar-stuvera, astu, astu-bror, astues, astunge-mor,
s. ader.

Bar·stugu, f. hvardagsstuga. Vb.

Brys-stu, f. brygghus. Gstr.

Bär-stua, s. bära.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0720.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 690 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|