- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
730

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - THOR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till ett sådant calendarium hörer förmodligen
äfven följande vers-stump:

»Anders-mässe hatt f),
Ligger till vårfrudags-natt”,

eller vanligare:

»Får stubben hatt
Anders-mässe-natt,
Ligger den till vårfrudags-natt”. Sm.

a) I trähus smäller det under stark köld i
väggarne, hvaraf talesättet: "dä ä så kallt, så dä
smäller i knutarne".

b) Matthiasdagen, den 24 februari, som allmänt
säges kasta heta stenen, då dagmejan ("mä sitt
skägg") börjar smälta snön och stenarne fräta
isen omkring sig.

c) Vårfru-dagen, den 25 mars.

d) Olofs-dagen, den 29 juli.

e) knappa tillgång på födoämnen. Jfr
Olsmässekrok.

f) Andersmässan¨, den 30 november. (Snö)-hatt,
ɔ: snö.

Helig thorsdag, m. Kristi
himmelsfärdsdag; firas af ålder såsom en glad folkfest. På
den dagen säges man böra meta ifrån morgon
till qväll; den, som det gör, får sedan god
metlycka hela året. På natten till helig
thorsdag söker folket ännu de heliga källorna. Sm.,bl.

Thora, v. imp. 1 åska. "Dä thorar".
Hs.,mp. Thorna, id. Bhl.,dls.; thordöna, id.
Sk.(Onsjö),bl. N. tora; d. tordne.

Thordöna-nöt, n. mycket dum menniska;
skällsord. Sk.(Ox.).

Thordöns·nässla, f. Urtica urens.
Förekommer hos Smith (1546): numera törhända
bortglömdt namn.

Thordöns-skräppa, s. skräppa 3.

Thordöns-stenar, m. pl. 1) forntida
stenredskap; 2) Echeniter. Nilssons fauna 1, sid.
LII. D. d. tordensteen, id.

Thor-eld, m. blixt. Hj.

Thore-skägg, n.taklök: Sempervivum
tectorum. Nk.(Bergsl.),S.Dl. Örtens latinska
namn under medeltiden var Barba Jovis; fht.
donner-bart. Runa 1849, s. 20.

Thore-vär, n. åskväder. Dls.

Thor-il<sc></sc>, n. åskil, hastigt öfvergående
åskväder. Vb.,fl.(GK.).

Thorn-móln, n. åskmoln. Dl.(Åsens by
i Elfd.). Thor-hamrar, m. pl. id. Hj.

Thorn-vigg, m. 1) åskstråle. Götal.; 2)
spetsig sten, som man trott sig finna der åskan
slagit ner. Ul. Thor-vigg, m. a) id. Götal.;
b) forntida stenredskap. Fl.(Nl.),sm.

Thorns-kil, m. åskvigg. N.G.
Thors-käjl, m. G.

Thorsdags-barn, n. barn födt på en thorsdag.
Dessa och söndagsbarn tros kunna se
spöken. Allm.

Thorsa källa, f. namn på en helig källa
vid Thorsås i Värend. Sm.

Thors·helg, f. "Hålla Thorshelg". Jfr
Hyltén-Cavallius, Värend 1, 188.

Thors-hult, n. fordom en helgelund åt
Thor; nu ett gårdsnamn. Sm.(Värend).

Thors-hålan, f. def. sydvest eller den
trakt på himmelen, hvarifrån åskväder mest
uppkommer. Vl. Geyer, Svea Rikes Häfder, s. 206.

Thors-kulle, m. ett gammalt hednisk
offerställe nära sjön Bolmen. Sm.

Thors-nässla, f. flenört: Scrophularia
nodosa. Sdm. Jfr trynefrö.

Thors-pjäskä, f. ett qviunotroll, baktill
ihåligt, som anses fly för blixten in i ett hus
der åskan då slår ner. G. Jfr skogs-snua,
sid. 594.

Thors-suggan el. Tórre-suggan, f. def. i,
q. glo-son. Sm.(Tveta h.). Jfr
Hyltén-Cavallius, Värend 1, 243.

Thors·åka, f. thordön, åska. G. Fsv.
toraakt, n. id. "Kom eth stort toraakt oc
liongeller oc slo nidher halffth tornith". Sv.
Pr. L. LIX, s. 168. Hos Lind förekommer
tor·åk, thordön. I Sn. Edda talas om
Ökuþórr, Avko-þórr, Aku·þórr, af hvilken
sammanbindning, såsom Rdq. (2, 210) anmärkt,
thors-åka förefaller såsom en omkastning både till
form och tanke.

Thors-ån, f. namn på en å, som från
nordost faller in i sjön Åsnen och kallas sjön, som
Thorsån i sitt lopp genomgår, Thorsjön. Sm.

THÄNN (f. thin, n. thätt), pron. poss. din.
Fl.(Vörö i Öb.). Tin (pl. tia), id. "Tia
hästar". Sm.(Vestbo). Fsv. þin; fe. þinn; moes.
þeins.

TI 1, räkneord, tio. Allm. Fsv. tiu, stundom
ti (Alex. 1983); fn. tiu; fht. zehan; nht. zehn;
e. ten; moes. taihun; lt. decem; gr. δέϰα,
skr. daçan.

Tine, f. tionde, presttionde. Sk. Täint, f.
1) tiondedel; 2) presttionde. S.G. Fsv.
tiundi, m. ÖGL.; tiund, f. UL.,VML.; fn. tíund.

Tina, v. a. 1 tionda, gifva eller taga
tionde. Bhl. Tinna, (tinga). Sk.,hl.; täinta el.
tinta. G.(F.). Fsv. tiunda, tionda; fn.
tíunda; d. tiende.

Tiäg, m. tiotal. Deraf tiäg-land, n. Fyra
tiäg-land innehälla tio snes-land. Ett
snesland är ungefär 1/40 tunneland. Ö.Dl. Fsv.
tigher, tiugher, tiotal; fn. tigr; fe. tig.

TI 2, præp. uti. Vb. Deraf timme, i mig,
tidde, i dig, tivvóss, i oss, tiddam, i dem, tisse,
i sig. Hs.(Db.). N. ti, uti.

TI 3, s. tid 2.

TIA 1, v. a. rensa, reda ut. "Tia ull, lin,
korn". Hs—ög. Jfr tina 2.

TIA 2 (ipf. tiade el. tidde, sup. tiat el. tidt),
v. n. tina, töa upp, smälta. Hs.—sk. I andra
munarter tejda upp. Dl.(Ohre); tajn upp,
Ö.Dl.; tena. Åm.; teen (ipf. tenä). Vb. Fn. þiđa,
þiđna; n. tidna, tia, tina.

Tirka upp, v. n. 1 smälta sakta och efter
hand. Vg.

Ti·väder el. ti-vär, n. töväder. Vg.(Kind).
Ten-vär. Vb.; blót-weder, n. Dl.

TIA-GRANN, s. tidig.

TIAU, s. tju.

TIBBELIG, adj. 1) matgrann, grätten.
Sk.(Gärds h.). Krälig, id. Sk.(Ing.); 2) förargad.
Sk.(Frosta h.).

TI-BET, ti-bett, s. tin 1.

TIBBLE, namn på socknar i Uppland och
Södermanland. I gamla handlingar <iThigbile, Thik-,
Thyg-, Ty-bele. Dipl. suec. IV, P. II. Af fn.
þýr, m. träl, bæli, n. boning.

TID 1, f. 1) (såsom i riksspr.). Tiđ, f.
Mora; täid, f. tid. S.G.; 2) månadsrening.
Sveal.; 3) oväsen, gyckel, gräl. "Hålla tid",
väsnas, gräla. Sk.,hl.,bl.; 4) täidar, f. pl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:35:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0760.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free