Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ögon och kände dem på utdunstningen från hans
kropp.
»Vad tror du?» frågade Michu helt sakta sin hustru och
pekade på två hemska personer, vilka visade sig i en
trädallé, som sträckte sig till rundelen.
»Vad försiggår i trakten? Är det parisare?» sade den
gamla kvinnan.
»Ja! där ha vi dem!» utbrast Michu. »Göm då min
karbin», viskade han till sin hustru; »de komma till oss.»
De båda parisarna, som gingo över rundelen, hade
utseenden, vilka sannerligen skulle frestat en målare. Den ene,
som tycktes vara den underordnade, hade kragstövlar, som
hasat ned något och avslöjade tunna vådor och spräckliga
silkesstrumpor av tvivelaktig renhet. Knäbyxorna av
gulbrunt kläde med metallknappar voro något för stora; kroppen
fick bekvämt plats i dem, och de nötta vecken angåvo genom
sin plats och riktning skrivaregöromål. Piquévästen med
dess överflöd av upphöjda broderier var öppen och knäppt
med en enda knapp över magen samt gav åt sin bärare ett
så mycket mera avsigkommet utseende som hans svarta i
korkskruvar friserade hår dolde hans panna och hängde
långt ned på kinderna. Två urkedjor av stål hängde på
byxorna. Skjortbröstet pryddes av en nål med en vit och
blå skuren sten. Den kanelbruna fracken anbefallde sig hos
karikatyrritaren genom sina långa spetsiga skört, vilka
sedda bakifrån gåvo den den största likhet med en kabeljo,
efter vilken den också fått sitt namn. Frackar med
kabeljoskört levde i tio år eller nästan lika länge som Napoleons
kejsardöme. Den löst sittande halsduken med sina många
stora veck tillät sin bärare att i densamma begrava ansiktet
ända till näsan. Hans finniga ansikte, långa tegelröda
näsa, rödflammiga kindknotor, tandlösa, men hotfulla och
lystna mun, hans öron med stora örhängen av guld och hans
låga panna, alla dessa detaljer, som syntes groteska, blevo
skräckinjagande av två små grisögon, i vilka man läste
en omättlig girighet, en grovkornigt skämtsam och, så att
säga, munter grymhet. Dessa båda spejande och
skarpsynta isblå och kalla ögon kunde ha tagits som modell till
detta ryktbara öga, som under revolutionen tagits till
polisens fruktansvärda sinnebild. Han hade svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
