Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Masugnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat
krut i sina dagar.
– Har er far varit i krig?
– Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
– Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.
– Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten,
men min fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro,
och det är den gubben, jag menar. Han har, som jag sade,
luktat krut i sina dar och kan berätta er många krigshistorier,
om ni tycker att det är roligt att höra sådana. Ni följer således
med, gossar?
– Ja, Sven.
– Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne
börjat sjunga... Ären I med om det också?
– Ja visst.
– Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er,
ty ni får bara var sin träbänk att ligga på med min och
Pelle Larssons tröjor till huvudgärd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade
äventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga
folksägner om Bellman (som i vår allmoges mun gäller för
att vara den lustigaste hovnarr, som någonsin gycklat med
ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur,
bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant. Pelle Larsson
påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid
kolmilan och lyssnat till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
